Aftonbladet – 23 mars 1860, sida 2

passynda cen ett par dagar, eller OCKSaå ville hon med ett låtsadt försök gifva vedersörande ett begrepp om sin förtviflan och på det sättet beveka dem till nåd. I sin ursinniga ån gest inbilla dessa stackars menniskor sig at! fängelsedirektören eller presten eller fångknekten har i sn makt att låta dem undslippa döden eller åtminstone bereda dem uppskof. Hur ofta, just som jag hållit på att lemna en olycklig lifdömds -cell och smickrat mig med bop pet att hvad hans öra så begärligt lyssnattil! också fastnat i hjertat, har jag ej funnit mitt hopp sviket, då den. förment omvände hålli mig qvar och hviskat till mig, i alltför allvarsam och enträgen ton att kunna missförstås: Pastorn berättar ju hur ångerfull ja; är och att det ej vore någon skada om jag finge lefva; hvarpå. följt ifriga bedyrandet om oskuld. Detta var således verkliga driffjedern till den ; stackarens uppmärksamhet der mina-förmaningar. Alla som hafva nå gon kunskap i dessa ämnen, veta bur fullkomligt ohållbart det påståendet är att en lifdömd fruktar lifstidsfängelse lika mycket som döden. . Män. äro alldeles lika rädda för dei som qvinnorna, hvilka vanligen falla i djuj slöhet sedan de fått domen. Mary B:s ångest var således ingalunda större än många karlars, som jag sett. . När hon ej hade sitt an fall af: förtviflan var kungen! den god: kungen! den nådiga kungen!x jemt i henne: mun och hon sade att om han bara vissti hennes belögenhet skulle han nog hjelpa hen: ne... .Hvarje gång dörren till hennes cell upp; läts oförmodadt;-såg hon upp med en min zu spänd väntan. Alltjemt frågade hon angående afrättsplatsen, om den var på fängelsegår den: eller ..påhöjden bakom fängelset, och när man sade henne att det var på sistnämnde ställe, ville hon veta hur mycket folk vi trodde-skulle komma. och se den. Dem kallade hon alltid sin afrättning, men nämnde aldrig sjelfva detta ord. Sin sista natt tillbragte hon vid gallret i cellfönstret, betraktande stjernorna och. tagande afsked frin de ras skönhet. Men detta var ett undantag frå hennes vanliga uppförande, och jag tror at från domens. uppläsning och till dödsstunder var tanken på nåd aldrig många minuter I sender ur hennes hufvud. När hon sof,stackars barn — hon var knappt fullt utbildac ännu — drömde hon -om sin oskulds dagar, och hon berättade ofta om sin barndor. Hennes sista-blick från schavotten var riktad på fängelset, derifrån hon trodde att benådningen skulle komma. Den på samma gång lifdömde Robert S. var en fullkomlig motsats till Mary B. Han var fälld för inbrott i förening med dråp, och som han en gång förr hade varit straffad för groft brott, var ingen nåd att motse. Detta tycktes han fullkomligt fatta och syntes finna sig i sitt öde. Lagen och han hade länge varit svurna fiender, och slutligen hade lagen blifvit segrare, När domrarne sade -honom. att han skulle slå ur hågen allt hopp om nåd. så gjorde han det. Jag fann honom alltid resignerad och ångerfull. Han var oerhördt okunnig i trosläran och öfverhufvud i allt. men han hörde icke still de inskränkta och Hiknöjda, som man ofta möter inom hans klass. Han ådagalade en enträgen och berömvärd omtanka att lemna efter sig någonting åt dem, hvilkas existens berodde af honom. Nu förtiden skulle det icke vara möjligt-att vinna detta syftemål -på samma sätt, som då ej var ovanligt. Jag visste af saken och satte mig hvarken emot eller befrämjade den. Fången bad om lof att skicka efter en läkare för att-sälja sin krovp åt honom före afrättningen. Då jag kort derefter såg doktor M. komma ut från fången, erfor jag, att han hade gifvit denne Pengar, men icke slutat någon öfverenskommelse med honom om hans lik, hvilket förundrade mig i anseende till doktor M:s kända ifver att förskaffa sig subjekter till anatomisering. Jag gjorde dock icke doktorn någon fråga i anledning häraf. Robert S. undergick sitt straff och hans kropp begrofs på afrättsplatsen. Ända i sista stunden var han fullkomligt lugn och sansad och tycktes ej ha minsta hopp om räddning. Men ändock hade han det. Jag träffade doktor M. någon tid efter händelsen, och då berättade han, hvarföre han icke velat köpa Robert S:s lik, Saken är den, att jag har köpt den stackars satens kropp en gång förro, sade doktorh.. Han blef hängd för två år sedan i grefskapet nästintill och efter afrättningen blef hans kropp aflemnad hos mig. Om natten höll han på att skrämma lifvet ur min hustru genom det väsen Ban gjorde när hån kom till lif igen. Visst var det förargligt — men som det är mitt yrke att bota folk och ej att slå ihjäl dem, så måste jag göra hvad jag kunde för honom, och inom 14 dagar var han frisk och färdig igen. Men denna allvarsamma lexa afhöll honom ej från det nya brott, hvarför han nu sist blef hängd på fullt allvar. När Kan nu ville tala vid en läkare; visste Han ej, att man skickade bud till mig, och han blef icke litet flat då jag kom in tll honom. Den slyngeln hade intc gifvit mig igen de 10 pund, som jag förra gången hade betalt hönom på förhand för hans kropp, och jag hade icke lust att betala två gånger för samma, sak. I alla händelser skulle jag ej velat göra upp med. honom, emedan jag tydligt märkte, att han hade någon plan att spela skarprättaren ett. spratt: Nu har jag kommit underfund med hvad det var för ett — ty, oss emellan sagdt, jag fick ändå Hans lik, Han tördes icke lita på en sådan lyckträff. som: förra gången, nemligen att strecket gick af eller att snaran ej gick riktigt, utan han bade försett sig med ett silfuerrör — en tingest, som inte kunde göra honom: minsta nytta, men som. många af hans klass sätta blind lit till. Han fick tillfälle att oförmärkt sticka ned det i halsen innan hangicks tillgalgen. Jag-hittade det närjag skar upp honom