Aftonbladet – 10 april 1860, sida 3

så mycket som festens stämning tillåter det? Några satiriska drag, endast synliga för den granskaren eller den invigde, skulle förträffligt krydda den lätta anrätthingen, utan att derföre såra den ömtåligare gommen. En muntrande och för den goda tonens utvalde äfven smickrande folie skulle dessa lätta, doftrika luftbilder erhålla genom en krets af harmLöst kontrasterande gestalter utur en annan sfer. Och antaget att skalden egde förmåga Jatt samla alla dessa gestalter till en harmonisk, af trollatmosferen omgifven och bestrålad bild, som afsöndrade denna rikt besmyckade festsal ifrån verkligheten — skulle han då icke hafva skapåt idealet af ett festÅspel? Skulle han då icke hafva nedlagt den Åhberrligaste, mest poetiska blomma på vänskaÅA pens och festens altare? I Man ser hvarthän vi vilja komma. Vihafva -Å försökt att utveckla styckets grundtanke såI dan som den visat sig för oss vid en förtrolig bekantskap med den märkvärdiga dikten. Det återstår nu att undersöka om vi här kommit med ett blott infall, eller med en bhypotes som uthärdar en närmare pröfning. Det är billigt att vi göra en början med själen i det hela, med elfvornas glada slägte. I Tron på elfvor, tomtar och rån är lika gammal som den germaniska stammens historia. Menniskobjertats naturliga bäfvan för den hemHighetsfulla naturkraften, det mottagliga, oerdfarna sinnets fantastiska uppflammande genom den oupphörliga vexlingen emellan retande och fasansfulla, alltid oförklarliga uppenbarelser, funno tidigt sitt uttryck i mångfaldiga sagor om jordens, vattnets och luftens andar, än goda, än onda, stundom gäckande, stundom vänliga, allt efter skaldens själsstämning och ingifvelse. Från den höga skandinaviska norden, detta förfärligt präktiga sagolandemed sina vilda, fjellbekransade, djupa, bugtande hbafskuster, med sina dånande bergströmmar, dunkla skogar och outtömliga malmådror i fjellens mre, utvandrade tomtar och elfvor till Skottland och England. De gjorde snart vänlig bekantskap med de anglosachsiska dvergarne ochtomtarne, den gammalgermaniska -Alberichs muntra undersåter, och de sydländska feerna drogo försorg om införandet af ädel riddarsed bland den ofta råa andeskaran uti de nordiska sagorna, och ifrån Chaucers tid Ihvimlar edgelska folkoch konstpoesien af de lustiga gästernas gycklahde upptåg. Lily använde denna glada mytologi icke utan Iycka i dramat, och Spencer förenade alla dessa ridderligt fantastiska elementer till en stor praktmålning uti sin ;Fåe-Drottning, — om också icke utan att, genom sin hängifvenhet för den hofmannaartade, idealiserade och för lärda allegorier böjda smaken i flera förnäma kretsar, hafva väsendtligt förflyktigat den gamla folksagans poetiska kraft. Likso:a på alla ; områden af poetisk skapelse, betecknas också i dessa luftiga regioner det Shakespeareska snillets fulla kraftutveckling af ett återvändande till det naturliga och folkegendomliga. Midsommarnattsdrömmens elfvor stå bondesagans gycklande andar och spinnstugans berättelser vida närmare än Spencers och riddaresagornas förnämt abstrakta fegestalter. Endast med den skillnad att skalden, i det han svingar sin gyllene trollstaf öfver den luftiga ringen, ovkså har låtit framgå ur kaos en fullhet af org. niskt, omvexlande lif, och ordnar de i folksa San om hvarandra fladdrande gestalterna i ett .anderike, fullt af den behagligaste rörighet oa styrdt af väl betänkta lagar. Och som den äk te skalden alltil besitter de vises sten, vid. hvas beröring allt lägre förvandlas rent guld, så hafva också dessa gestalter, som an råa och oformliga lånade utur sitt folks oetiska skattkammare, Ååtervändt utur hans vänder skönare och mera förädlade. Den enselska fepoesien bär sedandess den mästaes stämpel, som om sig sjelf kunde uttala de tolta orden: Ur skallar rullar skaldens öga Med kt RR till jord, från ja till sky; Och allt som fantasien föder fram Osedda ting, förvandlar skaldens penna Till bilder dem, och ger Åt luftigt intet I tid och rom en boning och ett namn. Så som det luftiga slägtet lifvar denna skallens midsommarnattsårö.m, skiljer det sig karpt ifrån nattens onde, hemlighetsfulla våljader, från kyrkogårdens irrande gäster, i nd och hädelse hädangångna menniskors r. Deras egen vilja för.bannar dessa utur jusct, på det att dagen icke måtte se deras lygd. Hvad skulle de muntra; sorglösa naarandarne hafva för gemensamihet med. det renskliga skuldmedvetandets dysvta punkter? beron säger ju också till Puck: Vi äro andar af ett annat slag. Jag med Auroras älskling är i lag Och uti skog och mark med honom går Tslis österns port i röda flammor står Och gjuter, strålande af heta lågor Sitt gula guld i saltsjöns gröna vågor. Men utan tvifvel älska de mest månljuset,, e fredliga sommarnätternas förtrollande ljus: ch den drömmande njutningens sanna lifs-: ment. I det örtrika Indien, uti mennisko-ets sagoomtonade, palmbekransade vagga, a de sitt her, och kretsa sedan med nat-ons skuggor, med månljusets strålar omkring: orden. Liksom deras kropp från den jordika tyngden, ät deras själ genom ett blidt öde Marty ko RR MRI