Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 3

Öfverläggningarne angående norska frågan. Borgareståndet. (Slut från fredagbladet.) Hr Rydin instämde i afseende på det formella af frågan med hr Björck. Frågans reella sida fann han deremot hittills vara föga vidrörd. Ansåg för sin del ståthållareembetet i hög grad nödvändigt, såsom varande det enda band som sammanknyter Sverge och Norge. Hade en svensk ståthållare funnits i Norge, skulle troligen icke de härifrån gjorda rramställningarne ha blifvit der afslagna. Ståthålaren vore icke någon norsk embetsman, utan koungens ombud. I Norge finnes intet svenskt omvud, icke ens en konsul, fastän Sverge har sådana i alla andra länder. Om ett krig utbröte, så finnes icke någon, som kan ordna för armån. En svensk befälhafvare kan icke i Norge kommendera fram ens så mycket som ett par hästar, då icke någon svensk finnes, som der i landet har någonting att säga. Ståthållareembetet vore derföre af vigt, och dess borttagande skulle, enligt talarens förmenande, leda till unionens upplösning, om ej något annat sättes i stället. Tillstyrkte hvad utskottet föreslagit. Hr Bjerta bad hr Ekholm ej blifva orolig derföre att talaren åter begärt ordet. Han ämnade nu ej behålla det så många minuter, som hr Ekholm upp gifvit att han förra gången behållit det i fjerdedels timmar. Han ville endast med afseende på br Rydins anmärkningar angående en svensk befäl hafvares vanmakt i Norge hafva erinrat, att en norsk befälhafvare i Sverge befunne sig i alldeles enahanda belägenhet och visserligen icke heller kunde kommendera fram ett enda par hästar, såframt han icke satte sig i beröring med konungens befallpingshafvande. Med afseende på hr Björeks anförande, i hvilket så många talare hade instämt, ville talaren erinra, att om Grundloven vore ett unionsdokument, så vore väl äfven dess 112 S, som handlade om sättet för Grundlovens ändring, hörande till kontraktet. Denna paragraf har hittills fått gälla, men nu ville man etablera den alldeles nya grundsatsen, att för ändringar i Grundloven fordras Sverges tillstånd. Det vore äfven anmärkningsvärdt Höru man i afseende på anspråket beträffande ståthållarefrågan efter hand stigit i applikationen. Di hr Dalmans motion först väcktes, hette det att man ej fästade någon vigt vid sjelfva embetct, utan endast ville ha ett ord med vid afskaffandet; nu deremot påstår till och med en och annan, att detta embetes bibe hållande är nödvändigt för Sverge. Hr Boman biföll 1:sta och 3:dje punkterna och gillade äfven utskottets motiv, ehuru orden ej voro så honungssöta, men de talade ett öppet, kraftigt, svenskt språk, och det vore för honom tillräckligt. Man: hade vädjat till ståndet om ej dess vid dechargevetänkandets behandling yttrade goda tanke om konungens rådgifvare vore alldeles tillräcklig för att med fullt förtroende öfverlemna denna fråga till dem, men han kunde dock ej anhat äh undra på att man ej visade sig hafva samma förtroende till dem, då detrörde den talienska frågan. Man hade ock jemfört hr Dalmans motion med en scen ur Friskytten. Han visste väl ej, om de som votera för hr Dalmans motion skola anses tillhöra de onda andar, som representeras af Samiel, men när man hört diskussionen, torde det vara öfverflödigt för de med talaren liktänkande att anropa Samiels hjelp. Då: man vid den stundande midnattstimman samlas kring voteringsurnan, torde Jet snarare vara tid för derh, som önska hr Palans motion under bordet, ätt uppstämma ett hjelp Samiel. Hr Biilström biföll i allo utskottets förslag. De inmärkningar, som blifvit gjorda mot motiverna ,velerlade dem icke i ringaste mån, hvarföre, och då alaren ansåg, att man i hvarje allmän fråga borde ppet uttala sina åsigter, och då hvad som iutskotsets betänkande yttras ej kan i ringaste mån såra orge, så förefunnes ej skäl att utbyta utskottets motiver mot de af hr Hjerta föreslagna, hvilka ej motiverade det som man begärde. Det hade yttrats att ståthållareembetet icke rörde Sverge. Talaren ville