Aftonbladet – 20 april 1860, sida 3

hat Löste nj! af någon fyl pe , utan först vid 65 års ålder få behålla lönen på indragningsstat. Mili tärläkarne sattes således i paritet med civila tjenste män, som utan fysiska ansträngningar och vådor på det varma embetsrummet kunna fortsätta sin embets utöfning in i sena ålderdomen, då deremot hvar och en, som något tänker sig in i förbållandet, aldrig kunde dragit i betänkande att klassificera fältläkarekåren i afseende på dess pensionsrätt bland militären, då under ett fälttåg, och i hvilken tjenstgöringskategori båda embetsmannaklasserna måste betrak tas, läkarne hafva lika stora faror, mödor och för sakelser att bestå som befälet, och hvilket äfvenledes sednare tiders krigshistoria nogsamt visar, då såväl under slesvig-holsteinska kriget som Krimfälttåget samt troligen äfven under förra årets italienska krig procenten af döde, sårade och saknade läkare öfver: steg procenten af på samma sätt uppoffrade officerare; ty om icke så många läkare faila framför fiendens batterier öch under nutidens vilda bajonettanfall, så hafva de dock utom slagfältet ej mindre vilda fiender på fältsjukhusen i tyfus och kolera, som aldrig underlåtit att frossa af ett krigs öfriga myckn: elände. Utaf dessa anledningar hafva äfven andr: länder redan både i afseende på löner och pensioner tilldelat fältläkarekåren samma, om ej bättre vilkor än de jemngradiga militära tjenstemännen, samt der före icke heller lidit br:st på dugliga, kraftfulla och nitiska läkare under sina fälttåg och strider. 1856 års riksdag inslog en annan bana, och följderna hafva redan börjat visa sig och skola troliger framdeles ännu tydligare framträda. Beslutet att vägra regementsläkarne fyllnadspension i likhet med armens befäl, ehuru redan då tvenne motionärer föreslagit sådant, var såsom den bekante statsmanner yttrade: ej blott ett fel, en orättvisa, nej, ännu värre det var oförståndigt, och hvad blir följden häraf? Jo Regementsläkarne qvarstanna, i hopp att upplefva den lyckan att vid 65 års ålder komma i åtnjutande af lönen på indragningsstat, tills de som orkeslösa. skumögda och bräckliga gubbar redan länge varit oförmögna att i nödens stund, det vill säga, vid krigstillfälle, kunna lemna det bidrag till sjukvårdens bestridande, som det allmänna med rätta fordrar och de sjelfve helst önskade. Dertill åstadkommer detta regementsläkarnes qvardröjande på sina platser ett stillastående inom kåren, som afskräcker de yngre läkarne att inträda på en embetsbana der ingen eller åtminstone trög befordran är att emotse. Äfven ser man att, oaktadt förhöjd rang för militärläkarne, äfvensom förbättrade löner sedan förra riksdagen, befinnes ännu en stor del af regementen och kårer i saknad af legitimerade bataljonsläkare, ett förhållande som helt säkert annorlunda gestaltat sig, om pensionsåldern och pensionsbeloppet blifvit för militärläkarne ordnadt i likhet med hvad förra riksdagen bestämde för befälet, då de äldre, mindre tjenstbare regementsläkarne lemnat sina platser och således mouvemang uppstått inom kåren; ty ingenting drager så mäktigt ungdomen in på en bestämd lefnadsbana, som förhoppning att der vinna framgång och befordran. Visserligen finnes ett kungligt bref, som medger regementsläkare att vid 60 års ålder vid afskedstagandet erhålla 400 rdr bko i fyllbadspension; men dock med det vilkor att: förbinda sig ytterligare 10 år vid påfordran biträda både vid civila och militära sjukvården, ett vilkor af så elastisk natur, att, oaktadt denna pensionsbestämning redan nära ett decennium egt gällande kraf, likväl ännu ingen läkare vågat vid afskedstagandet utbedja sig denna fördel, utan hellre nöjt sig med den lilla pension, som armåns pensionskassa, utan några vilkor, vid uppnådd pensionsålder lemnar. Detta regementsläkarnes qvarhållande vid sina innehbafvande