Aftonbladet – 1 maj 1860, sida 3

På E. M:ts valspråk bygger Stortbinget den oomkullkastliga tro, att ingen skall kunna ställa sig emellan konungen och hans folk; derpå bygger det norska: folket utan öfvermod, men också utan fruktan. I E. M:ts hand låg afgörandet öfver vårt beslut, som af nationen emotsågs med lefvande. deltagande och glad förväntan på uppfyllelsen af vår önskan. Denna är, genom E, Ms:ts meddelande om att E. M:t icke har gifvit sitt bifall till Stortbingets beslut, efterträdd af ett djupt bekymmer, som endast kan uppmätas efter norrmannens trofasta kärlek till fäderneslandet och varma tillgifvenhet för E. M. och dess höga ätt, , Att bringa den dålen af författningen, som beträffar ordnandet af rikets råd, närmare sin fulländning, kommer att utgöra E. M:ts och blifvande Stortbings uppgift, och Storthinget hyser det hopp, att den tidpunkt icke är fjerran, då ett loyalt och ståndaktigt folks sträfvande lönas med förtjent framgång. Storthinget har för E. M:t tolkat de tankar och känslor, som lifva det folk, hvars ombud det r. Det är fullt förvissadt om, att E. M:t med oss delar den oföränderliga meningen, att Norges rätt och sjelfständighet hel och oförkränkt måste häfdas och upprätthållas af Norges konung såväl som af dess folk. Storthinget anropar den allsmäktige Guden, som styrer folkens öden och böjer deres tankar, att stärka rikenas förening och gifva båda folken visdom att erkänna, att de skola vara jemnbördiga i rättigheter, sjelfständiga i leras enskilda angelägenheter och fast förenade mot hvarje yttre fiende. Han gifve E. M:t kraft att befrämja rikenas förening på denna fasta grundval!