Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

hon icke hade haft för små ögon och för stor mun? — Hennes samtal påminte: alltid om honung, så sött och äckligt var det; hon vurmade på näckrosor och nyttjade alltid sådana i håret, då hon var på bal... kommer duihå :2 Nej, svarade Bertha, som bytte om plats och satte sig så, att hon fick dagern bakom sig. : Det är märkvärdigt! Jag kommer så väl håg henne, som om hon stode framför mig... Vänta, så skall jag försöka att erinra mig aennes namn... Hon var gift, vill jag minnas, med en af våra fordna goda vänner. Skulle det händelsevis vara fru dAuberive ? sade Bertha med ansträngning, Alldeles? Nåväl, hon dogi förra månaden! Hon bortrycktes af en bröstinflammation, som hon ådrog sig en afton när hon for hem från en bal. — Man vet icke hur farligt det är att ara ute i verlden. Att fara på en bal är om att gå i elden. I vinter skall jag lägga nig till en kappa med chinchillafoder., Fru de Claverond hade vändt sig åt fönstret. Än herr dAuberive? frågade hon. Rösten log bort med dessa tre ord. Hans hustru lärer i det närmaste ha ruineat honom. Fan var aldrig särdeles ordentg och rangerad. vår stackars vän! Frun gaf saler och hade en egen societet, der man tid träffade artister. Det var rätt roligt för ågon gång, så der i förbigående. Han såg dltid dyster ut och som han ej skulle vara remmastadd hos sig sjelf. Fru VAuberive efterlemnade en son åt honom. En son! upprepade Bertha. Jay en gosse, som heter Francis, liksom fadern; han tör vara en tre eller fyra år nu. Jag har sett honom en gång... han är rätt snäll. Samtalet stannade der. Fem minuter der