Aftonbladet – 30 april 1860, sida 2

Ni är då ensam, helt och hållet ensam ? frågade Bertha honom. N Nej,, svarade Francis muntert, jag har tio kusiner, som afsky mig, och en mycket gudfruktig tant, som grälar på mig sex gånger om året. Stackars gossel hviskade Bertba. Tonen i detta qväfda utrop var så bjertlig, böjningen på läpparne så uppriktigt deltagande och vänlig, att Franois förstummades deraf, Se sån, sade han, ni kan icke längre vägra mig er hand; ni har nu med ens eröfrat min vänskap k Gif mig er, svarade Bertha; min skall aldrig svika er.v Under det att deras båda händer sålunda voro förenade, bemäktigade sig en viss rörelse Francis; han kände, att Bertba hade rätt och han erfor en verklig förlägenhet vid att erkänna det, Han gjorde ett bemödande att lösgöra sig derifrån, i det han gaf åt samtalet en gladare vändning. Och nu, då ni på detta sätt lugnat mig, yttrade han, så förklara, hvarföre ni alltid undvikit mig, hvilket nu först faller mig in, och hvarföre ni, då ni ru ändtligen värdigats samtala med mig, straxt har gifvit mig en sålan 12xa. : Jo, just derför att ni vann min vänskap len första dagen jag såg er. Den gamle noarien i byn talade så illa om er, och jag olef uppbragt öfver att ni åtminstone förtjenale hälften deraf.s Bertha var blyg och rädd endast när hon satt vid pianot; ansigte mot ansigte med en ing man bibehöll hon deremot hela sin attning, Hon talade med hr dAuberive om let dåraktiga lif hän förde; hon talade med ;n ifver och en eld, som kor henne att blanla r d med förmaningar och skämt med böwer. Hvart skulle det väl föra honom att