Aftonbladet – 24 mars 1860, sida 3

innehålla: Fruntimmersbref från riksdagen. Min lilla, söta du! Jag lofvade dig till hälften i mitt sista bref; att du, om det roade dig, skulle få ännu ett eller annat bref från din egen vän, alla afhandlande det ämne, som ligger oss så mycket om hjertat, nemligen Riddarhuset. Det är visserligen sannt, att både din och min familj inte blifvit introducerade förrän i slutet af 1700-talet,, men det är detsämma, det är tillräckligt länge sedan för att ingen mera kan ha reda på, att dina förfäder hette Malmberg och mina Bergström, och mer än tillräckligt länge för att vi skola kunna räknas till den ädla, äkta, stammen. Det.var bra förståndigt af våra hederliga förfäder att byta om namn, ty jag skulle inte för allt i verlden vilja heta Bergströmer eller af Bergström — åh! det vore horribelt!! Nåväl, min egen du, jag var uppe på riddarhuset i lördags och hörde diskussionen öfver den välsignade norska frågan, och tante Agneta, som blef så innerligen betagen i sista bibelförklaringen, följde också med, i kopp att få böra ännu en, lika god som den förra. Du skall tro att det var gentilt uppe på läktarn den dagen. Hela första raden fullsatt af de eiegantaste grefvinnor, fröknar, friherrinnor och andra lagstifterskor, som från denna upphöjda plats åskådade striden för fosterlandets väl och, liksom forntidens matronor på murarne af sin stad, bådo Gud för dem, som kämpade dernedanför. Jag hade min nya hatt, och min krinolin var sannerligen icke sämre än någon annans, det kan jag försäkra dig. På andra raden var det också lystert, och på tredje raden gick det väl an. Der satt en mängd herrar, som gudbevars skulle se högtidliga ut och inbilla oss, svagare käril, att de voro inne i politiken! Bland andra voro der också en dansk och ett par tre norrmän, hvilka jag hjertligt unnade alla de svenska tillmälen, som haglade från ridderliga läppar. Du vet bäst, min egen du, attjag aldrig kunnat tåla Norge, ända sedan den der ohöflige käptenen, som var nere hos oss för ett par år sedan, förklarade, att det fanns lika vackra fruntimmer bakom de norske Fjelde?, som i vår dalar, och du minns mycket väl hvad jag svarade honom, då han påstod, att vi skulle tacka vår Gud om vi kunde få så dustiga män som en äkta norrbagge?. Den skulle väl vara ett får, som gifte sig med en avge — svarade jag, och efter den betan fick jag vara i fred. Tycker du inte att Sv.rges rikes ständer, i full konseqvens med eslutet i lördags, borde votera mig en tacksawshetsadress för den afsnäsningen? Jo, det skulle de visst, och alla vårt lands qvinnor borde tacka mig för det jag var en bland de. första, som tillrättavisade dessa norska ?anspråk?, om hvilka man talade så mycket i ördags. Kan du tänka dig, de der norrbaggarne vilja bli våra öfvermän, — våra öfvermän! åh! det är himmelsskriande! De vilja afskaffa ståthållareposten, kan du tänka dig! om inte de der sillfiskrarne, som inte ha 1 och, knappt, tror jag, biskopar — tänk dig, min egen vän! — ingen adel, inga riktiga biskopar, och ändå vilja heta folk! — ksom inte ce skulle behöfva någon, som hölle litet ståt för dem! Jag tycker de skulle tacka sin Gud för det att man vill göra dem den äran, och jag hoppas, att den söta, rara kungen inte låter leka med sig; ty i förtroende skall jag säga dig, att jag för framtiden spekulerar på den der platsen för Gösta, när vi blifvit gifta. Ja, det är ingenting omöjligt nuförtiden för en löjtnant vid artilleriet, det ha vi haft bevis på. Kan den ene bli landshöfding, så kan den andre bli ståthållare, kära du! Men pu till diskussionen, kära du! Ack vet du, när jag såg det fulla buset, hörde de herrliga orden, så tyckte jag mig riktigt höra liksom ett genljud i salen utaf den herrliga kören i Gustaf Wasa: Ädla skuggor, vördade fäder Sverges hjeltar och riddersmän! Om ännu dess sällhet er gläder, Gifven friheten lif igen! Och det gjorde de då också bokstafligen, ty bvar och-en tog sg den friheten att sköta norrmännen som de äro sjuka till: Der var visserligen en gammal hvithårig man, som skulle göra sig till att tala för dem; men det var rätt väl att de andra riddersmännen binrade -honom att höras, och gjorde gyckel at sonom midt upp i synen, sedan han slutat. Jag tyckte visserligen att det var litet besynnerligt, men pappa har sedermera underrättat mig om att det alltid nyttjas så, när man nom en lagstiftareförsamling inte vill höra vad motpartiet bar att säga, och att sådant sallas för ?parlamentarisk takt?. Och i takt sick både pratet och skriket, det är säkert, och sedan han ändtligen slutat sin långa tran.erara, så ropadesdet bravo åt honom; frolisen för det att han teg, allt, påstod pappa, itaf samma känsla för den parlamentariska akten. Men se, efter de tre första talarne, som ville släta öfver med hartassen; kom sen nela den ädla skaran utaf äkta riddersmän,