Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 2

Öckså synes det våra en på alia håll temligen allmänt delad tanke, att den af grefve Anckarsvärd föreslagna revisionen bör omfatta inrättandet af en unionsrepresentation. Ekonomiutskottet uttalar samma åsigt i sitt -betänkande. Det yttrar nemligen: Till föreningens bestånd synes likaledes oundgängligen nödvändigt, att, då i gemensamma angelägenheter de båda rikenas representationer stannå i olika beslut, en utväg finnes alt med begges rätt slutligen afgöra frågan. Detta kan icke ske på annat sätt än att representanter från båda. rikena sammanträda och efter hållna öfverläggningar slutligen afgöra frågan. En sådan unionel kongress eller representation saknas nu alldeles, och frågan om sättet för dess bildande och verksamhet :synes utskottet böra blifva ett af devigtigaste föremålen för en blifvande revision af föreningsfördraget.Ja, man torde, utan fara för att begå ett misstag, kunna säga, att, utan åstadkommandet af en unionsrepresentation, hela revisionen komme at tjena fill ingenting. Unionsrepresentationen är sjelfva hjertpunkten i de förändringar, som äro nödiga att företaga i föreningsfördraget, emedan unionen först genom densamma kan bli hvad den bör och längesedan bordt vara, nemligen ett organiskt lif. För min del får jag tillkännagifva den åsigten, att jag dock icke, i likhet med hvad ekonomiutskottet tyckes hafva gjort, uppfattar den framtida unionsrepresentationen såsom en kompromiss, en kongress som skulle sammanträda endast i de fall, då båda ländernas representationer stannat vid olika beslut i en fråga, utan att tvärtom medlemmarne af unions representationen egde att sjelfständigt taga initiativet i unionsangelägenheter, äfvensom i konstitutionel form handlägga de vigtigaste af de mål, som, hörande till det unionella området, för närvarande falla utom hvartdera landets representations verksamhet, och afgöras, antingen af unionskonungen ensamt med hans statsråd, eller, hvad ännu värre är, särskildt af den norska och särskildt af den svenska regeringen. Blott så föreställer jag mig nemligen att det unionella politiska lifvet kan höja sig öfver den -separatism, den svaghet, hvaruti det hittills qvarstannat. Nåväl, mina hrr, om det nu vid den skeende revisionen verkligen skulle lyckas att, enligt hvad ekonomiutskottet tillrådt, vinna åt Sverge den främre ställningen inom unionen, hvad skulle den sännolika följden deraf blifva? Mådnne den enhet: och styrka, som man dermed afsett? Min blick förmår ej inse detta. Jag kän ej se annat än att just samma förhållande, som hittills egt rum, skulle då komma att fortfara, samma ömsesidiga slitningar, samma anspråk från Norges sida, samma missnöje inom Sverge, och till följd deraf samma kraftlöshet och splittring inom unionen: För att hindra Norge från att fortfarande agitera för unionel lik: ställighet med Sverge, och derigenom åter söndra de förhållanden, män nyss lyckats uppbyggda åt sig, borde man då äfven söka betaga Norge alla medlen der: till, dess förmåga att för sin del motsätta sig unionella förslag, dess Storthings ratt att alls befatta sig med unionella frågör, ja till och med dess yttrande rätt. Med ett ord, man borde mot Norge använda ett konseqvent system af förtryck, för att utrota det sjelfständighetssinne, som vi så högt akta hos oss sjelfva. Om man vidare, för att bibehålla åt Sverge öfverhögheten inom thionen,undshdroge vista unionella angelägenheter från den gemensarnma representatiooens behandling och förflyttade dem till den svenskir representationen eller till svenska regeringen särskildt skulle man då icke i och med detsamma äfven förstöra hela unionsrepresentationeu, hvars uppgift just var att utgöra verktyget för de båda folkens fri villiga förenande till ett gemensamt och innerligt belt? Om man alltså närmare undersöker förhållan: dena, skall man, såsam jag tror, finna, att den väg, som ekonomiutskottet föreslår för den blifvande revisionen, omöjligt