Aftonbladet – 8 maj 1860, sida 2

ett lifligt föredrag tolkade de känslor, med hvilka man i Norge följt den sista tidens bändelser, och de svenske mäns verksamhet, som under denna tid talat och verkat för den sak, hvilken talaren var fast öfvertygad vore sanningens och rättvisans, och ehuru talaren väl visste, likasom enhvar i Norge, att dessa svenske män detvid endast följt sin pligtkänsla och sin djupa öfvertygelse om hvad Isom var rätt, och han derför icke ville betyga dem sin erkänsla, kunde han likväl Jlicke afhålla sig från ait uttrycka sin aktning och beundran för det sätt, hvarpå de under förbanden varande omständigheter stridt för Isin öfvertygelse. Hr L. J. Hjerta höjde glaset för Norges grundlag, begagnande tillfället att uttala sin öfvertygelse, att äfven under den upprörda tid vi nyss genomlefvat de flesta svenske män insett och erkänt fördelarne af de båda brödrafolkens förening, men att meningskiljaktigneterna uppstått deraf, att man å den ena sidan vill utveckla föreningen i den riktning, att Norges institutioner må närma sig till i Sverges, medan man å den sida, som talaren och de flesta, om ej alla vid detta tillfälle uärvarande, tillhörde, ville närma Sverges linstitutioner till Norges, på det äfven vårt Hand måtte en dag till sin frihets värn, och dermed till de nordiska rikenas gemensamma lycka och trygghet, ega en grundlag sådan som den, för hvilken ban nu utbragte ett Mefve. — Skålen, som besvarades af professor Schweigaard, beledsagades af följande versar, lutaf br Jolin författade och upplästa Vid skålen för Norges Grundlov den 7 Maj 1860. I gossar, som oss Nore skickar, Hvad simmar det för vemodsky I edra fria, friska blickar? Låt solen skina, molnen fly! Sen efter, om i välkomstdrycken I kunnen finna minsta smolk! Tron I, att mellan Nordens folk Förbundet är ett barn af nycken? Tron I, att ungdomsskarans eder 1 Lundagård och Odinslund Ej var ett schweiziskt edsförbund Af riddare med tro och heder? Å Det stolta dramat trotsa kan Ett litet flaggoch fan-spektakel Utaf vår svenskhets riddersman, Tron I, att stundens skolpojksträta, Af bakslugheten underblåst, Kan komma oss att lågt förgä a, Hur himlen sjelf oss sammanlåst Till troget fosterbrödralag, Till förpostkamp i ljusets strider, Till -blodsförvandter, när det lider Mot räkenskäpens stora dag? Två bröder äro vi, och gifta Med hvar sin syster, men vi gå — — För att vid bålen nu oss skrifta — I deras ledband begge två. Ett slägtnamn — Grundlag ha väl båda, Men, skilda till gestalt och sätt, Sig deras lynnen ock förråda, Då de bli pröfvade, så lätt. Den ena är en yster tärna, Med locken fladdrande för vind, : I skog, på fjell hon trifs så gerna, Och helsan strålar på dess kind, Hon vet, att hon sin. makt tjusar, Och de:för narrar hon ibland Den sällhetsdruckne, som hon rusar, Att glömma slägten litet grand. Den andra är en stolt furstinna, Med anor — tyst med anorna! — I snörlif måste barmen brinna, I krinolin hvart steg hon ta; På yra systern strängt hon sneglar, Men qväfver sucken i sitt bröst, Och sätter sig vid minnets speglar, Att. dåras af sireners röst. Förstås, enhvar sin äkta maka Beprisa bör på bästa vis; Men att med svägerskan få smaka En liten smula paradis, Och tumla om, lik bäckeos bölja, Å Bland fjellens blommor, djerf och fri, Den lusten måste alltid följa På äktenskapligt tyranni. Ja, norske bröder! — afundsjukan Gör oss förtretade ibland, Der sen I sjelfva oljokrukan Till afvogtieten mot ert land. Ack — Grundluven, er Nores maka, Så ungdomsfrisk, så ungdomsvarm, Med rätta vill hon ej försaka Ett enda smycke på sin barm. Och nu vi vilja fatta kruset Och dricka, som sig vederbör, En ärlig skål för frun i huset, Som med så lena tömmar kör, Den hushållsamma, cnkla, sköna, Den friska frun, hon, som sin man, Sin raske Nore, syns belöna Med barn, som likna — ingen ann! gen af magister Sohlman. Öfvertygelsen derom att denna union är vigtig och nödvändig för nordens frihet, utvecklipg och välfärd bade för många politiskt tänkande män i Sverge utgjort en ledstjerna under den i många hänseende obehagliga strid, som på sednaste tiden egt rum rörande en del anionella förhållanden. När lidelserna och fördomarne I från ömse sidor få fritt spelrum, ir det visserligen icke lätt att hålla blicken orubbligt fästad på det stora och väsentliga; men denna Astrid hade dock lemnat den glädjande vissTheten derom, att i båda rikena finnes ett stort Jantal intelligenta, fosterlandssinnade och poIHlitiskt täskande män, som äro djupt och indnerligt öfvertygade om unionens nödvändighet, Joch der som stödjer sig på en sådan verkligt grundad öfvertygelse, har en helt annan och astare position än den som endast stödjer sig på ögonblickets uppbrusning och tillfälliga misstämningar. Talet derom, att unionens upplösning icke innebure någon stor olycka, och att ön sesidigt intresse i alla fall skulle åvägasbringa vä skaplig. förhållande och nödig sammanhållning vore ett lättsinnigt och fivitek tal: ty historien vittnar tillräckligt, att om man: upplöser de politiska förbindelser, dan ä 1 1 j Å Dernäst följde en skål för unionen, föresla) F Å j knutna. mellan nationer, så TI Ga SETT IRS SIENA ANNE 2 PRESES e, SURT IE. par Str Hä FEN PRE en VGA ne re mr a ma ltt tl åar ä at 0 AV hedar E rk SVA HAR Lr nåden MR JV bs fann MN En EET RTTVR B Ga a let i RV hh Ft Än ON VA Ko å fn Rn HH BD