Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 2

tiska Jif. Detta var att, såsom man säger, sätta yxan till roten på det onda, och utsigten härtillkunde ej annat än väcka glädje hos hvar och en, som i Norges förening med Sverge år 1814 ser en kraftersättning för de djupa förluster fäderneslandet nyss dessförinnan lidit, och i den ostörda samdrägten mellan de skandinaviska unionsfolken ser en ny borgen för Sverges politiska kraft och oberoende. Sådan var frågans ställning under de första månaderna af riksdagen. Men föreställom oss nu, mina herrar, att Sverge egde en politisk fiende, en lika maktlysten som samvetslös granne, som ogerna såge att Sverges styrka och inflytande vunne den tillväxt, som blefve följden af e:t ändamålsenligt ordnance af unionen: hvilket medel skulle väl då denna ovän kunnat vilja begagna för att hindra ett dylikt inträffande, som han rimligtvis ej kunde med våld sätta sig emot? Utan tvifvel skulle han sökt att på förhand framkalla en till utseendet mindre tvist mellan unionskontrahenterna, men hvilken tvist dock kunde ge den ene eller andre anledning att känna sin ära orättmätigt kränkt och att misstänka hos den andra afsigten att, till mehn för den ömsesidiga unionella sjelfständigheten och friheten, vilja tillerkänna sig suprematien inom förbundet. Lyckades det att uppkalla ett så beskaffadt tvisteämne, vore det väl föga utsigter för en innerligare och kraftigare anslutning genom ett nytt unionsfördrag. Nå väl! hvad en sådan politisk fiende här sjelf icke gjort, har deremot i stället slumpen uträttat. En kort tid efter det grefve Anckarsvärd väckt sin motion, beslöt norska Storthinget riksståthållareembetets upphäfvande; hr Dalman gjorde detta beslut till föremål för en särskild motion hos ridderskapet och adeln, och båda dessa omständigheter hafva nu fört till det resultatet, att man i tydliga ordalag förklarat i Norge, att om ekonomiutskottets betänkande, med anledning af hr Dalmans motion, blefve rikets ständers beslut, skulle detta lägga de oöfverstigligaste hinder i vägen för en revision af unionsförhållandenax. Sådan är, mina herrar, ställningen för närvarande, och tron I ej att det i verkligheten gifves den ovän till Sverge, hvilken hånler i detta ögonblick, som fröjdar sig deröfver att utsigterna till ett enigt och starkt Norden så plötsligt återigen blifvit formörkade? Jag är öfvertygad derom. Men om äfven så icke vore, om denna föreställning borde anses endast såsom ett inbillningens skrämskott, hvaraf det vore ovärdigt och oriktigt att låta inverka på sig, så ligger det emellertid i öppen dag, att det sammanhang, hvaruti riksståthållarefrågan visar sig stå med det i alla händelser ytterst vigtiga förslaget til! en reorganisation af unionsfördraget, är skäl nog att icke behandla densamma utan med största betänksamhet och grannlagenhet, och att se till att beslutet derom framför allt står i klar öfverensstämmelse med den hufvudprincip, som blifvit lagd till grund för unionen och af hvars lojala upprätthållande och utveckling denna unions yidare tillväxt och fullkomnande nödvändigt måste anses bero. Jag vill emellertid ej yttra mig derom för närvarande, utan hålla mig till den första punkten, som berör revisionen. Utskottet har, såsom mig synes, betraktat motiverna tili grefve Anckarsvärds motion ur en fullkomligt riktig synpunkt. Det anmärker, att de inbördes fördelar och den gemensamma styrka, soma den ädle grefven med skärpt och patriotisk blick uppfattat såsom unionens egentliga mål, väl kunna synas hafva vunnits fullkomligast, om Sverge och Norge förena:g år 1814 till en enda stat; men att såsom ett oeftergifligt vilkor derför måste anses, att Norge äfven för sin del då skulle uppfattat saken på samma sätt och ur synpunkten af sitt bästa ingått derpå. Då detta vilkor emellertid icke uppfylldes, anser utskottet att en sådan närmare förening eller sammansmältning hvarken kunnat eller bordt försiggå. Sverges ständer och folk insågo detta