Aftonbladet – 24 mars 1860, sida 3

-jom man vill vara rättvis, ej påbörda Norge; uta Sverge har dertill största och kanske enda skulden Hufvudanledningen till det i Sverge fallna, men Norge, som jag tror, godkända förslaget rörande de så kallade prinsregeringen får tillskrifvas just samm: orsak, eller den skygghet ett eller annat riksstånc hade mot att i svenska grundlagen inrycka stadgan den, som voro beroende af föreningen och sam säle des stodo eller föllo med denna. Ehuru således en del af såväl svenska som norsk: grundlagens i riksakten icke upptagna stadgande: icke kunna frånkännas unionell natur; så följer doc! för ingen del att dessa unionella st-dganden grund lagsenligt böra behandlas på annat sätt än öfrig grundlagens bestämmelser, och det är efter niin tipp fatining just den omständigheten, om en unionsbe stämmelse fått sin plats i riksakten eller allenast grundlagen, som medför denna olikhet i det formell: behandlingssättet. Man hör visserligen åberopas att riksaktens 5. ski Ile på dem vara tillämplig, men denna har hittill: aldrig varit tillämpad på förändringar, som berör: någotdera rikets grundlagar. Det var 1815 års kon stitutionsutskott och ständer, som bestämdt uttalade hvartdera rikets suveränitet öfver sin grundlag. Rörande naturen af de frågor, som till följd af föreningen emellan Sverge och Norge uppkommit yttrar nemligen detta utskott: att det hos sig stad gat sina meningar på de grunder, att, efter en nogs pröfniovg, ingen anledning förefunnits, det någon förändring i Sverges enskilda lagar vid detta tillfälle kunde behöfva ega rum; att utskottet betraktat, det den grundsats, att försvåra förändringar i grundlagen för statens borgerliga förening, på intet sätt kan vara användbar på stadganden rörande tvenne staters inbördes politiska förbindelse; att det funni en borgen för orubbligheten af hvardera statens en skilda grundlagar ligga deri, att de ej måtte bero aj den förening emellan tvenne sjelfständiga stater, som alltid är mera tillfällig än en hel nations, genom samhällskontraktet.n Ekonomi-utskottet, som meddelat flera och långa utdrag ur detta konstitutionsutskottets betänkande, har dock icke ansett sig böra tillrikets ständers kännedom meddela denna för ifrågavarande ämnes bedömande mycket väsentliga mening. Hvardera rikets suveränitet öfver sin grundlag är således här tydligen och otvetydigt proklamerad. Svenska regeringen har äfven för sin del ansett föreningsfördraget icke hafva gjort några inskränkar i svenska folkets öfverhöghet öfver sin grundlag. när det gällt förändringar i denna grundlag, som tydligen berört unionen Utskottet anförer sjelf, pag. 15, hvad äfven hvar och en känner, att riksaktens 7:de undergått förändringar i följd af svenska statsrådets år 1840 förändrade organisation. En förändring af den för båda rikena gemensamma interimsstyrelsen blef nemligen till följd af denna organisation, hvarigenom benämningarne hofkansler och statssekrerare i grundlagarne upphört och således äfven bort utgå ur riksakten, en följd. Dessa förändringar i Sverges grundlagar voro således af rent unionel natur, då de berörde båda rikenas gemensamma styrelse. Dock sanktionerades rikets ständers beslut i derna fråga ensamt i svenskt och icke i sammansatt svenskt och norskt statsråd. Vi ha ännu en annan unionel fråga, som berört våra grundlagar och som till tiden ligger oss ändå närmare än den nu anförda och i hvilkens behandling flera af konungens nuvarande rådgifvare och pluraliteten inom detta stånd sjelf deltagit, och det är-frågan om den så kallade prinsregeringen. Sm det protokoll, hvilket åtföljer den kungliga propositionen af den 11 