Aftonbladet – 23 april 1860, sida 3

Bee RA nde rr BT Jet er RR NRA a vär afsigt att inlåta oss i diskussion, om denna åsigt är riktig eller icke. Vår mening är att de skadliga följderna deraf kunna för begge länderna blifva så oberäkneligt stora, att svärt är att säga, hvilketdera som komme att lida mest. Men det är oss här likgiltigt antingen det blefve Sverge eller Norge; ty frågan är egentligen huruvida föreningens upplösning gör någon skada åt Sverge eller icke. Vi ba visserligen hört det påstås, att den nuvarande föreningen är skadlig för Sverge, men vi ha aldrig hört något förnuftigt bevis för satsen. Sverge håller ej en enda soldat, ej ett enda fartyg, eller ger ut en enda skilling mera än det skulle om det icke vore förenadt me1 oss. Deremot äro dess bördor något lättade; ty för det första bidrager Norge till underhållet af dess konungahug, dess diplomatiska kår och dess konsuler. Dernäst är Sverge befriadt från nödvändigheten att bevaka sin vestra gräns. I stället att det förr, hvarje gång det råkade i krig med Ryssland, måste använda en betydlig del af sina ringa krafter mot ett anfall från norska sidan, är det nu förvissadt om att erbålla åtminstone något bistånd från det hållet: Den skada, som Sverge förmenar sig lida. skall vara att Norge är mindre villigt att gå in på nyttiga mellanriksöfverenskommelser än derest de begge rikena vore åtskilda. Påståendet saknar all bevisning. Låt Sverge bara försöka att underhandla med Danmark om en traktat angående domars exigibilitet, lik det af Storthinget förkastade lagförslaget! Dertill finnes lika mycken faktisk anledning, ty beröringen mellan Skåne och Seland är fullt ut så liflig som mellan svenska och norska gränstrakterna, och mer till. Vikunna tryggt lofva att ingå på hvad som helst för en anordning af detta slag, som Danmark antager, derest svenskarne äro nöjda med detta. ) — Det är icke vår skull att interimsregeringens organisation ej uppfyller Sverges rättmätiga fordringar, ty från norsk sida har aldrig visats ringaste obenägenhet att gå in på något derom framlagdt förslag, Slutligen klaga svenskarne öfver den stora tort de lidit derigenom att rikets emblemer och konungens titel undergått förändring, Den gamla svenska flaggan har mistat sin enä ruta. Detnorska lejonet Kar eröfrat hälften af vapenskölden. Sverge lider den stora förödmjukelsen att Europa. i de vigtiga dokumenter, i hvilka en utländning nämnes till riddare af norska S:t Olafsorden, får se Norge nämndt framför Sverge. Emellertid ha svenskarne alltid påstått att det var barnslig fåfänga af oss när vi ville hafva vår sjelfständighet och likställighet i yttre måtto betecknade i dessa småsaker. Vi fråga om dessa samma småsaker nu ha blifvit så utomordentligt vigtiga för Sverge, att deras ordnande på ett sätt, som icke öfverensstämmer med Sverges önskningar, borde föranleda upplösning af föreningen. Det finns svenskar som påstå att Sverges anseende i Europa är förminskadt genom dessa ändringar i flaggan, riksvapnet och konungatiteln; men tro samma män då verkligen att Sverges anseende åter skulle stiga, derest det af missnöje öfver dessa förändringar upplöste unionen? Allt hvad välmenande och redbara svenskar tala om föreningens upplösning förefaller oss derför blott som vittnesbörd om en sinnesuppbrusning, den der ej vill lyssna till klokhetens röst. Men vi ba för mycken aktning för svenska folkets sunda vett att tro, det en sådan sinnesstämning någonsin kan öfvergå till handling. Att Sverge skulle bli starkare och mer ansedt genom den nuvarande föreningens upplösning, än det är nu, det är för oss — som erkänna oss pligtiga att bidraga till det gemensamma försvaret; när så behöfves, och som veta med oss att vi aldrig tänkt på att undraga oss denna förbindelse — en så besynnerlig tanke, att vi ej kunna annat än förundra oss öfver att den någonsin blifvit uttalad. I en annan artikel rörande en närmare politisk anslutning emellan de båda rikena uttalar sig Morgenbladet på följande sätt: Medan den stora mängden af svenska folket åtnöjdes med föreningen, sådan den i verkligheten genomfördes, och hittills ärligt rättat sig efter dess vilkor, är det otvifvelaktigt att det finnes ett inflytelserikt parti i Sverge, som aldrig uppgifvit hoppet, att föreningen omsider skulle leda till en sammansmältning, Bland dem, som närt denna tanke, bar emellertid varit mycket olika åsigt om sättet för att realisera den, Bland Sverges aristokrati har det varit män, som trott bästa medlet vara att imponera på oss, att antaga en hotande hållning och genom moraliskt wång nödga oss till än den ena, än den anIra eftergiften. Tid efter annan framkomma till Och med tecken, som visa sinnelaget. Vi hafva hvarken glömt eller missförstått Nya Dagligt Allehandas yttrande, att konungen med en enig och stark opinion, sådan som den som nu bildat sig i Sverge, kan ?försätta berg?;Men den stora svenska allmänheten vet ieke huru ofta vi norrmän måst höra öfvermodiga och hötande ord af svenska stormän i den riktningen. Ty i allmänhet hafva vi icke omtalt sådana yttranden eller bekymrat 0ss.: synnerligt om . dem, och det icke blött derföre, att vi litade på oss sjelfva, utan äfven derföre att vi litade på svenska folket. Om misstron ioke för ett halft tjog år sedan var fallkomligt utdöd här i Norge, så var det emellertid väsendtligen dylika yttrandens -skull: --Det har likväl säkert varit minsta delen af sammansmältningens anhängare som tänkt sig den realiserad genom sådana medel, Vi hafva icke heller ett ord av å spilla på dem. Men hvarenda norrman, som rest i:Sverge, har träffat älskvärda, mot Norge och dess innebyggare särdeles vänligt sinnade män — Mången gång just dem, som intressera Big varmast för oss — som fullkomligt ärligt och TE ifra för denna id, men som a sig den realiserad endast. genom cen