Några ord med afseende på fältläkarekårens pensionering. Till Redaktionen af Aftonb!adet, Si vis pacem, para bellum.s Då för närvarande många förslag framkastas och mycket äfven göres för att sätta värt försvarsverk i ett, tidens fordringar likmätigt, respektabelt skick, samt derföre ej blott krigsmaterielen förbättras, förlängda och viästräcktare öfningar anordnas, utan ock personalen ökas och tillfalle till afgång för ålderstigna krigare beredes, på det att unga, kraftigare förmågor må vinna plats i armens leder, så torde väl i full konseqvens härmed äfvenledes en så nödvändig och behöflig militärisk tjenstemannakår som fältläkarne ej böra qvarbållas i ett stationärt skick, och derigenom armen i nödens stund möjligen befinna sig i saknad af fullständig Pikarevård, då kanhända unga medicinska krafter i tillräcklig mängd ej finnas att tillgå för landets försvarare. Dessa och dylika reflexioner framkallas nödvändigt när man erinrar sig föregående riksdagsbeslut med