Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

efter tänkte Lucile ej mera på herr dAuberive och bans son; Bertha deremot såg i tankarne endast dem. Detta plötsliga dödsfall var en omhvälfning i Francis öde. Hvad skulle han nu företaga, då han blifvit fri? Hvarföre hade han icke underrättat henne om denna händelse? Hvarföre kom han icke till Grandval, som låg så nära Marelle? Denna vänskap, på hvilken han tycktes sätta så stort värde, betydde den numera ingeuting för honom? Eller skulle hon i denna tystnad se beviset på att en ohjelplig olycka, en fullkomlig ruin hade träffat honom? Hon hade väl den utvägen att bedja Lucile skrifva till Paris för att få några bestämda uppgifter; men hvad skulle hon svara, om hennes syster gjorde hen e några frågor? Ännu ett spadtag till min graf? hviskade bon, i det hon begrafde denna nya tanke i sitt hjertas innersta djup: Hennes oro ökades, då hon af sjelfva herr Lecerf — som med all ifver fortsatte att gifta bort och begrafva folk — erfor att godset Grandval nyligen blifvit försåldt åt en kapitalist från Paris, hvilken han dagen förut hade träffat sysselsatt att bese åkern och skogen. Om herr dAuberive hade uppdragit åt mig att sälja det, skulle jag skaffat honom mycket högre köpesumma, oaktadt egendomen ånyo var belastad med dryga inteckningar; men vår förre granne var utan tvifvel i stort behof af penniogar, så att han sålt åt den förste spekulant han träffat, bara för att få kontanter genast, Saken blef uppgjord på ett par timmar. En sådan narr förtjenade icke att få ärfva. Bertha lefde knappast under den vecka, som följde på denna upptäckt. DAuberives glömska under så sorgliga omstävdigheter syntes :henne gränsa till otacksamhet. Hade hon då ingen rätt att dela hans sorg i hans öfvergifvenhet? Ansåg han henne för svag att