beställningar medför, utom den brist på unga läkare för armån, som deraf uppkommer, äfven brist på läkare för hela landet, vid en mobilisering af armån; ty då militärläkarne utöfva en ej obetydlig enskild praktik, så uppstår vid deras aflägsnande med regementerna en stor saknad af läkare i landsorterna, såsom förhållandet var 1848, då vid regementernas aftågande till Danmark ej blott enskilda personer inom en af rikets provinser, i flera månader voro i saknad af nödig läkarevård, utan till och med det sammandragna beväringsmanskapet fick åtnöja sig med ett då och då inträffande, helt kort besök af någon provincialläkare, en ofullständig, men för det allmänna rätt kostsam helsovård. Om öu regementsläkarne vid tidigare ålder fått åtnjuta en någorlunda rimlig pension, hade dessa pensionärer, som i sin framskridna -ålder voro mindre lämpliga att åtfölja armen i fält, likväl i temligen vidsträckt krets kring sina hem kunnat lemna tillräcklig och lämplig läkarevård såväl åt landets befolkning, som åt den till militäröfning inom provinsen sammandragna beväringsungdomen. Huru förhållandet är med armåns regementsläkare i afseende på lefnadsåldern, kan inses, då af 34 regementsläkare 7 äro födda under föregående sekel och 8 inom första qvinqvenniet af detta århundrade. En och annan bataljonsläkare eger äfvenssin födelsedag på 1700-talet. Kåren är således temligen ålderstigen och förtjent af att rekryteras. Om nu församlade ständer fattade det verkligen af nöden påkallade och för hvarje opartiskt omdöme temligen kloka beslutet, att, såsom under förra riksdagen skedde till fördel för armåns befäl, tilldela regementsläkarne fyllnadspension, så ådroges härigebom det allmänna en kostnad ytterst obetydlig mot det ändamål som dermed vinnes; ty afräknar man från 20 regementsläkare, hvilka under nästkommande statsregleringsperiod successivt skulle komma i åtnjutande af fyllnadspension, efter samma grunder och på samma vilkor, som för armåns officerare äro bestämda, de 6 läkare af samma grad, som redan äro berättigade till löndns bibehållande på indragningsstat, så utgör hela kostnaden högst omkring 10,000 rår rmt årligen i medeltal, och om man, såsom skäligt är, antager att en och annan regementsläkare känna sig ega och verkligen ega tillräckliga fysiska och psykiska krafter, att med nytta för det allmänna qvarstanna vid tjensten till de uppnått den ålder att de få bibebålla vid afskedstagandet lönen på indragningsstat, så torde statskassans utgift för fyllnadspensionens utdelande till afskedstagande regementsläkare inskränka sig till hågra få tusende riksdaler, och för hvilket ringi pris likväl rörelse inom kåren framkallades, tilloppet sf unga tjenstemän på denna embetsbana befordrales, och armån liksom hela landet försåges med törre, möjligen tillräckligt, antal dugliga läkare. Att insändaren ej är ensam om denna, sin här ittalade åsigt, kan inbemtas, om, snart sagdt, hyilken medlem som helst af faltläkarekåren tillspörjes, ch att äfven utom kåren stående medborgare dela lessa tankar, visas bäst deraf, att flera motioner i imnet blifvit vid innevarande riksdag väckta. Det ore således till stor fördel för landet och en gärd Ff rättvisa mot mången enskild person, om nuvaande ständer fattade det af nödvändigheten påkalade beslutet, att läkarne vid svenska armen komme i tnjutande af fyllnadspensioner till samma belopp och fier samma tjenstegrad samt vid samma lefnadsålder ch på samma villkor, som förra riksdagen bestämde ör armens befäl. ök an RSA nere Rättegångsoch Polissaker. I går förekom jinförjfrådhusrättens 5:te afdelning ngifvelse mot handskmakaren Vougt och dess hustrv, oende vid Skinnarviksgatan, att söndagen den 11 lars hafva misshandlat och slagit deras piga Clara onsson, derföre att hon råkat slå sönder en porslins. arna. Hustru Vougt skulle ha tilldelat Jonsson