Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 3

känna konungariket Norge säsom ett fritt och sjelf ständigt rike, hvilket ej kan delas eller afhändas Då begge staterna ega folkens borgerliga frihet skyd dad genom egna grundlagar, väntar svenska folket af denna förening en politisk styrka inom den nordiska halfön, den högsta som kan ernås, innan svear och norrmän sträcka sina broderliga armar för at: sammansmälta till ett folk. Hvad utskottets motiver anginge, kunde talaren in galunda godkänna dem. De synas vara ensidiga ock ingalunda affattade i ett så värdigt språk, som tvenne nationer hafva anspråk på. I-motiveringen upptage: åtskilligt på det sätt såsom skulle man förebrå Norgt hvarjehanda, bvartill det ej har någon skuld. Talaren hade förut nämnt förhållandet med interimsre regeringen och att just norrmännen föreslagit en an nan sammansättning af densamma, under det stän derna derpå icke kunde ingå, då sådant skulle verka förändring af svenska regeringsformen. Nu tyckes det likväl i betänkandet såsom skulle man vilja påstå att norrmännen hafva skulden äfven. till förhåliandet med interimsregeringen. Äfven i andra af seenden äro de framkastade förebråelserna olämpliga. Utskottet talar med hån om norska Storthingets skä! att afslå lagen om ömsesidigt gällande exekutiv kraft för domar. Norska Storthingets yttrande, att en sådan lag ej behöfde vara en nödvändig följd af rikenas politiska förening, bör betraktas ur en helt annan synpunkt än utskottet gjort. Norska Storthinget pröfvar först om ett bifall är nödvändigt. Då denna omständighet kommer under pröfning, så må ste den ock blifva besvarad; men i den omständigheten, att en sak ej är nödvändig, ligger. ej hinde för att man kan upptaga till pröfoing andra förekom mande skäl för bifall till densamma. Emellertid fann man den ej nödvändig och sålunda kom män till det beklagliga resultatet; men till sitt beslut hade norrmännen full rättighet. En motivering, som genom orättvisa klagomål förnärmade norrmännens nationalkänsla, kunde talaren icke godkänna, utan yrkade att den måtte blifva afslagen och i stället förordade han en annan; helt kort (intagen i Aftonbladet n:r 66). I afseende på andra punkten, angående tryckningen af unionskomitens betänkande, önskade Nils Larsson att ståndet måtte besluta i enlighet med hr Grenanders reservation, att hemställan måtte göras till K. M:t om dessa handlingars tryckning. Det är väl sannt att numera man ej kunde hafva mycket gagn deraf, men om en komitå blir nedsatt för att verk: ställa revision och uppgöra förslag, som sedermera skall granskas, så blir tryckningsåtgärden likväl en nödvändighet. I fråga om tredje punkten erinrade talaren, att hans åsigt väl var känd på förhand, sedan fråga var om remiss af motionen. Han yttrade då och vidhåller nu, att det ej kunde vara lämpligt, att svenska regeringsmakten söker inblanda sig i hvad som angår Norge särskildt. Det är redan längesedan norska Storihinget började påyrka upphäfvandet af den ifrågavarande paragrafen, men likväl har man aldrig någonsin förut från svensk sida uttalat påståendet att svenskarne i denna fråga skola hafva något veto. Nu först har man uppstått med act: anspråk, som är, hvilket tydligen synes, harledt af missnöje med norrmännens obenägenhet att gå sven skarnes önskningar till mötes. Vid behandlingen ai rättsfrågor borde man likväl akta sig för hvad som upprör sinnena. Försöket att i denna fråga hindra bifall till Storthingets beslut vill man förklara dermed att Grundloven i vissa paragrafer är af koptraktsmässig natur. Huruvida detta påstående om det kontraktsmässiga kan vara riktigt, ville talaren söka göra klart genom att åberopa åtskilliga om ständigheter, som göra det påtagligt, att någon kontraktsmässighet ej kan tilläggas denna 14 s. Då riksakten upprättades, så var det påtagligt att alla omständigheter, som behöfdes för kontraktet, upp togos i densamma, och de, som påstå att stadgandet om riksståthållaren