Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 2

neilan; men ingen skall väl kunna påstå, att då mnlikhet och politisk likställighet är den erkända rundprincipen för förhållandet mellan det svenske ch norska folket, att, säger jag, en alldeles motsatt rincip skulle ligga till grund för förhållandet meln Sverges konung och Norges konung. Detta är, om man finnör, en ren orimlighet — enär Norge ch Sverge bådåd två äro konstitutionella stater, i vilka konung ej eger några rättigheter, som ej mer ler mindre omedelbart äfven äro folkets. Jag finer allså, såsom jag redan sagt, att politisk likstäl ghet och inbördes jemlikhet oemotsägligt är den ufvudprincip, hvarpå unionen blifvit bygd, samt att enna princip finnes i tydliga ordalag uttalad i de åda ursprungliga unionsdokumenterna, nemligen iksakten och Norges Grundlov. Och såsom ett sådant, såsom bygdt på inbördes emlikhet, har förhållandet mellan Sverge och Norge nder tidernas lopp äfven ingått i den populära uppattningen af unionen; såsom sådant har det blifvit ttryckt vid otaliga mer eller mindre högtidliga tillällen, :i komitebetänkanden, i offentliga tal såväl om i enskilda samtal. De punkter, hvilka ej stått konseqvens dermed, såsom t. ex. utrikesrepresentaionen, hafva ej förmått rubba denna uppfattning; e hafva ansetts för hvad de äro, nemligen såsom nstaka undantag, under det att åter den inbördes emlikheten och likställigheten i regeln betraktats åsom unionens basis. Att missförhållandet mellat wartdera rikets bidrag till unionsutgifterna är en mständighet, som det är af vigt att få reglerad, nåste naturligtvis erkännas af Hvar och en; med tt den är af en sådan art, att den i och för sig örmår upphäfva den ömsesidiga politiska likställigeten, torde dock omöjligt kunna på allvar påstås. Vore det nu rätt, att oaktadt allt detta, vore då yttigt för unionen, för Sverge, derest detta, enligt vad ekonomiutskottet tillråder, skulle börja följa ;n motsatt politik, och fordra för sig det främsta ummet inom föreningen, den principala ställnin: sen gent emot ett befryndadt brödrafolk, en nation, som visat sig så ytterst ömtålig om sin nationella sjelfständighet som den norska? Vore icke detta att på den genaste vägen åstadkomma allt det som man vill förekomma genom den föreslagna revisionen, nemligen unionens möjliga upplösning, Sverges solering och försvagande? Denna fråga ligger så nära till hands, den ställer sigi vägen så allvarlig och hotande, att hvar och en väl torde besinna sig mer än en-gång och noga undersöka de praktiska följderna, innsn han bestämmer sig. . : Kastar man en blick på unionens korta historia. så finner man lätt, ätt det isynnerhet är genom uraktlåtenheten af två omständigheter vid dess stiftande, som de flesta af de unionella olägenheterns uppstått. Den första är den, att man icke genast konseqvent och tillräckligt fullständigt genomfördt den princip om hvartdera rikets unionella jemlikhet som finnes uttryckt i unionsdokumenterna: Denna omständighet har varit upphofvet till en mängd ret: samma förvecklingar. Ty ehuru Norge i början var tillfredsstäldt och lugnadt genom sjelfva erkännan det af dess sjelfständighet och frihet, så är det dock tydligt, att, i samma mån dess statsskick stadgade: och nationen kände sig säker om sin tillvaro, Norge äfven skulle fordra alla de praktiska konseqvenserny af sin ställning, såsom ett erkändt sjelfständigt folk Häraf uppstodo då då dessa fordringar: på statsrå dens tillträde vid behandling af diplomatiska ären den inom svenska konseljen, på konsulatsförHållandena, på den förändrade konungatiteln och namn. chiffern i Norge m. m., att icke förglömma unions flaggan, som här på förmiddagen namögafs af er talare på ett sätt, som man föga bördt kunna vänts i en parlamentarisk försarhling. I Sverge åter, der man hade benägenhet att betrakta de. norska sjelfständighetsattribaterna såsom en gång för alls redan fixerade, ansåg mån dessa fordringar å Norges sida såsom otillbörliga och onödiga, ehuru deisjelfve verket, åtminstone de flesta af dem, såsom Jag