Aftonbladet – 20 mars 1860, sida 2

Te PS UD RU VVE NUET FEED BITESUUASN UTAS TIGER EYt kunde vinnas, helst då åt båda de nära beslägtade nationaliteterna lika fritt utrymme lemnades att göra sig gällande. Denna förhoppning har icke blifvit uppfylld Det norska folket har, i sin hängifvenhet för sträfvandet att bevara sin nationalitet, betraktat hvarje förslag, åsyftande att förverkliga det närmande folken emellan, som, enligt Sverges föreställning, skulle utgöra föreningens syftemål och styrka, såsom försök att på bekostnad af Norges nationalitet sam: mansmälta folken, samt fördenskull afvisat hvarje tillmötesgående uti ifrågavarande riktning, och allt efter som sympatier härför kunnat visa sig i Sverge eller i Norge, nära nog stämplat dessa såsom ett attentat Ver ett förräderi mot Norges sjelfständighet och statshöghet. Detta språk är sannerligen i samma ton, som jag anmärkte i det föregående, och, hvad ännu värre är, det är icke grundadt på faktiska förhållandet. Jag vet alltför väl att svenska folkets afsigter emot Norge varit rena och broderliga. Jag vet att det är norrmännens kyliga tillbakadragenhet och ofta afvisande svar, som framkallat den animositet, hvilken beklagligen nu uppkommit emot dem. Det förekommer mig som en friare, hvilken länge blifvit kallt och slutligen snäsigt bemött af föremålet för sin ömhet, och derföre hastigt fattar humör. Visserligen är ienna min liknelse något haltande, men den uttrycker min förhoppning att den hastigt påkomna animositeten skall ock hast gt vara öfvergående. Jag boppas det desto hellre, som den grundar sig mindre på verkliga förnärmelser från norsk sida än på de skefva framställningar vi derom fått och på de föreställningar vi till följd deraf gjort oss. Låtom oss derföre något närmare undersöka verkiga och sanna förbållandet härmed. Vi torde alltid böra hågkomma norrmännens beiogade ömtåligbet om sin grundlags helgd. Nå väl huru länge dröjde det ifrån föreningsbanlets knytande förr än norska Storthinget fick mottaga den ena propositionen efter den andra om upphäfvande och förändring af just de vigtigasie af deras grundlagsbestämmelser. Om konungens veto i lagfrågor, om adels återinförande, om embetsmäns afsättlighet (såväl civila som ecklesiastika, utom do mare) m. m., och icke mindre än 10 kongl. propositioner lades och lågo 1821 på Storthingets bord, af bvilka de flesta voro af en genomgripande betydenhet och skulle, om de haft framgång, gjort representationen till verktyg i konungamaktens hand,, såsom en svensk författare påstär. Då dertill kom det försök, som från svensk sida gjordes att impogera på Storthinget dymedelst att 3000 man svenska trupper sammandrogos i läger utanför Kristiania, samtidigt med 2000 man, som på en flottilj lade till utanför Kristiania, och att dessa alla voro försedda med skärp ammunition, hvilket säkerligen en och annan på detta rum torde erinra sig — så var i sanning lika litet denna demonstration som de försök, hvilka gjordes att åstadkomma ändring i Norges Grundlov, af det slag, att, om de kommit från norsk sida, vi skulle betraktat dem såsom försök att vinna vårt förtroende, vår välvilja, vår vänskap. Jag vet alltför väl att svenska folket icke hade ringaste del i dessa åtgärder, icke ens svenska regeringen; men att man i Norge ansåg dem såsom svenska var ej att undra på. Huruvida ifrågavarande propositioner och demonstrationer blifvit i Norge stämplade såsom ,attentat vet jag ej, men det vet jag att, om de kommit från norsk sida, ekonomiutskottet då skulle haft -befogenhet att gifva dem detta namn. Men, mina herrar, icke har Norge. såsom ekonomiutskottet säger, afvisat hvarje förslag till närmande,. Jag erinrar mig nu för ögonblicket åtminstone följande frågor, i hvilka Norge visat beredvillighet att gå oss till mötes: Om handelsförhållandena mellan Sverge och Norge år 1815, hvarigenom tullen å spanmål från Sverge nuedsattes