Aftonbladet – 29 mars 1860, sida 3

ochaNorges Storthing. Sedan det, förenämnde åen t November, blifvit för Storthinget tillkännagifvet, att de svenska kommissarierna på Hans svenska Majestäts vägnar antogo norska grundlagen, valde Storchinget samma dag till Norges Konung Carl XII, warefter grundlagen den 10 November, af kronprinsen, på konungens vägnar och enligt dennes fullmakt; sanktionerades. Med all säkerhet kan man antaga, tt det var i följd af dessa kommissariers yrkande, som nämnda förbehåll i grundlagen infiöt, och då lesse underskrefvo grundlagen eller unionsdokumenet å svenske kotrangens, som då icke var vald till Vörges konung, vägnar, följer ock deraf, att de handlade å svenska folkets vägnar, till följd hvaraf ock sämnde grundlag är ett unionsdokument. Såsom yterligare stöd för denna min åsigt får jag åberopa iwvad som blifvit yttradt af den unionskomite, som åren 1843—1844 var nedsatt, och hvilket yttrände innes intaget å pag. 23 af betänkandet, så lydande: s Den norska grundlagens historia, dess innehåll och let -sätt, på hvilket den, efter föregående underhandugar mellan svenska kommissarier, å ena sidan, samt norska Storthinget å den andra, blef antagen, isa, att Norges grundlag, med hänseende till de rundsatser och stadganden, som vidkomma föreninen med Sverge, nödvändigt måste betraktas och älla såsom det ursprungliga unionsdokumentet mellan -Sverge och Norge. .. Längre ned på samma pag. heter det vidare: Ko nitns norske ledamöter tillåta sig. i underdånighet örklara, att de betrakta de förändriogar i Norges :ruhdlags 25, Evilka uppkomma genom de i komiåns förslåg upptagna stadganden, såsom betydliga ftergifter å Norges sida, men hvilka genomförandet vf likbetsgrundsatsen och afseende å föreningens väl ardra, samt att de blott gifvit sina röster för dessa sftergifter under den förutsättning och med det vilsor, att, hvarhelst genomförandet af likhetsgrundatsen och föreningens väl fordra någon sådan eftervift å svenska bidan, densamma måtte medgifvas med ika broderlig välvilja. De norska ledamöterna hafva sösett, att ett sådant fall är för banden utistadganet i norska grundlagens 14 , hvarigenom åt svensk man är lemnad lika rätt med nörsk att bekläda Norsås högsta och vigtigaste embete, utan att någon notsvarande rättighet är gifven åt norsk man i TNT hvad betänkand.2t sålunda innehåller synes det, tt de torska ledamöter. 2 af unionskomiten medgifi remål för vår öfverläggit den fråga, som nu är fö. 6 z 4 ani het, till följd hvaraf vihg, vara af.unionel beskaffen. no att ag icke kan finna, att vi träda Orm lb ho EZ ör nära, om vi nu anse oss berättigaw e K hvilke staj:t rafnställa våra önskningar i fråga. sd : säl 4 sig sjelf icked år så vigtig, men i afser fit principen är af mycket betydelse. Här har bi. på stbradt,-att vi stå på branten att upphätva NN srondlag; nej visst icke, ty bär är ju endast fråga I m att rikets ständer skola hos K. Majst anhålla, att högstdensamme icke måtte sanktionera ett Sterthingsbeslut förr åh vi hunnit få bättre reda på de begge rikehas ömsesidiga förbållanden, och således har man u ieke påstått något annat. än att hvad som nu 2äller måtte få ega bestånd och appgöras i sammanrang med en fullständig revision af unionen. Man har äfven talat om krig m. m., såsom följder af biall till utskottets betänkande, men så dåliga tankar san jag icke hysa om norska folket, att ett sådant värt beslut skall kunna föranleda till något sådant. Utaf hvad jag sålunda anfört följer, att jag godkänner tredje punkten af betänkandet, likasom jag ock gillar utskottets hemställan i fjerde punkten, samt bifaller således betsökandet i alla dess delar. Med Erik Ersson instämde Bolin och Adolf Fredriksson, Gustaf Larsson och Josef Holm, Hultman, Erik Olsson och Olof Larsson, Anders Persson, Anders: Andersson, Jan Andersson, Bergström och Lars Lårsson från Kopparbergs län; Sven Haraldsson, Johän Pettersson, Lars Magnus Knutsson, Sandstedt, Malmin och Cederskog m. fl. (Forts.)