Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

AT Re RR RR a a från offentligheten afsöndradt fält, är det icke svårt att se hvilken sida, som måste få öfvervigten. Det Nberala partiet kräfver först och främst armbågerum och fullt dagsljus; hvarest det förra är trångt eller det sednare fördunkladt, är partiets bästa kraft förlamad; det förstår sig just icke mycket på att strida i skuggann. Härtill kommer vidare en i flera hänseenden tung och föråldrad arbetsordning. Vi äro nappast tillräckligt invigda i det svenska maskineriet för att underkasta det någon närmare kritik; men redan ståthållarsakens öde under dess gång genom olika utskott m. m. måste gifva oss en upplysning om de många anledningar till förvecklingar, som här kunna förekomma. Aftonbladet bar således med rätta fästat uppmärksamheten på den märkvärdiga olikheten emellan ekonomiutskottets betänkande, som af alla,stånden var bifallet, och den slutliga skrifvelser, hvarmed de vände sig till konungen. Den bör framträdande inkonseqvensen var nu visserligen på ett sätt till den goda sakens fördel; men bristen på en uppenbart i de hållna förhandlingarne liggande förklaringagrund bhäntyder dock på ett otillbörligt inflytande antingen af tillfälligheten eller af okända påverkningar och visar huru litet i allmänhet den slutliga utgången är att lita på såsom ett sannt uttryck af en verklig och sig sjelf klart medveten folkvilja. Många omständigheter ställa. sig sålunda i vägen för denna upplysta folkvilja, att blifva klart och rent uttalad i den slutliga handlingen, och i vissa fall kan stillaståndets eller reaktionspartiet synas hafva mera betydelse än det verkligen har. Då man nu, såsom man efter vår mening bör, i behandlingen af ifrågavarande norska angelägenhet. ser en väsendtligen inre svensk partistrid; så kunde det verkligen förvåna och oroa, att det liberala partiet tyckes inskränkt till en så ringa minoritet, hvaruti det måste synas ligga ett ogynsamt tecken för Sverges framtid. Men man måste här — utom de redan framställda betraktelserna — vidare ihågkomma, att skenet af att det här gällde en svensk — icke partiutan nationalsak har verkat vilseledande och i ett yttre resultat förenat många röster, som i sitt innersta voro och, om de sett sakernas verkliga betydelse, äfven skulle hafva visat sig vida åtskilda. Det är ganska begripligt, att när man kunde få den meningen utbredd, att Sverges rätt och anseende stodo HM spel, när känslan för nationaläran kunde blifva satt i rörelse; så skulle man under dess uppbrusning lätt glömma alla inre differenser. Redan det att aristokraternastädse förde orden: svensk sak, svenskt intresse c. i munnen måste vara förförande; sådana ord hafva alltid en god klang, som uppeggar känslan och hindrar förståndet att granska den närvarande halten och rättmätigheten af deras användande för tillfället. Och till följd af nationalrepresentationens sönderstyckning, af brist på en verkligt lefvande samfäldhet i behandlingen af fäderneslandets angelägenheter, griper man med ovilkorlig begärlighet efter yttre föreningspunkter och låter gerna insöfva sig af patriotiska deklamationer, som för ögonblicket draga uppmärksamheten från de inre bristerna och den besvärliga striden för samhällets verkliga framåtskridande. I verkligheten harvid närvarande tillfälle den abstrakta frasen :och en deremot svarande uppskrufvadpassion, hvari utan tvifvel var mera låga än glöd, spelat en väsendtlig roll, och när hetsigheten nått en viss höjd, skapar den en mängd tomma skräckbilder, hvaraf han åter sjelf näres och förökas. Har det en gång blifvit sagdt och trodt, att folkets sinnesstämning är uppretad och att det värsta är att befaran, så tjenar detta åter såsom ett argument för påståenden och såsom motiv och försvar för handlingar, som gå i samma: lidelsefulla riktning. Det gifves i allmänhet knappast något kraftigare medel att gifva en viss dagopinion kraft och utbredning för ögonblicket, än när man en gång väl kommit att inbilla sig, att opinionen redan tager denna väg. Således anse vi, att vi — och med oss det liberala. Sverge — visserligen böra beklaga hvad som skett, men hafva likväl icke något skäl att låta modet sjunka. Ty vi hafva rättvisan och framtiden med oss, och Sverges ädla män skola icke hvila förr än de arbetat sitt samhälle upp till en ståndpunkt och gifvit det en form, der sanning och rättvis och äkta svensk folkanda kunna komma oförfalskade till orda. Den strid, som derom framdeles kommer att föras, skola vi norrmän naturligtvis städse betrakta med lefvande deltagande. Med Sverge — det är vår fasta öfvertygelse — med det sanna, till klarhet och frihet framsträfvande Sverge äro vi icke och kunna icke lätt komma i allvarlig strid; ty våra verkliga, djupare intressen gå för oss begge i samma riktning och betingas framför allt väsendtligen: deraf, att hvartdera folket sjelfständigt sköter sina angelägenheter och icke traktar efter någon öfverhöghet eller något annat inflytande på det andra än det, som ligger i det goda exemplet och den städse fullkomligare utvecklingen i föreninsens sanna anda. ; Liksom det säkert har varit en dårskap af de svenska ständerna att förifra sig öfver en tydligen norsk fråga och begagna denna såsom afledare för svenska partilidelser, så skulle det icke heller vara riktigt af oss, om vi å egna vägnar ville faga oss allt för nära de svenska ständernas öfverilning, hvilkens skadiga följder närmast skola träffa Sverge sjelft. Oss kan den, vid närmare påseende, i all: händelser, om den nu mötes med lugn fastret, likväl blott i förbigående träffa; ty i Norge -herrska dock ännu blott den norska nationalförsamlingen och den norske konunsen. Och om än den sistnämnde — till och ned i egenskap af norsk konung — måPET TEATER ASPA EET Tr SARA ADA Roden rdL se oe SIR