Aftonbladet – 23 april 1860, sida 3

SUM HUNUC Valjas TVI. all VaCka fraga, JUST för det att vi uppfatta unionen sålunda, att bandelsförhbållandenas ordnande icke har och icke skall hafva med den att skaffa; Derföre ha svenskarne icke heller nu rätt att förebrå oss, att vi laga rent unionelt hänseende med under denna saks behandling; ty detär sven? skarne, icke vi, som gifvit saken den unio? nella betydelsen. Morgenbladet, som verklis gen önskar att under vissa former inrymma åt Sverge en del af hvad det fordrade, delb derföre att det var till båda ländernas fördel; dels derföre att var oss temligen likgiltigt; varnade den gången mot att väcka diskussion derom i pressen; och yttrade, att det vore bäst att öfverlemna denna sak till regerini gens passionsfria öfvervägande. Men derföre fingo vi den gången uppbära förebråelser: Nu torde det måbända erkännas, att varningen både var befogad och välment. : Vi reservera oss uttryckligen mot det missförståndet, att vi skulle anse hvarjö gemensäm ordning för ärenden, sådana som handelsförbållandena och rättsväsendet, hvilka intressera båda länderna; för orådlig. Intet är möra aflägset från vår tanke. Men vi fordraj att detta. skall ske endast då och så vida det kräfves för de speciella intressens behof, hvårom fråga är, samt länder till:bådarländerhas fördel, men ej för ätt befästa? eller äts veckla? unionens Denna skall här vara medlet, icke syftemålet. Vi fästa endast uppmärksamhet på, att hvarje åberopande äf unionsförhållandet i sådana saker förfelar sitt mål, och vi fordra, att Sverge, då det norska Storthinget vägrer att gå in på ett dylikt förslag, emedan det anser det ändamålsvidrigt; erkänner, att Storthinget är i sin goda rätt, samt att man, i stället för att bli otålig och lägga an påatt genomdrifva förslaget, sådant det en gång blifvit framstäldt, undersöker, huruvida icke hvad som är otjenligt kan undanrödjas. : Vi ha vägrat att ingå på förslaget om svenska domars och utslags exigibilitet härstädes; emedan den svenska lagatiftningen tilldelar administrativa embetsmän . dömande myndighet samt emedan Sverge saknar ett advokatstånd. Har någonsin ens ett försök Wifvit gjordt af den svenska pressen att undersöka huruvida icke dessa inkast egde sin giltighet, och om det ej vore ändamålsenligt för Sverge sjelft att bringa sin rättsförfattning i dessa punkter i öfverensstämmelse med: hvad som är gällande i andra fria och oiviliserade länder? I stället har man tagit anstöt af att Stortbingskomiten förklarade, att den föreslagna reformen icke vore någon nödvändig följd af union. : För oss är det högst betänkligt att gifva efter, så länge Sverge fordrar gemensamma bestämmelser om sådana unionen ej vidkommande angelägenheter med starkt fastbållande af påståendet, att de höra till densammas konseqvenser, samt med ringa gebör åt de insast man här gör mot deras ändamålsenlighet. Ty Sverges sträfvan får då prögeln af att gå ut på en närmare tillslutning för tillsl tningens egen skull. Och konseqvensen deraf ör sammansmältning. Men, säga många af våra svenska vänner — och vi ha just nu haft anledning ätt under hand bli bekanta med varma yttranden i denna ktning af de aktningsvärdaste män — Norge bör ej sätta sig emot en partie! eller till oc med fullständig sammansmältning, ty den skänker -båda länderna den största styrka mot den fiende, som hotar oss begge på vår östra gräns, och detta desto mindre söm det närmaste angreppet uppenbarligen blir riktadt mot den norska provinsen Finmarken. Mot Ryssland gäller det att värna begge ländernas existens, Och den bör värnas till hvarje pris. Från svensk synpunkt kan detta anspråk synas temligen billigt. Men litet mera eftertanke skall dock visa, huru oförnuftigt det är. Huru kan man fordra af oss, alt vi, för att rädda vår nationella tillvaro, skola upp: gifva den? Hvarje sammansmältning måste nödvändigt göra öse till svenskar. På någon annan sådan går ej Sverge in. Till och med om det antoge en författning, som i formen medgåfve norrmännen aldrig så mycken .andel i den gemensamma styrelsen, så kunde det icke undvikas, att deniia väsendtligen blefve svensk. Men dermed hade vi ju gått miste om det goda, till hvars försvar man kallar oss. Och dessutom är det mer än tvifvelaktigt, om vi skulle ernå den fördel man förespeglar oss. Mot Ryssland skulle den skandinaviska balfön, öfverlemnad åt sig sjelf, svårligen i längden fullkomligt värja sig, äfven om den bildade en enhet. Isynnerket faller det väl svårligen ens någon in att påstå, att Norge och Sverge med egna krafter skulle kunna försvara Finmarken mot Rysslands cå ofantligt öfverlägsoa sjömakt. Skulle svenskarne vilja upplysa oss om, huru många soldater de, då ryssarne hotade med en landstigning i närheten af Stockholm, kunde sända till Finmarken, dit de icke ens ha något, som liknar en brukbar militärväg? Å andra sidan är det klart, att vi med bistånd af en annan stormakt, som håller hafvet besatt, kunna försvara oss till och med under vår nuvarande organisation, blott vi äro oss sjelfva trogna. Och derom bedja vi svenskarne vara öfvertygade, att vi, om pröfningens timma slår och vi ha vår frihet oförkränkt, icke skola svika, Från gammalt ha de erfarit, att hvarken öfrvermakt eller hunger eller lidanden af något slag förmått rubba vår OR a att uppfylla de pligter vi äro vårt land; vår kung och våra med oss förenade i skyldiga. Den vigt vi kunna lägga i någon vågskål är icke tung; må svenskarne bespotta vär fattigdom så mycket de vilja, det skola vi tåla, men det är en förnärmelse, som upprör det innersta af vår själ, då man, såsom blir Dalman tillåtit sig, yttrar tvifvel om vår tröfastbet och misstanke att vi, som aldrig svikit någon förbindelse, aldrig satt någon fläck på vår vapensköld samt i många år hängt fast vid Danmark i ett förbund, hvilket i många