Aftonbladet – 29 mars 1860, sida 3

att med tillämpning af ömsesidiga jemlikhetsgrundsatser och med begges rätt slutligen afgöra trågan. Då en sådan utväg eller föreningskongress icke ännu blifvit ordnad, är jag på det Högsta lifvad bifalla hvad ekdnomiutskottet i första. och fjerde punkterna tillstyrkt med anlednidg af grefve Anckarsyvärds och Anders Jonssons motioner, nemligen vatt rikets ständer måste i underdånig skrifvelsen ete. (Se ekonomimtskottets utlåtande öfver grefve Anckarsvärds motion.) Men för att hinna det mål, som med en sådan skrifvelse åsyftas, pemligen en revision af riksakten, anser jag grannlagenheten fordra att noga öfverväga de frågor, somh böta föredragas, och icke inblanda sådana, som skola framkalla hat och förbittting samt lägga mäktiga hinder i vägen för broderlig förening. En:sådan: vore, i nin tanka, rikets ständers deltagande i frågan, om. ståthållareembetets indragning; :y om det icke kan bestridas att riksakten icke upprager alla unionsbestämmelser, som finnas uti Norges Grundlov, så lär väl skäl saknas för att bevisa det rikets ständer ega befogenhet att i beslut om tuppbäfvande eller ändring af 144 Grundloven deltaga, helst. den endast rörer Norges inre styrelse. Om det vore ett stadgande, son rörde föreringen; vöte väl så ordnadt att ståthållaren stode i andra förhållanden till Sverge än nu är händelsen. I egenskap af norsk. ståthållare är han, ehvad han är norrman eller svensk, norsk embetsman och undersåte och således endast pligtig att lyda norska lagar. Det tillkommer -således unionskonungen att, oberoende af ständernas yttranden ller samtycke; sanktionera Storthingets. beslut i denna fråga, och då jag år förvissad att, högstdensamme, inseende hvad som för de: förenade rikena och brödrafolken nyttigast vara kan, ock egnar frägan all den omsorg den förtjenar vår bön förutan; anser jag att ständerna icke böra i oträngda mål bestäre K. M:t med en petiion, som icke kan åstadkomina annat än hat och förbittring hos norska bröderna och således aflägsna 983 från det mål, som eftersträfvas. Med anledning deraf finner jag skäl att yrka afslag å tredje punkten i ekonomiiutskottets betänkande öfrer hr Dalmans mötion: äs Beträffande ekoriomiutskottets . behandling af br Ribbings motion, anser jag visserligen att det varit intressant om -svensk-nors) A unionskomitens år 1844 afgifna underdåniga betänkande från trycket ttkommit och hållits såväl representanterna som allmänheten tillhanda; men då sådant icke ännu skett och utskottet såval som pressen lemnat någorlunda klara upplysningar i frågan, tillstyrker jag antagande af utskottets bocänkande i denha del; I afseende på motiveringen till den underdåniga skrifvelsen instämmer jag i Nils Larssons föreslag. Anders Jonsson från Skaraborgs län: Emot den åsigt; hvarvid höglofl. allmänna besvärsoch ekonomintskottet i sitt betänkande n:r 37, i anledning af säckta motioner rörande Sverges och Norges ömsesidiga förhållanden stannat, vidkommande norska ståthållareembetet, manas otviinget hvarje satnt frihetsilskatide folkrepresentant att, då nu frågan till afsörande i detta tiksstånd är föredragen, afgifva sin illvarliga protest. Kort tid är förfluten sedan. svenska riksförsamlinsen så varmt. och innerligt höjde sin stämma för det Ortryckta italienska folkets gryende frihet och sjelfständighet; desto mer oväntadt var att höglofl. ekodomiutskottet skulle kunna framkomma med ifrågazarande betänkande öch vilja; fast indifekt, tillersänna sig någon slags rätt att blanda sig uti den af worska Storthinget för dess del beslutade fråga om indring i sin grundlag, hvarigenom det i samma srundlag intagha uniönella stadgande, ätt till ståthållare i Norge kan utnämnas antingen et hörrman ller en svensk, skulle komma att upphäfvas. Denna fråga rör en obetydlig sak, och borde blott det varit 10g att afhålla oss från allt vidrörande af densamna, då ett. unieradt folks