Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 3

tramlägga mina äsigter. Deremot skulle jag snarare vilja fästa eder uppmärksamhet på vigten och betydelsen af det beslut vi nu gå att fatta. Vi äro med rätta stolta att tillhöra ett land med de ärorikaste minnen. Jag talar här— ej blott om krigets blodiga bragder, om eröfringar af land och byte — den tid är försvunnen, som ärade kriget för krigets egen skull; men jag talar om de känslor, som lade svärdet i vår hand och gaf vår arm styrka att föra det emot fienden. Det är sannt, att äfven våra förfäder stundom hafva kämpat af eröfringslusta och vunnit segrar — segrar, som medfört sitt eget straff. i det de väl för någon tid gåfvo oss onaturliga landvinningar, men å andra sidan splittrade de krafter, vi kunnat odelade egna åt vårt eget lands förkofran, och tvingade oss att offra lif och blod för att försvara bytet i fåfänga strider, som slutade med förlust och nederlag; men dessa strider af vinningslystnad voro hos oss sällspordare än hos andra folk af samma styrka. Och sällan har ett land i allmänhet haft renare motiver för sina hjeltebragder än Sverge. Det-var svenskens kärlek till sin gamla sjelfständighet och frihet, som var Engelbrekts, Sturarnes och Gustaf Wasas säkra bundsförvandt, då de förde Sverges allmoge till segrar; det var sinnet för menniskovärde och trosfrihet, som ledde Gustaf Adolfs skaror till segrar och ära på Tysklands slätter; det var, annat att förtiga, trohet emot älskade bröder och sjelfförsvar, som läto svenskarne blöda i Finlands sista strid, och sedan, äfven när olyckans ocb maktlöshetens dagar drabbade vårt fädernesland, var det svenskens aktning för folkens sjelfständighetsrätt och frihet, som förvärfvade oss en seger, skönare kanske än någon annan, i det Norges folk, öfvergifvet. af sin förre monark och väpnadt till värn för sin sjelfständighet, ej tvekade att, med förtroende till det löfte vi på tro och heder gåfvo, att respektera denna dess) sjelfständighet — ett förtroende, som vär ärorika historia berättigade — lade sin hand i vår till en, såsom Sverges ständer i riksakten erkänt, förening mellan rikena under en konung, men med åtnjutande af särskilda regeringslagar, em förening, enligt samma riksakt, ej af vapen, men äf den fria öfvertygelsen tillvägabragt. Skola vi vara värdiga detta arf, skola vi hålla, hvad vi på tro och heder lofvat, skola våra bröder hafva skäl att ångra sitt förtroende till oss, skola vi hålla deras grundlag oförkränkt, det vill säga deras sjelfständighet helig, ty utan egen grundlag är ett folk ej fritt? Eller skola vi, glömska af löftet om likställighet i rättigheter, söka att ockra till oss större förmåner genom utbyte mot en vår förmenta, men obevista rättighet — detta är frågan. Derföre är stunden vigtig. Låtom oss ett ögonblick tänka, att Sverges ständer skulle bifalla utskottets betänkande, yrka en revision med upphäfvande af ländernas likställighet, der norrmännen i förhållande till utlandet vore de i fribet, i inbördes rösträtt underordnade. Det är gifvet att norrmännen vägra — huru skola vi då bringa vårt beslut till verkställighet? Ega vi verkligen makt dertill? Eller är det oss värdigt att yrka hvad vi ej kunna fullfölja? Är det en sådan förödmjukelse vi eftersträfva? Svaren! Stunden ör vigtig. Eller skall måhända unionen upplösas ; hvem vinner derpå? Ej blir det hvartdera riket, ty begge skulle betungas af drygare pålagor — ty, vi må ihågkomma det, om också norrmännen ej betala fullt så Thycket som vi, så betala de dock ej en obetydlig -delaf gemensamma utgifter. Ej blir det hvartdera riket, ty begge skulle sakna den enhet i försvar, .som under en gemensam konung kan ega rum. Men en annan makt vinner derpå, en makt, som nu tiger och bidar sin tid; derföre är stunder vigtig. Sverges borgareoch. bondestånd hafva under denna riksdag tagit initiativet till en frisinnad opinionsyttring rörande folkens rätt, att, vore det ock oberoende af wienerkongressen eller