redan 1814, och det borde ej numera, sedan nationaliteterna tillvunpit sig vida mera afseende än förr, ifrågasättas att man bordt förvägra ett beslägtadt grannfolk den rätt att bevara och få erkänd sin nationalitet, som man lifligt yrkar åt andra folk. Den politik, som vid föreningens stiftande upptog Norge deri så som ett fritt och sjelfständigt rike, förtjenade alltså icke att klandras. Utskottet antager vidare, på god grunder, att kvarken det närmare sättet eller formerna för föreningen blefvo vid föreningens ingående med den tillräckliga insigt afvägda, som var vödvändigt för att dess höga ändamål skulle uppnås, samt motiverar på grund häraf behofvet af ett bättre ordnande af föreningsförhållandena, derest föreningen skall kunna fortfara till de båda folkens bästa. För att kunna erhålla en bestämd ledning vid den revisiog af unionsfördraget, som utskottet sålunda föreslår, ingår det i en granskning af den hufvudprincip, hvarpå unionen från begynnelsen bör anses hafva blifvit byggd. Men här skiljer jag mig helt och hållet från den väg, som utskottet kastat sig in på, och från det resultat, hvartill det på densamma kommer, Ty frågas nu; hvilken är denna princip? Den måste finnas någonstädes uttryckt i våra statshandlingar. Så är också, enligt min tanka, förhållandet. Man finner den uti den högtidliga handling, som, ömsesidigt antagen af hvartdera rikets lagstiftande församling, utgör det närmare föreningsfördraget mellan Syerge och Norge, nemligen riksakten af är 1815. I dess inledning läses att Svea rikes ständer och Norges rikes representanter göra veterligt, att mellan Skandinaviens tvenne folk, genom Försynens mäktiga bistånd, lyckligen blifvit knutet det föreningsband, som, ej af vapen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt, endast bör-och skall hvila på ett inbördes erkännande af folkens lagliga rättighe ter till stöd för deras genriensamma troner. Och i första paragrafen af samma akt heter det vidare: .Konungariket :Norge skall vara ett fritt och sjelfständigt rike. Nå väl, mina herrar, fins det i denna så ädelt affattade, så oförbehållsamma förklaring någonting, som kan ge anledning till det antagandet, att Norge inom det öfverenskomna statsförbundet skulle: kom ma att anses endast såsom ett accessorium, mer Sverge deremot intaga den principala ställningen: Säkert skall ingen -kånna påstå detta! ty hvad sann mening skulle då innebott i de orden att Norge är ett fritt och sjelfständigt rikes samt att förenings bandet endast bör hvila på ett inbördes erkännande af folkens lagliga rättigheter? Har ieke riksakten i dessa ord uttalat att det är Norges lagliga rältighet att vära ett-fritt och sjelfständigt rike, och, då detsamma gällde Sverge, fastställt politisk likställig het och jemnlikhet, såsom den grundprincip hvarpå unionen såsom sådan hvilar. . Uttrycket inbördes erkännande tyckes göra detta fullkomligt tydligt. Denna uppfattning har emellertid ej omfattats af ekonomiutskottet i dess betänkande, och detta är den första punkten, som jag anser utskottet ha orätt uti. Utskottet stöder-sin politiska teori vid påståendet att,. uti intetdera af de båda föreningsfördragen, Norges grundlag och riksakten, finnes den ifrågavarande principen (nemligen. likställighetsprincipen;) för föreningen med tydliga ord stadgad.. Nu beror det naturligtvis på hvars och ens förmåga att finna en sak tydlig och klar. De meningar jag nyss citerat ur riksaktens inledningsord kunna dock knappt vara tydligare! Men utskottet går dem helt och hål: let förbi i sin bevisning. Det vänder sig uteslutande mot riksaktens första paragraf och yttrar: Också har, till stöd för likställighetsgrundsatsen, mestadels åberopats 1 4 i Norges grundlag och i riksakten enligt hvilka Norge är ett fritt och sjelfständigt rike. Men ett lands frihet och sjelfständighet,, forttr. ntskattot i sin arottimentation — förutsätter iekt dog rvrsvkRHkHoÅåÅ do Sm or Må ÅR mo Kn mn O FÅ a SE a a An OR (NRA NANNA OS a am