Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 3

aären aldrig begåart. -2altaren uppläser här först hr Dalmaäns förslag. Utskottet har på intet sätt fullgjort motionärens anhållan. Det finnes ej uppgifvet, att hvarken skrifvelsen från Dorska Storthinget eller någon utredning kommit utsköttet tillhanda; ja, all utredning saknas. Visserligen Bar man sett af tidningarne, att iorska Storthinget beslutåt embetets upphäfvande; men ingen officiel handling, som bekräftar detta, har blifvit ständerna meddelad. Således kan utskottet ej anses hafva handlat rätt såsom det nu gjort. Om le handlingar, som i betänkandet åberopas och på hvilka det är bygdt, äro ostympäde, är jag icke säker, ej heller om de äro så fullständiga, att man :erpå kan bygga ett definitivt beslut, om förslaget förordar något rätt eller orätt. Ehuru jag anser rågan om ståthållareembetet icke ega något värde för svenska folket och tillhöra endast konungens pre-ogativ, så tror jag dock att konungen såsom unionskonung i alla fall, då unionsfrågor förekomma, opåmint lemnar representationen del af dem. På samma gång jag anser en skrifvelse innebära misstänksamhet emot K. M:t såsom unionskonung, anser jag atskottets förslag bygdt på alltför lösa grunder, och ensamt. af detta skäl afslår jag tredje punkten. Den fjerde punkten ville tal. bifalla. Per Nilsson i Espö ansåg detta vara den vigtigaste fråga som förevarit under hans riksdagsmannatid. Han ansåg sig derföre skyldig uttala den åsigt han vunnit utaf handlingarne. Först ville han nämna, att han är angelägen om en revision, emedan det är af behofvet bårdt påkalladt ätt få reda på förhållandena ialla deras detaljer. Men utskottets motiver kunde Han icke gilla, emedan han fann dem i många fall retande, och det ej är bra då den ena sidan vill reta den andra. Efter åtskilliga citationer ur Kielerfördraget och historiska erinringar om hvad som derpå följde, leder tal. sig fram till konventiooen iMoss samt derpå följande ändringar af en mängd paragrafer af norska grundlagen. Om man ou går till -den ytterlighet, att alla de paragrafer som ändrades äro unionella, så skulle man nästan hafva tillintetgjort norska grundlagen; ty lika litet som man har rätt att ändra det hela, lika litet någon enda paragraf: Det -föreskrefs, att konungen skulle framkomma med proposition som bestämde grunderna för föreningen. Den som läst konstitutionsutskottets betänkande 1815 och riksakten i sin helhet, finner att Sverge ej ville tillegna sig någon öfverhöghet. När konventionen var upprättad, kom en eputation från Norge, under anförande af Christie, och framträdde på rikssalen, der Christie höll ett tal, hvilket, jemte derpå afgifna svar, nu af Per Nilsson upplästes. Man har yttrat, att de komissarier, som biträdde vid konventionen, gjorde det i svenska folkets namn; men då Carl XIII kallar dem mina komissarier, så synes att han menade sig allena afhandla med Norge. Att Sverges intress n klent be vakades ,erkännes; men då ej sådant klandrades af dåvarande representation, så kan tal. ej finna att man nu har rätt att framträda med någon önskan till konungen, att han ej måtte sanktionera norrmännens beslut, ty han gör ej annat än hvad som är öfver ensstämmande med Sverges intresse. Det skulle blott beviså ett tvifvel på att han bevakar .Sverges angelägenheter såsom sig bör. Vill derföre afstyrka utskottets motivering, antaga Nils Larssons, och yrka afslag på hr Dalmans motion. I fråga om andra punkten ville tal. att unionskomitens betänkande måtte blifva tryckt. Man hade talat om enighet och frihet, och länge hade det varit å bane att de skandinaviska folken skulle förenas. Drottning Margreta försökte det, men huodraåriga blodiga följder uppstodo deraf att hon ville styra Sverge med danska fogdar. Hade hvardera folket fått vara fritt, så hade Skandinavien i stället kunnat blifva en stor och mäktig stat. Tal. visade