Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 2

Or MT, TU BRETT SLR m den femtioåriga slummern skall upphöra. Vi öra nu säga åt norrmännen: Vi älska er, vi högkta er ömhet om edra rättigheter, vi önska ett mäkigt Norge, och detta ha vi troget visat i 45 år, uner hvilka vi gifvit er allt. Men nu fordra vi att I ån oss till mötes. . Föreningen måste byggas på fatare grundvalar. Bidragen måste sättas i jemnredd med fordringarne. Kasten bort ert misstronde, tagen emot den framräckta handen, o. s. v. (Forts. följer.) Prosteständet. : Prof. Oarlson): Om föreningens uppkomst, dess eskaffenhet och dess betydelse häde talaren yttrat ig före motionens remiss och åberopade dessa yttanden. Med utskottet var talaren ense derom, att n revision af föreningsfördraget vari hög grad önskig. Om än ett friskt, inre lif ofta står tillsammans ned en bristfällig lug, vore det dock vida bättre om agen är bestämd och klar. Tzlaren ville ock medsifva, att norrmännen gifvit grundad anledning till len rådande tanken, att de skydde ett närmande melan folken och vore ovänligt stämda mot föreningen, ehuru sträfvandet att vinna uttryck af sin sjelfstänlighet mer än väl kunde stå tillsammans med en vänlig sinnesstämning mot unionen och mot Sverge. Men deremot fann talaren tvenne hufvudsakliga wunmärkningar böra göras vid utskottets framställning. Den första vore, att utskottet ej i främsta rummet ramställt föreningens stora betydelse för de båda rikenas väl. En föregående talare hade frågat: hvad har Sverge vunnit på föreningen? För att finna svaret behöfde han endast vända sig till dem, som genomlefvat åren från 1809, då Finland förlorades, till 1814, då föreningen stiftades. De kunde säga hoaom, huru man då kände Sverges ställning, emellan en hotande öfvermakt på den ena sidan och eå städse stridsfärdig granne på den andra, och hurnvida denna ställning nu vore förändrad och betryggad. Han kunde ock efterfråga, om ej de förenade rikena under de första årtiondena stigit i anseende inom Europa, och spörja, om Sverge Ehsamt, eller Norge ensamt, eller rättare dessa båda riken, ställda mot hvarandra, söndrade från hvaranåra, upprifvande hvarandras krafter, skulle åtnjuta den trygghet för deras sjelfständighet, deras fredslugn, deras inre förkofran, som de förenade ega. Talaren erinrade om Carl XIV Johans yttrande i resolutionen den 7 December 1843, att de grundsatser, som sammanhålla föreningen, orubbliga till sin natur, försäkrade genom ömsesidigt besvurna förbindelser och gemensamma fördelar, helgade genom himlens välsignelse, utgöra den sköld, som skyddar de båda brödrafolken! För det andra måste talaren anmärka, att-han i utskottets motivering saknade den klarhet i uppfattning, den fullständighet i utredning och den värdighet i hållning, som man haft skäl att önska. Han hade läst den med samma känsla, som då man hör en sak, hvilken man älskar och hyllar, försvarad på ett mindre värdigt sätt. Efter talarens tanke hade utskottet, då det ville hemställa om en revision, bort utgå från det gällande föreningsfördraget och ådagalägga dess-brister, dess ofullständighet, de afvikelser det innefattar från de båda rikenas särskilda grundlagar, för att på detta sätt leda sig till det sop, borde göras. I stället att gifva en sådan utredning, polemiserade utskottet med häftighet mot fingerade motståndare, än en, än en annan, än flera på en gång — allt i en ton, som erinrade om en mindre lycklig sakförares sätt att uttrycka sig. Sverge behöfver ej ett försvar af detta slag; det har inom unionen städse iakttagit en värdig hållning; må det bibehålla den! Icke sätter det sitt ram inom föreningen på spel, om dettalar i en ton, som är lugn och värdig. Om en och annan: ledamot af Storthinget, om den norska pressen låtit förleda sig att begagna ett sådant språk, må man taga sig till vara för att falla in i samma ton! Man kan, med det stora målet för ögonen, i uppriktig