rätt är i fråga. Men af wunnu större. skäl borde vi afhålit oss derifrån, då vi semligen icke ega en enda rättsgrund att ingripa i let fria norska folkets styrelse, Sverges och Norges utnärktaste rättslärde hafva så klart lagt detta i dasen, att endast en småaktig, oförsonlig illvilja kan lerför vara blind. AE S Hvad åter vidkomihet ötikottets fillstyrkande af en -vision af stadgarne för föreningen mellan Sverge och Norge, så lemnar jag deråt gerna min röst, utan tt dock dervid lemna-å sido fädernesneslandets ära i afseende på vårt förhållande till våra bröder på aniracsidan fjellet: -Broderligen böra de tvister slitas, som emellan svenska och norska folket kunna föreännas, osh böra vi härvid ådägalagka ett högsitnadt änkesätt, med försonlighet räcka det handen; och ej appträda så, som den råå styrkan föreskrifver lagar ör den svagare. Endast deri böra vi täfla med denne broder, hvem af oss skall få försteget i kampen för let goda, ädla och sanna, och Sverge bör i sträfvan för detta mål först eröfra sig sjelf, genom att sprida applysning och ordba krafterna åt det håll, der de öreträdesvis fordras. Täfla vi på detta sätt, kunna vi vara förvissade om, att ej några småsaker längre skola upptända vredens och hatets dåliga och afskyvärda passioner. Vid tevisionen af de unionella förhållandena skola vi hänvisa norska folket på det gemensamma mål vi hafva att kämpa för — nordens ribet och styrka — och brödrafolket är för klarsynt att ej då foga Sig efter ett ädelt folks billiga anspråk. Sverge Jmå icke tro sig kunna umbära Norses förbuud såsom det mäktigaste, ty det är icke den ;gna, ensamma kraften, som hiuaner vägen till målet. Civilisationens utveckling medför den: stigande industriella utvecklingen och den tilltagande fördelningen af arbetet, hvarigenom de särskilda. folken blifva mer deroende af hvarandra, och detta ömsesidiga beroende är civilisationens. dändvikligaste resultat. Må vi icke glömma oss sjelfva, må vi betänka, att numera ett enigt Skandinavien är vårt mål och attingenting annat än uppriktig kärlek kan skapa denna enighet; och beklagligt är, om denna i allt högre tillväxt varande Kärlek skulle rubbas, genom något för tvenue folk så ringa, som ett ståtbhållareembetes tillsättande och beklädande. Lekberg ansåg. så myeket vara taladt och skrif vet, att hvar och en börde ha kunnat stadga sin öfvertygelse. . Han ville derföre blott. tillkännagifva hura han komme att rösta, Pill första punkten, med motivering såsom Nils Larsson föreslagit, ville han gifva sitt bifall. I fråga om andra punkten önskade han tryckning af unionskomitens handlingar. Tredje punkten, med anledning af hr Dalmans metion, ville han afslå, emedan saken-är af art och beskaffenhet att svenska ständerna ej hafva med den att göra. Stätbållareskapet I Norge kan jemföras med: ett biskopsembete i Sverge; till exempel erkebiskopsembetet, och om vi ville afskaffa. detta, så. skulle det ej smaka oss väl, om våra Norska bröder ville lägga sig i denna sak. Peremot ville han bifalla fjörde punkten. Angust Andersson ansåg revisionen nyttig och önskvärd, men önskade norrmännen lika godt som sig sjelf. Han ville derföre bifalla utskottets förslager, utom i tredje runkten, på -hvilken han yrkade afslag. Sven Heurlin ville i största korthet gifva tillkänna sin åsigt, hvilken; oaktadt många påstötningar, icke kunnat rubbas. Då den af br Dalman väckta motionen förra gången var föremål för ståndets öÖfverläggning, voro de flesta af ståndets medlemmar: ense om samma åsigt, ehuru flera ledamöter nu frångått den mening, som då uttalades. Matts Persson uppgåf, att, genom öfverenskommelse mellan Europas stormakter, det blifvit bestämdt, att Norge skulle tillhöra Sverge,. men denna uppgift är oriktig, ty Sverge. har tillkämpat sig föreningen med Norge och eröfrat den med sina söners blod. De fingo likväl icke vara med vid unionskontraktets uppFR Or NEDAN FEET ED