Aftonbladet – 24 mars 1860, sida 3

til at indtrede i Statsraadet, som Norges Statholder, det skulde det forrige Statsraads Medlemmer (det gamla, af kung Christian tillsatta statsrådet upplöstes härefter) ikke undlade at tilmelde Rigets overordentlige Storthing, tilföjende, at Hans Excellence, ifölge heraf, har fremlagt sin skriftlige Eed, som Norges Statholder, til Kongen och Constitutionen. Tillkomsten af detta stadgande i Norges grundlag förklarar jag helt enkelt och otvunget af det förhållande, att den nyvalde Norges konung, såsom tillika konung i Sverge, hufvudsakligen måste uppehålla sig i detta sitt hemland. Han måste således, särdeles under unionens första tider, då hans nya undersåtare voro för honom alldeles främmande, förbehålla sig rättigheten, att till den plats, som i Norge på sätt och vis skalle företräda hans ställe — ty när konungen är närvarande, upphörer, enligt grundlagens 14 , ståthållarens funktion — utnämna äfven någon af sina gamla och för honom väl bekanta undersåtare. Om nu Norges konung, efter ew 45-årig bekantskap med sina norska undersåtare, icke vidare skulle anse sig behöfva bibehålla en rättighet, som han vid unionens stiftande ansåg nödigt förbehålla sig, så kan jag ej rätt fatta huru -Sverge kan hafva någon rättmätig anledning att deröfver beklaga sig, ej rätt fatta huru Sverge på något sätt kan anse sig förnärmadt af bibehållandet eller upphäfvandet utaf en Norges konung ensamt tillkommande rättighet. Helt annat hade förhållandet varit, om ståthållareplatsem blifvit tillsatt i svenskt eller i sammansatt statsråd, således denna tillsättning blifvit betraktad såsom em svenske konungen eller unionskonungen tillkommande rättighet. Euligt de åsigter jag nu haft ärar framställa, anser jag de mnionella bestämmelserna emellan båda brödrarikena, sned afseende på sättet, huru de grundlagsenligt kunna tillkomma eller upphäfvas, vara af två väsendtligen olika slag, nemligen 1:o sådana, hvilka tillhöra riksakten, och för hvilkas grundlagsenliga tillkomst eller upphäfvande erfordras båda rikenas folkrepresentationers och unionskonungens gemensamma samtycke, och 2:0 sådana, hyilka endast förekomma i båda rikenas eller någotdera rikets grundlagar och hvilka, då ingendera gruadlagen gör något undantag för dylika stadgandens tillkomst eller upphäfvande, måste anses, och hafva hittills verkligen ansetts, kunna tillkomma och upphäfvas på sätt hvartdera rikets grundlag för grundlagsfrågors behandling i allmänhet föreskrifver: Ett unionelt stadgande af sednare slaget är tydligen frågan om ståthållareskapet. På grund af hvad jag anfört nödgas jag yrka afslag på skrifvelsen, såsom till sin princip förnärmande brödrafolkets rättygheter och således motverkande hvad man genom dea påyrkade revisionen af öreningsfördråget vill vinna : en fastare anknytning af unionen. Det stora flertal, som hyllar åsigter, stridande mot le här framställda, fruktar jag, förblandar hvad mionstraktatet emellan Sverge ch Norge verkligen nnehåller med hvad det kunde ch kenske borde nnebålla: