Aftonbladet – 27 april 1860, sida 2

it sig föranlåten att börja ge yttre tecken af lädje och belåtenhet. Man har derföre inom de från valordningstriden välbekanta kretsarne under de senaste veckorna varit mycket ifrig att kringbära litor för att få teckningar till en middag för ådman Gråå, den ende af Stockholms tio :epresentanter, som vid omröstningen uti borareståndet i ståthållarefrågan tillhörde maoriteten. Ett antal tecknade erhölls snart; arrangeandet af en god middag möter icke heller för närvarande stora svårigheter i Stockholm, men der kom en ganska väsentlig svårighet, nemligen den, att hr Gråå allsicke ville motjaga bjudningen och derigenom deltaga uti den kränkning, som ett kotteri, med hvilket han eljest icke torde kunna sympatisera synnerligt i politiskt hänseende, genom tillställningen ville tillfoga hans kamrater inom ståndet, med hvilka han i det stora och väsendtliga delar politisk öfvertygelse. Fåfängtuppbjöd man hela sin öfvertalningsförmåga, fåfängt införde man notiser i tidningarne om den blifvande middagen, på det hr Gråå icke sedermera skulle kunna neka, för att icke väcka ett obehagligt uppseende. De många ärdarne kommo, förtärde sin middag och läto champagnen flöda i strömmar, men den ende gästen uteblef! I Dagbladet, som lemnar en beskrifning på festen, hedras deltagarne med benämningen Stockholms valmän,, men då deras ental af Dag: ladet, kanske med någon öfverdrift, uppgifves till 180 5) och då hufvudstadens valmän äro omkring 3000, finner man lätt huru pass egentligt detta uttryck är; vitro att Dagbladet hade träftat spiken något bättre på hufvudet genom att säga: Dagligt Allehandas aktisnärer och nåsra andra. Bland dem, som vid tillfället yttrat sig, igenkänner man lätt hufvudmännen för penningpartiet under valstriderna, Hr Schartau föreslog en skål för konungen och en för ministeren. Prof. Wilander föreslog skålen för rikets ständer, hvarefter afs,öngs en sång af Tal s Qvalis, hvilken både genom sin författare och sin poetiska form var för god för denna tillställning. Öfverste Ståhl utbragte skålen för dagens gäst, den frånvarande rådman Gråå, hvartill följande sång afsjöngs: I eget fjellslott fången satt En gång en kungason, Och efter seklers långa natt Han längtade derfrån. Med sorg han såg sin frihets graf Och kände bojans tvång. Han ville blicka stolt kring haf Och dricka ljus en gång. Då sprängdes porten. Kungligt mild, En bjelte bröt hans band. Åt yngre brodern, länge skild, Han räckte trofast hand Och honom lag och frihet gaf, Gaf honom eget namn Och lade ned sin herrskarstaf Och öppnade sin famn. Misstrogen dock den unge styr Sin bana innan kort Med trotsig håg — och famnen skyr Och stöter handen bort. Medveten om sin styrka, ser Befriarn lugnt derpå Och tänker: tiden klokhet ger, Vi mötas nog ändå. : Men fåfängt! Det blef tid till slut Att stäcka öfvermod, Att kraftigt säga ordet ut Och svalka ungdomsblod: Än Nore ej betalt sin skuld, Ej ens i ringa mått, Ty den kan gäldas — ej med guld, Ack nej, med kärlek bl tt. Du, som din talan värdigt bar För nordens kungastad, — Fa t solus du in voto var, — Tag mot ett minnesblad! Orubblig, fast som härdadt stål, Hvad rättvist var och sannt Du såg, — och derför nu eh skål För vår representant! H. B-n. Om någon velat skrifva den mest bitand satir öfver de politiska dårskaper, som fram trädt i dennas sak, skulle han näppeligen kun nat åstadkomma något mera lyckadt än dett qväde; det bör endast beklagas, att man miss Ärmat en af Geijers melodier genom att låt den bära på något sådant. Slutligen föreslogos skålar för grefve Anc karsvärd och hr Dalman samt för hr Schartau den främste värden för dagen. ) Enligt tillförlitliga uppgifter skola de närvarar des antal uppgått till omkring 120. —— — För två år sedan beviljades, som bekant nåde af svenska ständerna och norska Stor thinget ett anslag till en ny kommunikations led mellan Bräcke i Jemtland och Levange i Norge. Afsigten var att dels med begag aande af de många vattendragen, som hä nästan i en sammanhängande sträcka gå änd ill norska gränsen, dels med anläggning a