Aftonbladet – 1 maj 1860, sida 3

Thögtid få emottaga en svassande beskrifning I derpå ifrån eder lycklige och förtjuste Polykarpus. NORGE. Norska Storthingets adress. Aäressen rörande ståthållarfrågan samt riÅkets ständers och konungens beslut i anledning deraf meddelas här. Den är sammansatt af de tvenne förslag, som inom adresskomitån uppgjordes, och der hade det ena 8 och det andra 7 röster för sig. Sådan adressen nu lyder, är den förra, historiskt och statsrättsligt argumenterande delen hufvudsakligen uppsatt af professor Schweigaard, men den sista delen hemtad från adresskomitåns majoritets förslag, dock med uteslutande af dess ogillande mot de norska statsråderna i Stockholm. Eders Majestät har nådigst låtit meddela Storthinget afskrift af protokollen öfver de i E. M:ts statsråd den 24 i förra månaden och den 4 dennes bå!lna öfverläggningar. Storthinget erfar härutaf att Eders Maj:t icke ansett nuvarande; tidpunkt tjenlig vill att meddela nådig sanktion på det af Stortinget den 9 sistlidne December fattade beslut om förändring af den tolfte med flera :paragrafer af grundlagen, utan bar ansett sig böra afvakta en lägligare tid, för att då sjelf framkomma till Storthinget med ett i samma riktning gående förslag. Då E. M:t tillika behagat förklara, att de af norska statsrådet uttryckta åsigter i allt väsentligt öfverensstämma med E. M:ts egen uppvattning af sakens betydelse och vigt för förhållandena i Norge, måste Storthinget antaga, .tt anledningen till utgången icke är att söka i sjelfva saken, utan i den af Sverges ständer den 2 dennes ingifna underd. framställning, och Storthinget styrkes häri genom innehållet if det i svenskt statsråd den 7 dennes förda och Storthinget meddelade protokoll. Enligt de svenska ständernas framställning, skulle den norska grundlagens stadganden sara att bänföra till två klasser; den ena föremål för fri ändring af den norska statsmynligheten ensam, den andra bunden och föremål för ändring endast med den svenska statsmyndighetens begifvande, Gränsen för denna indelning, till hvilsen intet spår finnes i den norska grundlagen, hafva Sverges ständer sålunda utstakat, att till len sista klassen skulle vara att hänföra de telar af vår grundlag, som i anledning af Norges och Sverges förening äro intagna på örslag af H. M:t konung Carl XIII:s komnissarier. SS Derest Norge i sin grundlag icke hade ett uttryckligt stadgande om sin oafhängighet i sfseende på grundlagsförändringar, skulle det häruppå genmäla: Såväl Sverge (regeringsformen 55 39 och 43) som Norge hafva-i anledning af föreningen vidtagit förändringar i deras förut gällande srundlagar, för att göra dem till afpassade serktyg för utöfningen af tvänne i samma upphöjda person förenade konungamakter. Att sverge derigenom skulle se sin myndighet öfver dessa delar af sin grundlag inskränkt. skulle vara ett oerhördt påstående; hvad Norge beträffar, är visserligen detta påstående icke ohördt längre, men det är icke dess mindre tika litet befogadt. Vidare: då Sverges stänler inlägga en skiljaktig kraft och verkan i de af H. M:t konung Carl XIII:s kommissarier framställda grundlagsförslag, allteftersom dessa äro upprepanden af eller afvikelser ifrån J. Norges förut egande konstitution, sakna de allt stöd bos dessa kommissarier sjelfva, som inlemnade sina motioner, sammanfattade som utkast till en fullständig konstitutionsakt, i hvilken man icke kan särskilja det gamla från det nya, utan genom att gå tillbaka till den källa, af hvilken man öst. Efter kommissariernas mening skulle den svenska staten vinna lika liten rätt öfver allt, gammalt eller nytt, som i öfverenstämmelse med deras försleg blet återgifvet i Norges nuvarande grundlag. Enligt de uttryckliga orden i tilläggsartikeln till konventionen i Moss, afslutad mellan Norge och Sverge den 14 Aug. 1814, hade Norges konung, Christian Fredrik, högtidligt öfverlemnat den honom: uppdragna exekutiva makten i nationens händer, det vill säga till Storthingety; hvilket han i samma artikel förband sig att sammankalla; och det var såsom innebafvare af fulla suveräniteten, som urtima Storthinget den 4 Nov, 1814 antog den ianledning af föreningen omarbetade grundlagen. Då konung Carl XIII sex dagar derefter antog, stadfästade och bekräitade grundlagen, gjorde handet som norsk konung med kontrasignation af norsk embetsman. ; Och slutligen Där ständerna, med särskild tillämpning på Stortingets beslut af den 9 Dec. 1859, förklara, att stadgandet i Norges grundlag: till ståthållare utnämnes antingen en norrman eller en svensk genom sitt innehåll I. gifver den svenska staten rättighet att sitta sig emot dess upphäfvande, så skulle Norge, derest det icke i sjelfva grundlagen hade ett uttryckligt värn för sin grundlags oafhängighet, endast hafva att svara, att det icke ärl. Sverges, icke Unionens, utan Norges konung. hvilken det enligt Norges grundlag tillkommer att utnämna ståthållare, Och då det icke förefinnes något spår till, att någon annan stat än Norge har myndighet eller rätt att förfoga öfver ståthållareembetet, så kan Norge förfoga öfver detta embete såsom det lyster, följakt-Å ligen också genom att upphäfva det. Men Fo JORD hehöfver icke oenom sär.