Aftonbladet – 1 maj 1860, sida 3

ordinarie Storthing att besluta, om den föreslagna förändringen bör ega rum eller ej. Likväl må en sådan förändring aldrig stå i motsägelse till denna grundlags principer, utan endast röra modifikationer i enskildta stadganden, som icke förändra denna konstitutions väsen (Aand). och böra två tredjedelar af Storthinget vara ense om en sådan förändring. Dessa ord stodo i Norges före föreningen gällande konstitution, de stodo i det af konung Carl XIII:s kommissarier för Stortbinget framlagda utkast, och de stå nu i den norska grundlagen. De omfatta under samma sanktion grundlagens stadganden, utan afseende på den källa, hvarifrån de äro komna, eller den anledning, till följd hvaraf de äro gifna. Dessa ord skuile derför, till och med om Norge 1814 hade varit ett eröfradt land, värna det emot svenska ständernas påstående. enär jemväl segerherren är underkastad den allmänna lag, att vara bunden vid hvad han sått in på, och efteråt måste bedöma sina rättigbeter efter hvad som aftaladt blifvit, och icke efter hvad han tror hade kunnat blifva aftaladt. Norge behöfver derföre icke för upprätthållandet af sin grundlags oafhängighet åberopa sig på, att det är såsom fri stat som Norge slutit sig till Sverge, och att föreningen i den mellan rikena upprättade riksakten i uttryckliga ord angifver sig såsom åvägabragt icke gen-m vapen, utan genom fri öfvertygelse. Lika afgörande emot de svenska ständernas påstående är det, att den mellan Norges rikes Storthing och Sverges rikes ständer upprättade föreningsakt, som kallas riksakten, stadfästad af unionskonungen den 6 Aug. 1815, som icke innehåller någonting angående ståtbållareembetet, uttryckligen uttalar den naturliga förutsättningen, att föreningsvilkoren eller stadgandena rörande rikenas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter äro intagna i nämde akt. Riksaktens ord äro följande: . Vi (Norges rikes representanter och Sverges rikes ständer) laglige ombud för Norges och Sverges inbyggare, hafva ej trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare sätt för kommande tider befästa vilkoren för den mellan Norge och Sverge träffade föreningen under en konung, men med åtnjutande af särskilt -regeringslagar, än då vi öfverenskommit, att i en särskild riksakt innefatta och upptaga förenämnde vilkor alldeles såsom de ord för ord härefter följa. Hvad Storthinget här i underdånigbet har tillåtit sig uttala för E. M:t sammanfattas i följunde tre satser: I den norska konstitutionen finnes icke spår till rättighet för den svenska staten att vara med vid förändringar i Norges grundlag; den norska konstitutionen förklarar i otvetydiga uttryck, att rättigheten att företaga sådana förändringar uteslutande tillhör Norges statsmyndighet; riksakten innehåller vilkosen för den mellan Norge ock Sverge ingångna föreningen, men riksakten innehåller intet stadgande om riksståtbållareembetet. Hvar och en för sig af dessa, satser uteslu!er de svenska ständernas påstående så fulländigt, att det icke gifves utrymme till att rstärka deras öfvertygande kraft genom de: ras förening. Svenska riksdagens tal om den norska stans myndighet öfver sin grundlag har varit. ångt. Storthinget talar kort, enär det är sål mycket lättare att försvara än bestrida den norska grundlagens oafhängighet af fremmando myndighet. Mot de svenska ständernas påstående, att beslutet om ståthållareembetets upphäfvande sorde behandlas såsom ett Sverge vidkommanle ärende, nedlägger derföre Stortbinget underdånigst i E. M:ts händer en bestämd proest; I riksståndens skrifvelse anhålles tillika, att E. M:t ville låta förbereda en revision af de mellan rikena gällande unionella bestimmelserna, Storthinget tillåter sig härvid iundernighet anföra att en sådan revision för länsesedan är förberedd, genom en af norske och svenske män sammansatt komitå, och att komitåns arbete redan år 1847 blef från norska regeringen expedieradt, medan man-ej känner :tt derefter någonting blifvit gjordt från Sverges sida till sakens befrämjande. Storhinget anser icke den närvarande tidpunkten jenlig till upptagandet af de förhandlingar, om från svensk sida varit i så lång tid afprutna. En revision af de unionella bestämnelserna kan från Norges sida icke ega rum vå någon annan grundval än den i riksakten ifna, nemligen rikenas likställighet och hvartlera rikets sjelfrådighet i alla angelägenheter. vilka icke äro betecknade såsom unionella. storthinget är öfvertygadt om, att ingen norsk man, som respekterar sitt fäderneslands rättigeter och sin egen ära, skulle deltaga ireviionen på andra vilkor, och den sista tidens illdragelser i Sverge hafva olyckligtvis i Norge framkallat fruktan för att det skulle komma att göras försök från svensk sida, att se revisionen en annah karakter. Detnorska olket, som vidhåller unionen sådan den nu ir, önskar under dessa omständigheter ingening annat än att förhållandet mellan rikena nåtte förblifva oförändradt, äfven om följden leraf blefve, att de enstaka rättelser och förvättringar, som unionsbyggnaden bör vara nottaglig för, komme att uppskjutas till en ramtid, då en sannare uppfattning af förhålandet mellan rikena äfven gjort sig gällande Sverge. Storthinget har sålunda framställt skälen ör, att frågan om ståthållareembetets upphäfvande endast vidkommer Norges konung och Norges Storthing, samt yttrat sig om den reision af unionsförhållandena, som af Sverges tänder blifvit bragt å bane. Må det nu vara Storthinget tillåtet, att underdånigst uttala de sänslor som röra sig i våra. ja alla norrmäns