Aug. 1854, angående ändring i 39, 40 m. fl. 5S i regeringsformenyi afseende på sättet för riksstyrelsens förande i vissa fall, är ganska kort, tillåter jag mig här införa detsamma, och anmärker blott att, då de här föreslagna förändringarne i svenska grundlagarne ensamt motiverades af de föreslagna förändringarne i riksakten, hvilka som bilaga medf.sljde den kungliga propositionen, detta protokoll hölls inför sammansatt statsråd, ehuru den del af frågan, som berörde svenska grundlagarne, som man ser, ensamt behandlades af svenska statsrådet. Protokollet lyder: Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför H. M. konungen i sammansatt svenskt och norskt statsråd å Stockholms slott den 11 Aug. 1854. Närvarande: Sparre, Due, Palmstjerna, Fåhreus, Wailensteen,Gripenstedt, Mörner, Reuterdahl, Gylde!stolpe, Stang. Hans exc. hr justitiestatsministern anmälte i underdånighet, att, sedan K. M:t anbefalt hr justitiestatsministern att uppgöra förslag till de förändringar, dels i riksakten till bestämmande af de konstitutionella förhållandena emellan Sverge och Norge, samt dels i sammanhang dermed, i Sverges grundlagar, som kunde anses erforderliga för att stadga huru med styrelsen i begge rikena borde förhållas vid de tillfällen, då antingen konungen vore af sjukdom eller resa utom sina riken hindrad att regeringen föra, eller ock vid konungs minderårighet, eller vid tronledighet; så hade, med ledning af unionskomitens betänkande den 4 Nov. 1844, ett sådant förslag blifvit i justitiedepartementet uppgjordt samt till norska regeringens yttrande meddeladt; hvaruppå det af nämnde regering afgifna underd. utlåtande blifvit, enligt K. M:ts i norskt stat-råd den 7 nästl. Juli fattade beslut, till svenska justitiedepartementets ytterligare handläggning öfverlemnadt, och föredrogs nu detta ärende, jemte berörde utlåtande, hvarvid K. M:t, uppå svenska och norska statsrådets underderdåniga tillstyrkan, beslöt, att förslag till förändring i och tillägg till riksazxten skulle till begge rikenas nationalrepresentationer framställas, sådant det finnes detta protokoll bilagdt; äfvensom K. M:t förordnade, i sammanhang dermed, uppå tillstyrkan ar svenska statsrådet, det skulle, enär nämnde förslag om ändring i riksakten ej kunde vid denna riksdag för rikets ständer framställas, nådig proposition om andring i 39 m. fl. 4 i regeringsformen samt 4 m. 1. 59 i riksdagsordningen till Sverges rikes ständer afgifvas, sådan samma proposition finnes protokollet bifogad. Häraf synes ju uppenbart, att det sammansatta statsrådet endast yttrade sig rörande förändringarne i r.ksakten, men att svenska statsrådet ensamt yttrat sig rörande de i sammanhang dermedstående mnödiga förändringarne i svenska grundlagarne. Då således hvartdera brödrafolkets sjelfbestämmelserätt öfver sina grundlagar, af 1815 års konstitutionsutskott proklamerad, af Sverges regering hittills blifvit som grundsats antagen, bär frågan gällt Sverge, så synes det mig hvarken vara rättvist, värdigt eller klokt af svenska ständerna, att nu, genom aflåtande af den ifrågavarande skrifvelsen, vilja bryta banan nya och förändrade åsigter, när det gäller en fråga, som rörer norska grundlagen. Men, invänder man, då finnas ju inga garantier för att ju icke det ena unionsfolket kan godtyckligt upphäfva för föreningen väsentliga bestämmelser och derigenom ensidigt tillintetgöra denna. Detta är likväl icke möjligt, så länge samtycke af konungen, som är gemensam för båda rikena, erfordras för hvarje veslutad grundlagsförändring, och norska grundlagens it 79 innehållna bestämmelse om en lags giltighet an AM. frovna Strutbina cc mn ar oå BM nn 9 nr IR