kan vara den praktiskt rätta. Dei Åges här uppenbart endast tvebne vägar, som kunde leda till målet, antingen rew anralgamation, hvilken dock, enligt hvad utskottet sjelft änmärkt, numera är omöjlig, såsom stridande mot tidens riktning, eller ock det öppna erkännandet och medgifyandet af hvarandras jemngoda rättigheter såsom fria och sjelfständiga folk och deraf följande gemensam behandling af samtliga unionsangelägenheterna. Utskottets förslag deremöt, som hvärken innehåller amalgamation ej heller fullkomlig likställighet, haltar, om jag så får säga, på båda benen. Det kan således icke följas. Återstår alltså endast den sednare alternativa vägen, fribetens och broderlighetens sköna väg, som ju är den gamla -vägen, . hvarpå Sverge alltid framgått. Erbåller man nu på denna väg, hvad som knappast synes tvifvelaktigt, en ny unionsorganisation, sådan som äfven tyckes föresväfvat utskottet, en unionsrepresentation, som behandlar :unionsangelägenheter: na, unionsembetsmän och en verklig unionskonung, som fattar beslut med lika gällande kraft för båda rikena, nåväl, mina herrar, har man då icke i sjelfva verket vunnit det höga målet, nemligen enhet och gemen: sam styrka inom unionen? Och skall ej en sådan unionsorganisation dag för dag bli så mycket star kare, enär densamma är fotad på hvartdera folkets na: tionella sjelfständighet och inbördes: jemnlika frihet? Jag är djupt öfvertygad derom, liksom andra sidan, att om svenskar och norrmän skulle börja förlora sig i inbördes tvister, om hvem som skall ega första rangen inom det gemensamma förbundet, båda två slutligen skola blifva sina fienders spe och hån Joch nedsjunka i vanmakt. Jag anser det alltså för ytterst vigtigt att rikets ständer, då de bifalla grefve Anckarsvärds förslag om en revision af unionsfördra; get, uttryckligen uttala att de ej-antaga utskottets motiver i denna punkt. ERE Jag vill slutligen äfven hafva förklarat, att jag är jöfvertygad om att alla de; som, i likhet med ekonomiutskottet, yrka att Sverge måtte intaga den främre ställningen inom unionen, ej göra detta endast af lumpet maktbegär eller nationalfåfänga, utan derföre att de anse att om någon enhet och krafi skall ernås inom unionen, detta kan åstadkommas en dast derigenom att ep af unionskoutrahenterna blir den rådande och bestämmande, Vore jag af denna åsigt skulle äfven jag i. ögonblicket yrka på Sverges principat. Men medlet är icke det rätta, såsom jag sökt visa i det föregående; tiden fordrar nya former för förverkligandet af sina ändamål, och den federativs statsformen erbjuder sig här sjelfmant åt de skandinaviska folken, såsom medlet att kunna förena sig till ett gemensamt helt och dock kunna bibehålla der inre frihet, den nationella sjelfständighet, det fulla oberoende, som är dem alla så dyrbart: Användan det af hvarje slags tvång, hvarje öfvervälde öfver hvarandra, bör minnet af en tidigare sorglig union afskräcka oss från. Jag har uttalat de åsigter mitt samvete bjuder, och jag har gjort det är synpunk ten, så vidt jag förmått inse, af Syverges. sanna ära och sanna fördel. Jag förenar mig om det förslag friherre Sprengtporten afgifvit. Men ifall att detta ej skulle lyckas vinna framgång, något som jag förmodar och hoppas ej skall inträffa, får jag vördsamt föreslå att Tidderskapet och adeln må besluta: Att rikets ständer måtte i underdånig skrifvelse till K. Maj:t anhålla; det K. Maj:t måtte täckas, genom er af: svenska och norska män bestående. komitö eller på annat sätt, som K. Maj:t-pröfvar lämpligare, 1åt verkställa revision af stadgarne för föreningen mellan Sverge och Norge och uppgöra förslag till ett nytt fullständigt föreningsfördrag, grundadt på både ländernas unionella likställighet, samt derefter till rikets ständer och Norges Storthing aflåta nådig proposition med förslag till fullständigt ordnande af föreningsförhållandena de båda rikena emellan. Hr B. W. Nordenfelt: Innan talaren gick ati hetvara da cvåra anmärkningar som blifvit miorda