andra öfverenskommelser, sjelfva besluta öfver sitt inre styrelsesätt. Berättelsen härom har gjort sin rund i Europa, vårt exempel är följdt af den preussiska representationen. Vi hafva sjelfva fästat allas blickar på oss. Och: nu. vill man, att vi sjelfva mot det brödrafolk, . som med samma och större sjelfbestämmel serätt än de italienska folken lagt sin hand i vår och tagit vårt löfte om helgden af norsk grundlag och af Norges likställighet i unionen, skola yrka öfverhöghet, större mäkt och rätt att ingripa i des: grundlag. Är då ej stunden vigtig? Men ej nog dermed, att vi äro bundna af der åsigt vi i den itälienska frågan uttalat, vi hafva äfyen gifvit vår åsigt i hufvudsaken af den norske frågan tillkänna. Häpen öfver denna vår kraftig: opinionsyttring — och det länder till vår ära, at svenska bondeståndets då så enhälligt uttryckta tank i sin mån betydligt bidragit att stäfja de värst: fordringarne å motsatta sidan — har dennas främ sta organ inöm pressen med hån uppträdt emot vår: stånd och yttrat att, derest vi förut afvetat de öfriga ståndens beslut, vårt skulle hafva. utfallit helt annorlunda. Likasom skulle vårt stånd ej vara mäktigt ett -sjelfständigt beslut. Och nu vill man, at. vi skola frånträda vårt förra beslut — vill, att. vi skola antaga summa satser vi då förkastade, och hvilka nu. förklädda och, märken det väl, ur beslu: tet tillbakaflyttade i motiveringen vilja smyga sg på oss. Skola vi gifva lastarenom rum? Stundewy är vigtig, vigtigare säkert än de flesta i detta stånd. historia. Den aktning vi vilja åtnjuta beror må: Hända ej oväsendtligt af denna stundens beslut. — i Och. till. sist, .mina bröder, .klokheten manar oså med allvarlig. stämma, att i denna stund med stör sta varsamhet gå till väga. Vårt stånd, som utgöl den ojemförligt största delen af nationen, men son blott eger en fjerdedels röst i representationen inon ett land, med en ännu mäktig adel, med ett änrv politiskt inflytelserikt presterskap, med fyrdelad representation och med många föråldrade institutio: ner; har af nödvändigheten blifvit hänvisadt till norska folket såsom dess naturliga bundsförvandt. -Hvarjt stund, då det nofska stätsskicket Vinner i-fasthet, det norska folket i makt, skänker em högre och star. kare betydelse åt vårt stånd i förhållande till de öfriga. Detta har ock de främsta stånden gånska väl insett; ty den svenska adeln kunde aldrig älska Norge, landet utan adel; presterskapet har ej kunHat undgå att inse att vägen för den norska dissenterlagen till Sverge ej var särdeles lång. Farab stod dock att tills vidare afvända, om misstroendt mellan folken kunde åvägabringas, hvartill ock rika materialier förefunnos. Derföre har ock redan från de första åren af unionen den svenska konservativa pressen börjat en agitation mot det norska stats skicket öch det norska folket: Vädjahde till natioralfåfängan och passionen; behöfde den ej sakna anhängare. Agitationen.tillväxte i; styrka i samma Mån sont Nörge, redan fråt första stunden misstänksamt mot möjligheten af svenska öfverhöghetsplaner, i agitationen troddesig--se verkligheten al sådana och å sin sida gaf anledning till missnöje. Men den stund, hoppas jag, skall ej vara långt borta, då folken ömsesidigt lära känna hvarandras innersta tankar. Det beror idag på oss att visa, det svenska bondeståndet-med förakt tillbakavisar hvarje försök att förmå. Sverge, att med glömska af tro och lofven vilja tillskansa sig.förmånerpå sina bröders bekostnad. -Må-,de.sedan: följa exemplet. Skulle vi deremot utså misstroende och.split mellan Sverges bondestånd och Norge, så fruktar jag iF sanning.. att.ståndet-såsomn sådant -skall.snart bittert ångra denna-stnnd;-och.skulle:vi också lyckastvinga Norge till sådana eftergifter som,skulle lägga band på eller hinder i vägen för Norges fria utveckling, så bereda vi de privilegierade stånden en seger och vårt eget en farlig förlust. Derföre, mina bröder, är ock stunden vigtig. (Forts.) ERNER SE Rp