Aftonbladet – 23 april 1860, sida 3

I dessa icke — åtminstone icke förrän de lefTvat sig in i våra förhållanden, hvartill de -I hvilket förening egt rum sedan urminnes tid, ÅT gamation, skulle norrmännen en tid blifva di rörelse, Men detta skulle ej räcka länge. ae HUISECI ICKE derTULt, all ICKE styrelsen Vill göra en hvar landsdel full rätt, utan i den olyckliga omständigheten, att dessa landsdelar ligga så aflägse från hufvudstaden och samhällsverksamhetens medelpunkt, samt att förbindelsen och den ömsesidiga påverkningen försvagas. Ty det är det långvariga och starkt utvecklade samlifvet, som ensamt kan frambringa den andliga och ekonomiska vexelverkan, som förenar intressena och bildar en gemensam, hela verkligheten beherrskande uppfattning. Men förhåller det sig sålunda med landet vestanfjälls och nordanfjälls i afseende på hufvudstaden och östra landet, med och oaktadt invånarne äro och anse gig för ett folk, huru skulle det då gå för dem: och hela Norge, om vår regering och folkförsamling blefvo förlagda till Sverge och kom hufvudsakligen att bestå af svenska män? Oaktadt den bästa vilja och största nit kunde skulle få mycket ringa anledning — vårda och afgöra norska angelägenheter så tillfredsställande som vi sjelfva, Så länge menniskans natur förblir sådan den nu är, skulle dessutom i sådant fall rent norska intressen ovilkorligen komma att stå efter rent svenska, der begge ej kunde på en gång tillfredsställas, Och vidare kan förutses att i många fall den goda viljan skulle komma att saknas å begge sidor. Vi kunna väl vara vissa att derest Norge ginge in på en amaldagens hjeltar i Sverge, vi skulle bli feterade och kanhända bortskämda, ty mn skulle känna att vi hade gjort en stor uppoffring, och detta skulle sätta det svenska ädelmodet Dertill är skilnaden för stor mellan de begge folkens karakter. De båda beslägtade folkens histor.ska uppfostran har varit så olika, att hvartdera fått sin uteslutande prägel. Vi äro hvad omständigheter, som åtminstone den nu lefvande generationen ej kunnat bestämma, bafva gjort oss till. Det kan väl hända ett vi ej äro ett särdeles älskvärdt folk, Våra grannar och bröder haåtminstone ofta nog sagt oss det, och för att tala på fullt allvar så anse vi oss knappt sjelfva vara i besittning af denna egenskap eller sätta synnerligt värde på om någon skulle tillerkänna oss den. Men vi bedja våra grannar besinna huruvida det ej skulle kunna hända att äfven de ha sina svaga sidor, hvilka måhända falla lika mycket i våra ögon som våra i deras — ja som de sjelfva lägga sig till last, men ändock -känna sig ej lätt kunna bli qvitt. Det är åtskilligt i svenska folkkarakteren som ej anslår oss, kanske icke så mycket för att det i och för sig är en brist eller svaghet, som för att det är främmande för oss. Vi säga detta ingalunda för att så.a, utan framIraga det blott som ett faktum, hvilket ej kan vara annorlunda derför att det helt enkelt följer deraf att vi äro två folk, som hvartdera måste hafva sin individualitet; och vi tillägga utt det är vår fulla öfvertygelse at norrmännen redan under en följd af år ha haft mera illgifvenhet för svenskarne än de för oss, hvilket sannolikt kommer deraf att vi, såsom let mindre: folket, haft vår uppmärksamhet mera fästad på dem, än de haft sin vänd till ss, och att vi således bättre känt Sverge, än le Norge; men framförallt deraf att våra förhoppningar af unionen blifvit öfverträffade, emedan vi från början hyste fördomar emot lien, då deremot deras väntan blifvit sviken emedan den var öfverdrifven. När allt kommer omkring, så kan ingen vara blind för, att det råder stor skilnad mel:an dn svenska och norska nationaliteten, samt att den sistnämnda under vår fria författning samt vårt mer och mer sjelfständiga och andeliga lif blifvit stärkt och utvecklad. bringa oss nu i närmare förening eller sammansmäölt oss, och betänk sedan hvad verkan friktionen mellan dessa i sin fulla egendomiighet bestående nationaliteter skulle medföra! ra svenska fränder klaga öfver vår oresonghet ital och skrift, öfver våra många anspråk och påståenden. Tro de att vi kunna aflägga dessa lyten, — så vidt de verkligen existera — såsom ett gammalt klädesplagg, eller att de skulle vålla mindre besvär och förargelse, om vi vore sammansnörda medelst en onaturlig gemensamhet i institutioner, som ioke hvilade på gemensamhet i seder, lefnadsåskådniag och intressen? Det är derföre vår öfvertygelse, att en sammansmältning mellan dessa folk skulle leda till stor materiel förlust för Norge, till missnöje å ömse sidor samt till oenighet och maktlöshet i stället för enighet och styrka. Svenska publicister framhålla för oss Italiens exempel. Vi svara dertill, att italienarne för det första äro ett folk med gemensamt nationalmedvetande, språk, litteratur, konst o. 8. V., hvilket svenskar och norrmän icke äro; dernäst, att det betyder något annat, att sammansmälta 5-millioner -menniskor, spridda på 14,000 gvadratmil, än 11 millioner på en å arcal af 2400 qvadratmil; och slutligen, att) Italiens sammansmältning blott är ett experiment, hvars utgång ännu är tvifvelaktig, Vi kunna icke nog förundra :oss öfver den föreställning, som råder hos många personer i Sverge, att den erfarenhet vi hittills haft om svenskarnes ärliga uppfyllande af föreningens vilkor och boda vilja mot Norge, bör göra oss böjda, att gå in på en närmare anslutning och omsider på slmalgamation. Det är sannt, vi hafva befunnit oss väl under ) föreningen med Sverge, men det är derföre, att ) vi åtnjutit en så bög grad af sjelfständighet. Det är alltså på grund af den frihet, som föreningen ). skänkt oss, icke på grund af de band den pålagt 088, som densamma varit för oss kär. Deraf:! att vi egna vår fullkomliga erkänsla för den samvetsgranna aktning, som svenskarne intill de sista olyckliga tilldragelserna visat för våra ; rättigheter, följer dock förnuftigtvis icke, att!?