Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 2

kulle residera halfva året i Christiania, så vore detta eras fulla rättighet, och Sverge måste underkasta ig en sådan anordning. Utdrager man konseqvenerna ännu längre, så skulle Norge kunna fordra ati varannan konung skulle begrafvas i Norge, och ati varannan gång som konungens gemål blefve med ifsfrukt välsignad, skulle hon i Norge safvakta sir 1edkomst — detta vore ju endast konseqventa följ ler af likställigheten. Detta visar ju tydligt at ,rundsätsen icke håller stånd. Men det hindrade lock icke hvarken talaren eller utskottet att, förstå. let, då man vill den ingångna föreningens bestånd å skall jemnlikhet finnas, utom i de fall då det en: ler det andra rikets värdighet motsätter sig en så lan. Många hafva yttrat att de, hellre än att ick: in revision komme till stånd, skulle vilja se förenin sen upplöst. Talaren knöde icke instämma i denn: isigt, och icke heller deruti att revisionspurktern: skulle framläggas som ett ultimatum, ty de bord: vara så många och så omfattande, att man ej genast kunde med skäl begära bifall till dem alla. Kunde icke inse någon fara uti att vänta med åtskilliga Lill dess öfvertygelsen hunnit stadga sig om att d skulle leda till de båda ländernas gemensamma nytta. Man hade vidare fästat sig vid att utskottet uttalat så mycket ogillande öfver Norges sätt att på de sed nare tiderna bemöta Sverge. Talaren vore af der isigt, att om man skall talas vid, så måste sannin gen komma i dagen, isy nerhet då den framställes ej för ätt uppreta, utan för att utreda. Den kan då visserligen förarga till en början; men sedan mar fått lugna sig, skulle man erkänna redbarheten a ett sådant handlingssätt; att deremot vilja vara be skedliggörare, att gömma på ett och komma fram med ett annat, det är endast att uppreta och såra. I detta fall gäller också ett gammalt ordspråk, nemligen: : bLitet gaabb ibland Skadar aldrig grand, Endast man älskar hvarann! Och att en sådan kärlek finnes emellan nordens tvenne folk, derpå kunde talaren icke tvifla, . Vore det ej så, så skulle den åsigten, att vi äro sprungna utur samma stam, vara endast en historisk lögn. Vi bebo samma jord, vi hafva samma språk, och kärlek finnes, trots. Storthingsmän och tidningsskrifvare. Man har talat om att ena kongress skulle sammanträda för att upptaga klagopunkterna och taga initiativet till de förändringar, som vore nödvändiga, och talaren ville icke nu ingå i någon närmare undersökning om nyttan af en sådan. Friherre Hamilton hade fästat sig vid och klandrat resultatet af utskottets öfverläggningar, emedan det -uppskof utskottet föreslagit är liktydigt med ett afslag. I anledning af. denna anmärkning ville talaren . upplysa om att en minoritet inom utskottet, till hvilken också talaren hörde, helst hade velat framställa ett bestämdt alternativ, men detta blef af majoriteten afstyrkt. Man hade kommit till den öfvertygelsen att det vore orätt af utskottet att gifva en fingervisning åt konungen i fråga om hvad härvidlag skulle göras, ty konungen handlar i detta fall som honom bäst synes. Utskottet har dessutom icke ansett det ligga något orätt deruti om Sverges konung, i följd af ständernas önskan, skulle afslå Storthingets framställning om ståthållareplatsens indragning. Storthinget har ju ful! befogenhet att ånyo väcka denna fråga, och det vore väl icke så farligt om trenne år skulle gå förbi innan ståthållareplatsen komme bort. Man har yttrat att fordran på Sverges öfverhöghet inom unionen vore obillig, men den har ju icke sattsi fråga, Utskettet har endast ansett förata platsen tillhöra-Syerge, öch det torde ej vara förmätet att begära försteget för den-staten, som varit sjelfständig i 338 år, då Norge endast varit det i 45. Då dessutom Sverges folkmängd förhåller sig till Norges som 12 till 5, så vore väl ett litet försteg icke så särdeles mycket begärdt. Man har