till hälften i Norge, hvaremot tullen å fiskvaror nedsattes i Sverge. Om handel och sjöfart år 1827, och om konsulatförhållandena år 1856. År 1857 anslog norska Storthinget medel för jernvägsförbindelse med Sverge. Man bör icke heller förglömma att norska Storthinget år 1822 hade åtagit sig betala 3 millioner specier, som det möjligen skulle kunnat undandraga sig. Sverge hade nemligen i Kielerfreden förbundit sig att ersätta Danmark sagde belopp, såsom utgörande den på Norge belöpande andelen af danska statsskulden, men glömt att vid konventionen i Moss fordra ersättning derför af Norge. Med känsla af denna glömska, erbjöd Carl Johan sig att sjelf bidraga till beloppets erläggande genom årligt afdrag af 60,000 specier å sitt och dåvarande kronprisens appanage. Men norska Stortbinget afböjde detta tillbud. Tvifvelsutan hafva norrmännen gått oss till mötes i flera frågor än jag nu kan uppgifva, ehuru de beklagligen afvisat flertalet. Emellertid ådagalägga de exempel jag anfört öfverdriften i utskottets påstående att de afvisat hvarje tillmötesgående i riktningen af ett närmande. Men låtom oss nu fortsätta att undersöka halten af utskottets motiver. x På hit anförde sida, neml. 29, näst sista raden, öfvergår utskottet till frågan om det gemensamma försvaret, och säger: För det gemensamma försvaret ställer Sverge till unionskonungens disposition hela sin försvarsstyrka, medan Norge genom grundlagsbud betagit unionskonungen rättigheten att använda den vida större delen af dess armå, eller alla de trupper, som ej äro linietrupper, utanför Norges gränser, d. v. s. till annat än Norges försvar, likasom man betagit konungen rätt att, utan Storthingets samtycke, använda någon enda del af armöån eller skärgårdsflottan till anfallskrig, ett sväfvande och tvetydigt stadgande, som en gång haft sin motsvarighet i Sverges grundlag och lemnat sorgliga minnen i dess historia. Huru under sådana förhållanden man ens kan tala om en likställighet mellan de båda länderna, må i sanning anses oförklarligt. Och likväl, då i unionskomiten ett förslag till föreningsfördrag i denna syftning utarbetades, ansägo sig Norges representanter hafva gått långt i medgifvanden -och ega anspråk på dylika från Sverses sida, derföre att de ingått på borttagande af förbehållet rörande anfallskrig och på landtvärnets användande äfven inom Sverge, dock med Storthingets samtyckes.s Lika med utskottet erkänner jag att i-det gemensamma försvaret ligger just den vigtigaste föreningspunkten, och jag må bekänna att jag har känt mig djupt sårad — bittert retad såsom svensk öfver den obenägenhet, — öfver den afvoghet, som jag har trott att norska folket visat i denna fråga. Men jag har nu skaffat mig upplysningar, som hade stått utskottet tillbuds, om det velat begagna dem, af hvilka jag med angenäm öfverraskning erfarit att Norge icke gjort sig skyldigt till de skarpa rebråelser, som jag, lika med andra missledd af tidningsnotiser och hörsagor, gjort brödrafolket. Unionskomitens betänkände, som ända hitintills förblifvit en hemlighet häri Sverge, och om hvilket en värd här närvarande ledamot på ett sammanträde i förrgår yttrade i ganska god afsigt: För ingen del bör denna handling blifva tryckt och spridd till allmänheten, ty deri lära förekomma så otillbörliga anspråk och yttranden från de norska ledamöterna, att kännedomen derom skulle blifva en farlig eldbrand, som skulle kunna tända en allt för stor och häftig eld i sinnena emot norrmännen,. Af detta förfärliga dokument har jag nu här i min hand ett exemplar, neml. ett tryckt norskt exemplar, som jag geiom en ang norrman förskaffat mig. Beklagligen har jag icke förr än nu på morgonen fått det, så att jag endast flyktigt kastat ögonen deri, men så mycket har jag deraf sett, att redan unionskomiten föreslog hvad ock norska regeringen i sin Indstilling af 27 ahr 1947 hoikan jam också här hållar ; min hand ; i