Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 2

CIDOL CI Ba UaTUDTIIR GIUTSLME — 2 r— Dömd till döden. En engelsk prest, hvilken i många år varit anställd som själasörjare vid ett fängelse. meddelar åtskilliga jakttagelser, dem han gjor öfver den sinnesstämning, hvarilifdömde vanligen befinna sig när den afgörande stunder nalkas. Några utdrag af hans upplysninga: torde icke vara utan intresse då frågan on dödsstraffet just nu ligger på ståndens bord. Den engelske prestmannen säger: Jag var på visst sätt skuggan af galger och förutsade lika säkert dess annalkande. fastän — hoppas jag — icke-lika mörkt och förskräckande. Det är dock svårare, än man kanhända i allmänhet tror, att förmå en 1itdömd att. med lugn blicka ned i den: djupa afgrund, som ligger så nära framför honor. Om: en: menniska är äldrig så sjuk, är döden dock ej säker; oaktadt hon visserliger då är mer än vanligt mottaglig. för prestens ord och böjd att tänka på det kommande, inrymmer hennes hjerta dock alltid något jordiskt hopp. Det säger till. sig sjelf, att när försynen är så nådig och mäktig, kan den nog frälsa kroppen lika väl som själen. Om en sjöman eller en soldat beger sig ut på eft aldrig så farligt företag, hyser ban alltid det hopp att komma ifrån det med lifvet. Vare det långt ifrån mig, som har stått vid så mången dödssäng och som väl vet att i de flesta fall man går döden med stor fasthet till mötes, att underskatta mina medmenniskors mod; men jag påstår, att hoppet om lifvets bibehållande är mycket nödvändigare för stora handlingars utförande, än den skröpliga menniskonaturen gerna medgifver. De hjeltebedrifter, som: de ädlaste menniskor ha gjort med stor-lifsfara; äro oräkneliga; de hjeltebragder, som utförts med säker död för ögonen, äro fällsynta; och om man nogare undersöker dessa, skall man finna, att större delen af dessa tillkommit under det:förhållandet, att döden i alla händelser varit gifven. att den lurat på sitt offer lika väl bakför som framför. Också tänker: hvar och en, som af lagen är dömd till: döden, icke På annat än benådningen. Oaktadt-den lifdömde mången gång är villig att .medgifva domens rättmätighet — jag har dock mina tvifvel om uppriktigheten af detta medgifvande och-tror att det göres med en oklar föreställning om att det skall väcka medlidande och förskaffa nåd — anser han det dock vara förskräckligt och onaturligt, att hans medmenniskor-skulle beröfva honom lifvet, när det står i deras makt att skona det. Att fängelsedirektören, regeringen, nationen, hela verlden skulle lugnt låta honom föras ut under Guds fria himmel och -aflifvas i mängdens åsyn, förefaller honom icke blott upprörande,-utan alldeles ofattligt (fastän: han vet att bundratals andra fått detta slut). Hah blundar för det öde. som väntar honom, så länge han kan — väntar ända till sista natten han har att lefva och mycket ofta ända till det ögonblick, då han sätter -foten på schavotten. Jag tror att i de allra flesta fall konce:treras den olyckliges alla tankar omkring den enda punkten: den omöjliga möjligheten att få nåd. Jag tviflar på hans goda vilja att lyssna till mina förmaningar, mina enträgna uppmaningar att han skall vända sin håg till vigtigare saker. Vigtigare saker! tänker han. Hvad kan vara vigtigare för en menniska än den frågan om han skall dö om måndag eller tisdag, i morgon, kanhända om en timma — eller om han skall få lefva? Jag fruktar att jag stöter för hufvudet många högvördiga, som sitta makligt i sin ländstol med hvit duk i stället för repet kring halsen; när jag säger att denna sinnesstämning hos brottslingar hvarken är så förunderlig eller klandervärd. De lifdömda äro i allmär het råa, föga upplysta och samvetslösa menniskor, som aldrig tänkt på ett evigt lif eller ens på något annat jordiskt än deras sinnliga lustars tillfredsställande. Att förändra sådana naturer vore mycket svårt äfven för de lyckligaste bemödanden, i anseende till kortheten af tiden mellan domen och dess verkställande; och det blir bärdt nära omöjligt när sinnet, som skall beredås, är betaget af en öfverväldigande rädsla, fidtals afbruten af förhopp-Å ningar, som sätta fången utom sig: — benådningens irrbloss. Jag vill icke tala om hur pinsamma och ansträngande dessa bemödanden äro: om aktgifvandet på den illa dolda ångesten, de flämtande förhoppningarne, som sluta med att svikas — fogelns fåfänga flaxande i snaran: Berodde det på fångpredikanterna skulle dödsstraffet ganska säkert bli afskaffadt. Det Kan invändas, att vi ej arorätt kompetenta att döma i en sådan sak, och det är ej heller-min mening att här diskutera den, men må ingen inbilla sig: att öga för öga, tand för tand) är det mått; hvarmed vi mäta) mördaren; att vi bara göra med Konom hvad ban gjort med andra Han talade icke om för sit offer att det bestämdt skulle dö på en viss dag och en viss timma, och höll så offret. inspärradt intill den. stunden då han verkställde: sitt. blodiga. hot: Under denna mellantid.dör den-lifdömde hundra gånger, Jag har sett. sådana. menniskor, i alla möjliga. sinnesstämningar. försjunkna. i slö förtviflan, bädande Gud, ursinniga, elaka; understundom åtsande glädtighet (det är det ohyggligaste.skålespel); men ingen. enda harjag sett-som . cke någon gång. uppmuntrat sig med ett tyst ller högt uttaladthopp om att undgå sitt öde. En gång ådrogo sig två fall af detta slag få n gång min uppmärksamhet. genom : deras närkliga skiljaktlighet. Mary Bs bade stått i brottsligt. förhållande ill sin svåger och förgifvit sin syster. För lelta var hon dömd-till döden. Det fanns j rindgaste tvifvel om att hon hade begått rottet och gjort sig lagligen förtjent af strafet. Hon bade ungefär en vecka qvar att vär jag fick se henne första gången. 8 ng ng hf Vt Ären BA