vidare talat om de förskräckliga följderna af det steg, som utskottet föreslagit. Det är sännt att dessa följder kunna menniskor icke förutse, men det är en högre hand som leder staternas och natio nernas öden, och talaren kunde således icke se framtiden så i svart som cen annan talare hade gjort Talaren föreställer sig att om konungen, med kännedom om ställningen i Norge, finner sig föranlåten att godkänna norska Storthingets beslut, så gör han detta, hvad ständerna än må säga. Nationalfåfängan kan visserligen taga anstöt derutaf, men folkets förtroende till sin konung skall icke rubbas derutaf. och Sverges Tugn skall icke störas af-litet tidnings gräl. Vill konungen deremot icke sanktionera norska Störthingets beslut, så hade talaren så mycket förtroende till Norges lojala nit, att det icke skulle knota om konungen dervidlag begagnade sig af sir rättighet. Talaren citerade följande, en historieskrifvares ord till de mäktiga på jorden, hvilka bevisa att ingen stat och ingen menniska kan tro sig kunna regera händelserna: Ären I de mäktigaste, ären I de krafter som styra händelserna? Nej, I ären endast kuggar i de hjul, som drifva bändelsernas farkost öfver tidens pegan Om således alla händelse: styras af en högre hand, så kunde talaren icke hyss någon fruktan, utan stödde sig vid det bud i svenska psalmboken, som säger: aGör rätt, gör godt i döden, Det öfriga gör Gud — Grefve Björnstjerna ville ej utförligt behandla frågan om revisionen, då alla visat sig ense om att önska densamma, och någon olika mening endast yppat sig rörande motiverna, men dessa, såsom grefve Sparre yttrat, ej behöfde komma in i den underdå niga skrifvelsen, som af expeditionsutskottet komme att uppsättas. Tal. ville i stället bemöta friherrc Raabs anförande. Det är väl sannt att konungen kan disponera öfver Norges liniearmå af 12,000 man, men han har ej samma makt öfver landtvärnet eller reserven. England och Skottland, hvilkas förening man jemnfört med vår, vore ingalunda likställda, ty det förra har ej mer än 25 medlemmar i öfverhuset, medan Epbgland har ett par hundra, och i underhuset har Skottland knappt en femtedel... Frih Raab hade, jemförande, erinrat att ridderskapet och adeln utgör en fjerdedel af svenska representationen, fastän: det är en så ringa andel af svenska folket; men i civiliserade samhällen betyda bildning och förmögenhet mera än antal, och i begge nämnde hänseende vore adeln så utrustad, att den skulle kunna sträcka sina anspråk ännu längre än till en fjerdedel. (Bravorop.) Man hade frågat med hvad rätt Sverge blandade sig i Storthingets beslut, då riksståthållaren är en norsk embetsman. Jo, på grund af embetets tillkomst. Norska härens flyglar voro hotade, fästningarne intagna, armåns center slagen, svenska kryssare blokerade kusterna och stormakterna hotade. Då måste Norge underkasta sig segraren, som lofvade antaga HKidsvoldskonstitutionen. Med vanlig ädelhet beseglade svenska folket det af kronprinsen slutna förbundet med Pommerns uppoffring. Svenske konpngen framställde genom sina kommisrier förslagen till de förändringar i Eidsvoldsförattningen, som af föreningen betingades, och bland lessa var det om det då s. k. generalguvernörsemvetet, hvilket då ansågs så vigtigt, att kronprinsen iotade afvryta tinderhandlingarne, om det ej blefve intaget. I följd deraf tillkom 14 i norska grundagen. Hela grundlagen stadfästades af svenske koungen genom dess kommissarier. Att den är eti ördrag mellan de begge rikena kan således ej beiridas, Att stadgandet i 14 ej kom in i riksaken, härledde sig derifrån, att den Cj berörde svenka regeringsformen. Ett sådant fördrag kan ej en iQigt upphäfyas, men väl brytas. Det tillhör viserligen icke ständerna att fatta beslut rörande för ndringen, utan endast unionskonungen; men det kan ock ej förnekas, att ständerna ega rätt frambärs malbmninna.w — TA ber sormta att Gi OT häfta nå mon