Aftonbladet – 4 april 1860, sida 2

vör vara och erkännas såsom hufvudriket, nedan Norge är och förblifver ett accessoium; hvaremot den plikställighet, vi nörrmän påyrka, förefaller dem som en alldeles orimlig och onaturlig fordran. I ekonomiutskottets vidlyftiga betänkande var detta der angen Rede kurzer Sinn, och bland andra, har hr Brakel på riddarhuset med nästan cynisk öppenhet uttryckt sin harm öfver att.det anga obetydliga Norge vill sätta sig vid sidan af det gamla, ärofulla och mäktiga Sverge, hvilket vore alldeles som om han, hr Brakel, skulle sätta sig vid sidan af sin högförnäme motståndare, frih. Sprengtporten. Jäst den sista sammanställningen innehåller en vink om ett djupare sammanhang, hvilket vi längre. fram skola närmare undersöka. Sådana yttranden om Norge, som att det är ett accessorium, kunna, som sagdt, icke vara annat än högst öfverraskaiide och ledsamma för oss norrmän, enär de innebära en förnekelse af den grundval, hvarå föreningen hvilar, enligt handlingarnes klara ordalydelse, och gå ut på att skingra som en dröm vår föreställning om Norge såsom ett fritt och sjelfständigt rike. Men det finnes omständigheter, som. göra dessa svenska påståenden mindre obegripliga för oss och subjektivt ursäktliga, fastän de i verkligheten äro ogrundade och oberättigade. Först anmärka vi, att när vi tala om att vara lika berättigade och sidoordnade i unionen, så kan en förvexling eller sammanblandning med icke hithörande och förvillande bitankar ligga nära till hands för svenskarne. Den jemnlikhet vi kunna fordra är, väl till märkandes, blott en statsrättslig — blott den, som sjelfständiga menniskor inför lagen hafva med hvarandra och söm icke utesluter mycken annan naturlig olikhet. Så kan det ju aldrig falla ossin att förneka det Sverge är större, folkrikare, mäktigare och har — åt-, minstone under de sednare århundrandena — en mer lysande forntid; om man i dessa hänseenden vill ställa Norge bredvid Sverge, skulle det icke ens väcka förargelse, utan bara löje. Men af allt detta följer endast — att Sverge är större, mäktigare, ärofullare och att det har den större inflytelse, som deraf naturligt följer, men icke att det derföre har mera rätt eller någon statsrättligt öfverordnad ställning. Sverges större folkmängd ger det visserligen i många afseenden en naturlig öfvervigt, sätter det i stånd till större företag, att grund: lägga och underhålla större inrättningar — gör att det kan lägga en tyngre vigt i Europas vågskål o. 8 v. Och om det dertill vore oss i andelig måtto öfverlägset, stode på en högre bildningsgrad — men i det afseendet skola vi af alla krafter kappas med våra bröder — så skulle de. i än högre grad ha en reel öfvervigt, men icke ens deri låge någon grund för en rättsligt principal ställning. Den rike gäller alltid något mer i verlden än den fattige, och i ännu högre grad den kloke mer än den enfaldige; men den ene har dock icke någon rättighet öfver den andre, ingen rätt att lägga band på eller ingripa i den andres fria sjelfbestämningsrätt; och i det fria samhället ha begges röst samma formella värde, huru mycket inflytande talangen eller öfverhufvud en större personlig eller materiel betydelse än kan naturligen vinna. Men detta, som vi hafva så lätt att hålla skildt från hvartannat, emedan: vårt samhälle uppnått den ståndpunkten, att det erkänner den myndige individens absoluta rätt, oafsedt hans borgerliga förhållanden, kan — det fordrar billigheten att erkänna — lätt sammanblandas af mången svensk, emedan det borgerliga och politiska samhället i Sverge ännu står på en förå!drad ståndpunkt. Så väl i kommunala som statsangelägenheter har hos oss hvarje medborgare lika röst, antingen han är född af hög eller låg slägt, antingen han betalar 1000 rdr eller 1 rdr i skatt; och det är helt naturligt att vi göra oss detta begrepp äfven orh statsindividen, hvilken, så fort den hunnit till fullständighet och sjelfständighet, måste i rättsligt bänseende anses fullkomligt lika med hvarje annan statsindivid. Men i Sverge är det icke på kamma sätt, ens i det mindre samhället. Der har individen icke någon absolut politisk rätt, utan blott ett relativt mått deraf, beroende af hans börd, förmögenhet o. 8. v. Derföre böra vi ej undra på att många svenskar icke ha så lätt att göra sig fria från en fördom, som är nästan fastväxt hos dem, och att. de isynnerhet ha svårt att smälta tanken på staters politiska jemnlikhet, oafsedt deras olikhet i folkmängd och materiel makt. Ty det är ju det vanliga, att de smärre samhälligheternas, kommunernas, institutioner måste i det rättsliga ordnandet gå före det folkrättsliga förhållandet mellan de särskilda staterna, hvilket till stör del ännu är temligen barbariskt. Det är också lättare att fatta och ordna förhållandet mellan man och man än mellan tvenne stater. Emellertid är-lyckligtvis den svensk-norska föreningen byggd på denna äkta nutidstanke om statsindividernäs likhet och absoluta rätt — samma tanke, som är grunden för norska statssamfundets inre organisation. Norge har således den fördelen, att dess inre författning och hela dess politiska medvetande stå i fullkomlig harmoni med föreningens grundstadganden, och det är fördenskull icke utsatt för det missnöje öfver att dessa stadganden mer och mer vinna tillämpning, som då och då förspörjes i Sverge — helt naturligt, emedan i Sverges inre törfattning ännu finnas forntidselementer, som icke riktigt öfverensstämma med föreningens grundtanke. Men man kan väl hoppas, att äfven i Sverge de frisinnade röster, som nu ha höjt sig så kraf