Aftonbladet – 13 april 1860, sida 3

känsla och svärmande chevaleri, som fann sitt högsta uttryck hos dessa medeltidens trubadurer, som med sångens toner och krigarens svärd drogo ut på äfventyr, för att eröfra bjertan och länder, Kung Renås roll utfördes på ett i allmänhet lyckadt, kanske något för ungdomligt sätt af hr Pousette, som dock, sig sjelf till heder, för aftonen lagt bort den patos, hvaraf han annars brukar vara besvärad, och talade enkelt och naturligt, så som han alltid borde göra för att vinna ett rättvist erkännande. Hr Josephson hade på sin lott fått Ebn-Jahias både svåra och vigtiga parti, och var till utseendet en förträfflig morisk läkare, både hvad grimering och kostym beträftar. Vi kunna dock icke underlåta att beklaga, att det inre icke alltid stod i harmoni med det yttre, att det låg en viss konstgjord uppstyltning, en viss ihålig patos i hans sätt att framsäga sin roll. Vi hafva nemligen föreställt oss, att den moriske läkaren i sjelfva medvetandet af sin makt eger det säkraste korrektivet mot all patos, och att han icke behöfver rulla ögonen som en tiger för att blifva trodd på sina ord. Kanske misstaga vi oss häruti, och det båtar till ingenting att tvista om smakfrågor sådana som denna. De öfriga, mindre betydande rollerna utfördes tillfredsställande och utan störande inflytande på det hela: Herkules III af Ferrara, med sin efterapningsmani och sin välförtjenta örfil, är redan för publiken en gammal bekant, som dock alltid återses med nöje. Det är sannt, att detta stycke sväfvar på yttersta gränsen af det tillI börliga, mer det råder deruti en sådan rikedom på god humor, att man gerna skrattar åt galenskaperna och glömmer de vågåde uttrycken och situationerna. Hr Stjernström var, som förut, en förträfflig parodi på den store Ludvig och ett mönster för dessa små halfgudar, som i sin sublima enfald tro sig vara stora som jättar, derföre att de händelsevis kommit att till namnet herrska öfver några hundratusen menniskor. Hr Pousette, som den lättsinnige grefve Candolle, visade ett lif och en fransk abandon, som, om också något chargerad, dock var i hög grad muntrande, just derföre att den var osökt och derföre ått den aldrig sänkte sig till det lågt komiska. Hr Boman, som den unge Renå, besvärades i den icke lätt uppburna drägten af nybörjarens vanliga fel, en viss stelhet, som icke får finnas hos den elegante ädlisgen, äfven om han bär uniform. Man måste nemligen betänka, att man är i Ferrara, under det lättsinniga sjuttonde seklet, och icke hos oss, der soldatrocken ovilkorligen skall vara försedd med jernstänger i ryggen. M:ll Nerman hade fått-.den svåra uppgiften att framställa en ung dam från den tidens mest eleganta och frivola hof i verlden, det franska, och det torde vara ursäktligt om hon icke i allt kunde lyckas deruti. Hennes bemödanden förtjena alltid erkännande. Deremot var wm:ll Hammarfelt en rask och liflig trädgårdsflicka, som inlade myc: ken naivitet i den ton, hvarmed hon beklagade sig öfver sina uteblifna kyssar. Den lilla vådevillen Marinettes små skälmstycken, som till slut gafs, gjorde ett goät och muntrande intryck. Både kupletterna och dialogen tillkännagifva fyndighet hos öfversättaren, och valet af melodier var särdeles lyckligt. Den utfördes con amore och med fransk liflighet af m:ll Hammargelt, hrr Kinmansson och Sandstedt, och isynnerbet visade hr K. som Scapinen uppsluppenhet, fullkomligt på sin plats hos denre, den gamla franska komediens putsmakare och slyngel par preference, som, annars alltid öfverlistande, nu i sin ordning öfverlistas af en qvinna, hvilket icke är mera än billigt. flyttar oss med ens tusen år tillbaka i tiden och införer oss vid kalifernas i Bagdad hof. Personer och händelser, som visa sig på detta aktningsvärda afstånd i tid och rum, Kunna tecknas troget efter naturen, utan att någon menniska deraf behöfver taga anstöt. De upprullade taflorna framställa också mycket oförbehållsamt, huru det tillgick — för tusen år sedan — vid hofvet i — Bagdad. Några motstycken till hvad man der skådar finnas naturligtvis icke i vårj tid och i vår verldsdel. Icke finnas i våra dagar nägra vid statssaker uppledsna monarker, hos hvilka den störste gyckelmakaren är den störste favoriten, den inflytelserikasterådgifvaren; icke kan vår verldsdel uppvisa några furstar, som hålla till godo det äckligaste smicker; icke några ministrar, som -underdånigt nicka -bifall till den högsta viljans galnaste nycker; icke några furstinnor, hvilkas småäfventyr man icke får mäta med det vanliga måttet derföre alt de äro — furstinnor; icke några hofmän och ministrar, som förbindligt 1e emot hvarandra, under det de med alla medel arbeta på hvarandras störtande; icke hel. ler har vår tid några tronpretendenter, som äro färdiga att lofva hvad som helst, blott för att komma till makten. Det var endasi i Bagdad och för tusen år sedan, som något sådant kunde hända. Lyckligt dock för vår kalif, att han träffar en man, som genom den öfvernaturliga makten hos en ring och ett kabalistiskt ord Kan i ett ögonblick förflytta honom midt in i vår upplysta tid, midt ins; vår svenska hufvudstad, och låta honom, afklädd sin furstliga glans och behandlad rätt och slätt efter-sin personliga förtjenst, få erfara att han i sjelfva verket varit mycket dåraktig och mycket inskränkt, att loforden a öfver hans vishet varit endast lågt smicker,lg att-de försäkringar om tillgifvenhet, som han fått emottaga, endast varit förrädiskt lyckI a C Södra teaterns nyhet, Kalifens äfventyr, för-l, I 1 E 0 2 00 MM ss AR eg FN dn ER Må RN nm RA RR KR 20 OMR ER ONE mA AM t som bo helt: förvirrad och orolig. På samma gång som han var böjd att fröjda sig deröfver;fråib de han-sig dock om han icke borde blifva ih