vidare haltlösheten af påståendet, att norrmännen skulle kunna ändra sin grundlag derhän att konungen borde vara katolik, i fall alla paragrafer i densamma af dem kunde ändras utan Sverges hörande. Riksakten, hänvisar nemligen till successionsordningen, som föreskrifver att konungen skall vars af den rena evangeliska läran, För öfrigt upptog han till belysning frågan om konungens rätt att använda norska krigsmakten, samt slutade med att tillönska en utredning af unionsförhållandena i broderlig sämja och välvilja. P. F. -Mengel kunde haft mycket att anmärka mot den historiska utredning Matts Persson fram ställt, men afstod derifrån för att ej upptaga tiden I afseende på första Punkten ville talaren bifalla slutliga tillstyrkandet, men med ogillande af motiverna, ty de äro minst sagdt retsamma, och då man vill enighet, så är det mindre lämpligt att från ena sidan framkasta hvad som leder till oenighet. Han instämde med Nils. Larsson och förenade sig med honom om hans motivering. I fråga om andra punkten var-Mengel af motsatt åsigt med utskottet. Det ifrågavarande betänkandet är af stort historiskt värde och hade bort tryckas 1844 Jikasomdet skedde i Norge. Man kan ej se annan afsigt med att ej trycka ifrågavarande handlingar, än att undanhålla vissa upplysningar. Men samma rättighet och anspråk på sådana som norrmännen hafva äfven vi, och det oaktadt har-betänkandetej:blifvit tillgängligt för många, som velat deraf hafva del. Talaren hade vid förra riksdagen varit i tillfälle att läsa detsamma och beklagar, att en så värderik handling blifvit undanhållen och att allmänheten ej fatt delderaf. ty då skulle, många, som nutro norrmännen vara mot unionen och svenskarne obenägna, hafva funnit, att Norge velat-göra vigtiga-koncessioner. Talaren afslog och ogillade utskottets framställning i andra punkten. z I fråga om tredje punkten erinräde talaren, att, enligt hvad Hedström visat i sin reservation, utskottet icke besvarat hr Dalmans nmiotion utan g-tt på. sidan derom. Egentligen har frågan om ståt hållareembetet ingen vigt för Syerge. Talaren hade trott att.den var af ingen betydenhet-och äfven ut tryckt denna. mening vid remissen ;-men man yei nu, att Carl Johan alldeles icke hade så stort förtroende för norrmänsen, att hanville anförtro ståthållareskapet åt en norrman; utanfann nödigt att hafva rättighet nämna en svensk till detsamma, enär han trodde svenskarne honom mera tillgifna än norrmännen, som voro ett eröfradt folk. Hade Carl Jo han varit först fast i Norge, så skulle han nog hafva yrkat att få tillsätta en norsk man till ståthållare i Sverge. Mau hade sagt; att frågan är af ömtålig beskaffenhet; men talaren trodde tvärtom att den är af obetydlig vigt och värde. Han tror att ingen-svensk vill bli ståthållare, och om någon ville försöka det, så komme han nog att ångra sig. I afseende på norska grundlagen och norskarnes rättighet att ändra ifrågavarande paragraf ville han blott nämna, att i riksakten förekommer intet om ståthållareembetet, utan att detta blott omförmäles i norska grundlagen, som icke är stadfästad af svenska representationen. Då således Norge -harrättighet att. ensamt derom besluta, så kan talaren ej hälla på denna paragraf, hvarom svenskarne ej hafva rätt att yttra. sig. För öfrigt. ogillar han utskottets framställning, som går ut på.ett förstucket afslag på Norges begäran, emedan-konungen i fråga..om grundlagsändringar skall meddela Storthinget sitt beslut innan det upplöses och frågan, om så ej sker, anses afslagen. -Det hade varit: renare spel om man framställt den önskan, att K.M: måtte afslå storthingsbeslutet. Att begära F öppskof kan ej vara rätt; omnågon tvekan förut funnits, borde man Hafva blifvit upplyst genom den vidlyftiga skriftvexlingen mellan flera rättslärda och synnerligen af hvad professorerna Bergfalk och Carlson anfört. : Nils. Olsson:Kallat af..mina valmäny att föra