re dan påpekat, endast måste anses såsom konseqven: serna af den ställning inom unionen, som Sverge sjelft tillerkänt Norge, Afvensoni det var tydligt att norrmännen, såsom ett ungd: msfriskt, framåtsträfvan de folk, ej skulle gifva sig ro, förrän de ernått alla dessa praktiska kännetecken på sin lyckligen nyförvärfvade och kanske just derföre med så mycket större ömtålighet omfattade sjelfständighet. I nära sammanhang med dessa ämnen till förvecklingar yppade sig tyfärr i Norge en allt mera tilltagande isoleringstendens. Ju mer Nargg framträn; sina nyss nämnda fordringar, desto mera slöt det sig tillika inom sig — ehuru det naturligtvis bort ske tvärtom, desto mindre benäget blef det att bidraga till sjelfva unionens utveckling, genom att med Sverge göra gemensamma sådana förhållanden, hvilka till hvartdera rikets nytta och beqvämlighet borde och kunde vara det, utan att någotderas politiska sjelfständighet och nationella -oberoende derigenom träddes för nära.. Att emellertid Sverges motsträfvighet, att villfara åtskil liga af Norges fordringar, bidragit till uppkomsten af denna sjelfviska riktning inom Norge, bör väl medgifvas; men Norge handlade icke desto mindre i hög grad oklokt och tillika orättvist mot Sverge. Det handlade oklokt, då det afsigtligt försvagade unio: nen, i åkt och mening alt göra sig sjelft desto star: kate. ..Det betänkte ej, att Sverge, och: Norge uti isoleringstillstånd äro hvartdera för sig svagare hot det öfriga Europa, än de vore det såsom ett unionell helt. Het betänkte ej att en unioriskonung, som ej har någon kraft såsom sådan, att ett unionstecken, som väl användes af våra ministrar och konsuler, men hvilket ej tillika betecknar en geminsam flotta, en gemensam -arm6, måste på det hela taget vars nästan alldeles betydelselösa i de öfriga nationernas ögon. Norge betänkte ej, eller ville icke i sin blind: het betänka, att det nog troligt kommer en dag, då den skandinaviska norden ännu en gång får kämpa för sin tillvars, och att det öde, som då drabbar Sverge, säkert ej heller skall undgås af Norge. Dei är godt och väl, att Norge vet med sig sjelft, att de; skall ila till hjelp. när faran verkligen står för dörren men det kunde hända, att det då vore för sent, till följe deraf, att Norge genom sin separatistiska hållning under en lång tid försvagat den gemensamma ställ: vingen -och derigenom, gifvit fienden fördel. Jag sade -att Norge äfven handlat orättvist mot Sverge. Ty om Sverge också stundom frutat emot vid Nor ges! förnyade yrkanden, så har det ju i alla fall all: tid--slutligen .medgifvit dem, och aldrig ännu i hand; ling kränkt Norges rätt. . Tvärtom äro med Sverges oamn för Norge förenade alla dess minnen af sir nya sjelfständighet; genom föreningen med Sverge inträdde Norge återbland; de sjelfständiga folkens antal, medan det förut under århundraden var er provins i ett annat rike. Detta och Bverges föregå: ende historia; som vittnar, att: Sverge aldrig ännv undertryckt något folk, borde verkat mera förtroendc och mera kärlek till Sverge, än Norge hittills ådaga: lagt. Då man emellertid i Sverge erfor huru nästa, hvarje försök, äfven det ringaste, till ömsesidig ut veckling af de unionella förhållandena strandade mot Norges envisa isoleringspolitik, och sålunda såg unionens sanna mål allt mer och mer aflägsnas, inträffa de att man i förtrytelsen kunde -beklaga, att Norg( år 1814 ej blef införlifvadt med Sverge såsom. pro vins. Att dessa yttranden, då de blifvit hörbart fall da, alltid visat sig såra Norge på det djupaste, är ej att undra: på. Men; fiorrmännen: ha sig sjelfva ati tacka derför; ty skulle de följt en broderligare, en i teori och praxis unionellare politik, så skulle säkert äfven hvarje tanke på Kieleffördräget längesedan va rit utplånad ur: hvarje svensks.sinnes Större deler af de ledsamma och olycksbringande förhållanden hvilka jag nu flyktigt vidrört, ega, såsom jag antydt sin första upprinnelse i den omständigheten, att Nor ses Medoifaa snlfotändiga ställning INOM UNidner fölored SS a a a mk Ka ER fr mg