ej behöfde intagas i riksakten, fastän det skall vara en punkt i traktaten mellan Sverge och Norge, borde erinra sig, att norska Grund loven är sanktionerad af K. M:t under norsk kontrasignation. Man har väl sagt, att Carl XIII:s fult makt för kommissarierna var kontrasignerad af sven ska embetsmän; men norska grundlagen har likväl hvarken blifvit pröfvad i svenskt statsråd eller någonsin promulgerad i Sverge. Talaren trodde derföre, att om man ser rätt på saken, så kunna ej tvifvel uppstå derom att grundlagen -är iåorskä fol köts egendom. Man har påstått att saken så nära rörer oss, att den borde utgöra en grundprincip i norska grundlagen; som ej emot dess 112 kan upp häfvas; men depona mening synes man likväl redan hafva frångått. Utskottets förslsg är emellertid sådant, att fastän på sjelfva konklusionen tyckes såson: vore icke saken af särdeles vigt, så finner man dock, om man genomläser det hela af motiveringen, att utskottet vill vindicera åt Sverge rättigheten att få sitt ord med i frågor om förändringar i Norges grundlag. Ett sådant ingrepp. i Norges frihet och sjelfständighet kan talaren ej godkänna. Ej längesedan hade man uttalat sig för ett annat folks frihet, och nyligen hade man firat den svenska nationella fr he tens seger och de män, som stodo i spetsen . derför, så att man derigefom bidragit att höja svenska fol kets anseende och ära. Måtte vi då icke genom bifall till utskottets framställning fläcka denna tra och göra ingrepp i brödrafolkets rätt, utan låtom oss undvika allt, som kan tjena att hålla vid lif det fordna splitets Talaren ville släta med att instäm ma i skaldens ord: Välkommen till mitt.bröst, ya) kommen, höge Nore, du Asarnes och styrkans son! Der är din plats; ve oss, om den förgäten vore! Du var för länge skild derfrån. Sköldberg: Lika högt jag värderar norrmännen för det de vetat begagna sig af konjunkturerna och förskaffat sig en förträfflig konstitution, lika högt beklagar jag, att vi af dem bemötas med misstroende och afvoghet; vi ba icke förtjent detta, Svergeuppoffrade 1813 och 14 krigare, land och penningar, och utbytet häremot var att Norge blef ett fritt land; vi ba icke sökt-inkräkta på deras konstitution, icke afundats dem deras frihet, tvärtom; men -vårabilligaste förslag till lagar, som kunnat gagna begge länderna; Ha med hån blifvit förkastade af våra s. k. bröder. Uniönsförhållandena påkalla högeligen en revision, och derföre bifaller jag första punkten i betänkandet och önskar att vid denna revision ändring isynnerhet kommer att ske i unionskonungens rättighet att använda norska krigsmakten i vidsträcktare grad än nu är förbållandet till (vårt gemensamma försvar, likaså ivafseende på interimsregering m.m. samt konungaval; denna fråga kan och bör just i så lyckliga omständigheter som nu afgöras. Jag anser det långt ifrån rättvist, att en tredjedel-skall hafva lika stor rättighet eller rösträtt som två tredjedelar, och önskar ledamöter eller röstande i dessa fallfrån hvartdera landet i proportion häraf. Vilja Horrmännen ha likställighet medoss, så må de få det, naturligtvis-med det oeftergifliga vilkor att de bidraga lika med oss till alla de utgifter länderna ha gemensamma — försvarsverket härvid icke förglömdt. Deremot beträffande ståthållarefrågan, så enär den icke är intagen i riksakten, anser jag den icke böra eller kunna komma under: ständernas -pröfning, ty. Norges Grundlov ha vi intet att skaffa med — de Paragrafer deri, som beröra unionen, eger konungen besluta om gemensamt med Norges Storthing. Jag afslår derföre denna punkt i betänkandet, så mycket hellre som jag har ullt förtroende till att H. Maj:t konungen häri beslutar så som för begge länderna är fördelaktigast. Jonas Andersson: De oegentligheter, som i många fall finnas äro insedda såväl från Norges som Sverges sida, hvarföre den föreslagna revisionen är af högsta vigt och behof. För sin del kan tal. likvn icke änse ändamålet vinnas på det sätt utskot