aktning möta det förenade brödrafolket och likväl bestämdt och allvarligt uttala hvad man anser vara rätt. I den historiska utredningen saknade talaren vissa momenter, för hvilkas uteslutande han icke funne något skäl. Han önskade erhålla upplysning: hvarföre, då vid de förut omtalta besluten rörande norska grundlagen kontrasignationen blifvit af utskottet nämnd, det icke blifvit upplyst att kungörelsen den 10 November blifvit utfärdad under norsk kontrasignation ; hbvarföre, vid redogörelsen för riksdagsförhandlingarne 1815, konstitutionsutskottets, för ärendets utveckling upplysande, andra betänkande idetta ämne blifvit förbigånget och förblandadt med det tredje; hvarföre, vid unionskomitens yttrande om Norges grundlag såsom unionsdokument, ieke äfven blifvit anfördt hvad komiten kort derefter yttrar, att hvartderå riket egde, oafhängigt af det andra, vidtaga förändringar i sina grundlagar; hvarföre det icke blifvit upplyst, i anledning af försvarskomitens utlåtande, att orsaken, hvarföre ingen lag om detta ämne framlades; var komitens egen hemställan, att lagformen icke skulle för närvarande begagnas; hvarföre den fjerde unionskomiten, som fullständigt ledt till det åsyftade resultatet, icke blifvit med ett ord omtalad; hvarföre, då konungens vägran att sanktionera . ståthåliareembetets upphäfvande år 1854 nämndes, icke tillika omtalades, att detta skett i norskt statsråd, äfvensom beslutets motiver; likaledes hvarföre utskottet väl upptagit hvad motionären yttrade 1848, men icke hvad som anfördes af den motionär år 1857, som väokte just det mw förevarande förslaget. Utskottets med synbar möda utarbetade framställning! om den s.k. likställigheten fann talaren oklar. Sverges främre rum inom föreningen vore ju erkändt. Grundadt, som det är, på större makt, på längre framskriden odling, på rikare historiska minnen, lärer det göra sig gällande, :obestridt och obestridligt. Om ett principat åter vore ej fråga: det hade utskottet bäst bevisat, då det voterat bort detta uttryck. I öfrigt vore det kändt, att alla sjelfständiga stater vore jemnlika inför den imternationella rätten. I förbållande åter till utrikes makter framträdde hvarken Sverge eller Norge såsom särskild stat; I afseende på detta förhållande gällde otvifvelaktiot hvad konung Oscar den 2 Augusti -1856 yttrade i sitt sammansatta statsråd: Föreningens grundtanke är, att de inom sig sjelfståndiga, af samme konung styrda förenade riken, vid alla förhållanden med främmande stater, som angå krig och fred, utgöra blott en enda, oåtskiljeligt förenad makt.Vid sådant förhållande vore det väl icke riktigt att säga, det Sverge representerade föreningen, .unionskonungen representerade denna, och den svenskeutrikesministern vore hans organ, Talaren genomgick vidare och granskade utskottets uttryck, såsom i bans tanke dels tvetydiga, dels olämpliga, dels icke riktiga. a Den del af utskottets. framställning, som visade sig bäst grundad, vore ostridigt den, som rörde det gemensamma försvaret. I denna punkt återstode utan tvifvel mycket för Norge att göra, för att det skulle stå i samma linie med Sverge i fråga om att bereda halföns trygghet. Mycket vore gjordt genom organiserandet af den nya linieressrven, förmodligen uppgående till 12,000 å 16,000 man, och genom förskandet af armebudgeten vid sista Storthing från 3 ill 4 millioner rdr rmt. Men ännu återstode myeset, isynnerhet i afseende på. flottan, och. den 25 s . Norges grundlag stode i öppon strid med föreninrens syftemål och erkända grundsatser. Fastställandet af grunderna för bestridandet af kostnaden för gemensamma ändamål hade utskottet itan skäl fästat vid den allmänna revisionen. Sålana utgifter beslötes ju oupphörligt; hvarföre icke u förr desto hellre fastställa en norm derför?! Särdeles oklart fann talaren utskottets yttrande m dens. k. unionella, representationen. Först synmn hatt AN åk dd. VA ng TN SR BN PE Ted