Aftonbladet – 20 mars 1860, sida 2

Arg varit gjord, åtminstone har jag icke lyckats att lerom få kännedom, och jag begagnar tillfället tvälla en fräga till härvarande konseljledamöter — specielt till br Gripenstedt, som längst innehaft sitt höga embete — huru härnted sig förhåller. Att andan åtminstone inom norska armån är till rörmån för ifrågavarande ändring, derom vittna flera wtiklar uti den af Norska Milit.-Samfundet i Kristiania utgifna tidskrift, och jag åberopar specielt i detta afseende 1859 års 6:te häfte, pag. 518— 524, deri det yrkas icke blott att 25 Grundloven, utan , ;ckså att norska krigslagarne i allmänhet måtte ändras till öfverensstämmelse med de svenska, så att inga förvecklingar må kunna uppkomma, då, i blandad tjenstgöring, norska trupper kunde komma unler svenskt befäl, eller tvärtom. Utskottets uppgift att den vida större delen af armön icke nu vore disponibel af K. M., är icke exakt, alldenstund de disponibla linietrupperna utgöra 12,000 man i ledet, jemte 2000 befäl, spel m. m., eller tillsamans 14,000, då deremot landtvärnet, som icke får kommenderas utom Norges gränser, icke hittills uppivt till mer än 9000 man, ehuru fråga lärer vara tt öka det till 15,000. Jag har derom skaffat mig ippgift från samma unga norrman, jag här ofvan beropat, och har uppgiften har tillgänglig för en hvar, om derom behagar taga kännedom. Afsamma uppift inhemtas att norska Storthinget innevarande är öjt anslaget för armån med cirka !V, utöfver förra ,eloppet, neml. till 1,021,600 specie. Fråga om anlaget för flottan är ännu ej afgjord. Visserligen terstår mycket att önska i afseende på norska förvarsverket, men icke frammana vi norrmännens be:edvillighet att uppfylla dessa önskningar, eller hväd 3 må kalla billiga fordringar, om vi förneka, dölja ller vanställa hvad de giort: I fortsättning af samma stycke, jag nyss uppläst, yttrar utskottet: Det skulle sannerligen ej behöfvas mera än ett i emensamt intresse företaget krig, der dylika stadanden tillämpades, för att Sverges folk klart insåge sad den yrkade likställigheten innebure, och föreingens sista limma kade slagit. Ehuru nyttig och nödig en förändring af 25 rundloven är, så att konungen får fri disposition fver hela armån, lärer väl icke kunna tänkas att an skulle, äfven med sådan fri disposition, vilja så ,otta Norges kuster, i händelse af ett krig, att han terifrån drogo flera, än de disponibla 14,000 man. Månne ej Norge, om det såge sina kuster bärjas och deläggas i brist på trupper, som vo:e dragna derirån till ett anfallskrig, skulle få större befogenhet il klagan, än vi nu ega öfver den olämpliga inkränkningen iden af opinionen äfven i Norge utdömda 25 ? Men, mina herrar! huru mörk, osalig och jag hoppas sk är icke den föreställning utskottet gör sig utt vid ett inträffande krig, under gemensam fara, ie båda brödrafolken skulle, i stället att förena sina krafter mot en gemensam fiende, låta kifvet och afandsamheten förleda sig till tanka på unionsupplösning? Det är sorgligt att sådana tankar kunna uppspirå, än mer att de kunna slippa fram i ett utskotts betänksnde. Litet längre ner på samma sida förekommer följande: Men det gifves äfven andra förhållanden, som göra en likställighet omöjlig, derest man ej på denna väg vill komma till föreningens upplösning. I samma stund den yrkade fullkomliga likställigheten genomöres, i samma stundyär ock i hvarje fråga der tillifventyrs olika intressen mellan de båda rikena kunna uppstå, och sådana lära väl ej alldeles uteblifva, bevakandet af det gemensamma bästa uteslutande lagdt i unionskonungens händer och beroende af hans personlighet. Naturligt nog måste på honom mäktigt inverka den enighet och kraft, med hvilken hvartlera folkets särskilda intresse inom detsamma söker göra sig gällande. Och huru mycket lättare vinnes ej sammanhållighet inom ett mindre talrikt folk än inom det alrikare, huru mycket kraftigare måste ej en mera homogent bildad representation göra sin röst gällande, helst 1å den eger i grundlagen befäs.ad en vida kraftigare och lättare verkliggjord ministeriel ansvarighet. Här säger utskottet nära nog rent ut — vi måste försöka att tillmäta oss ett principat, ty ehuru Norges rolk är mindre, än det svenska, har det dock genom sin enighet och genom sin homogona representation on vidastörre kraft och inflytelse — har anspråk på göra sin röst mera gällande, än vi svenskar, som icke äroj eniga, och som icke hafva en sådan representation. Huru kan man väl framställa dylika anspråk på sådana skäl? Är det ett fel eller en dygd hos ett folk alt vara enigt? Svaret kan icke blifva mer än ett. Är det Norges fel att Sverge har en fyrdelad af ekonomiutskottet nu så bittert ironiskt klandrad representation? Svaret kan ej blifva mer än ett. . Skulle än ett lånd, som erkänner sig stå tillbaka i enighet — stå efter i konstitutionella former och i sin representations förmåga att utöfva inflytande på konungamakten — skulle ett sädant land, som erkänner dessa lyten, kunna på deras tillvaro med något sken af billighet grunda anspråk på supremati öfver det andra, såsom en motvigt, derföre att det andra är bätte ordnadt? Så illa står i sanning icke till i Sverge hvarken med vår enighet eller med vår representation, som ekonomiutskottet hånande påstått — bort med en sådan förnedrande tanke om vår enighet, bort med en så förnärmande föreställning om vår representation ! Jag fortsätter på samma sida: Den gångna tidens erfarenhet är i detta fall för Sverge ej att förbise. Den visar huru det lyckats Norges representation att steg för steg bringa sina önskningar till fullbordan, icke alltid utan att Sverges sympatier dervid satts åsido. Så har norska grundlagens stadgande, att Norges örlogsflagga skulle vara en unionsflagga, vunnit den tillämpning, att väl Norge fått särskild örlogsflagga, men att, detta oaktadt, på grund af det norska grundlagsbudet, Sverges urgamla flagga, genom ärorika minnen, både från segrens och motgångens dagar dyrbar för svenska folket, erhållit en för densamma främmande tillsats, medan å andra sidan yrkas, att en i samma norska grundlag svensk man förbehållen förmån skulle utan Sverges hörande kunna upphäfvas. Äfven jag erkänner, att i afsende på flaggan har Norge gått utöfver -— och fått sig beviljadt mer än sin tillständiga rätt, då det fick en särskild unionsflagga, i stället att, såsom 111 Grundloven bjuder, det bordt vara en gemensam. Men huru varmt jag må älska våra förfäders minnen och prisa deras bedrifter under den blå och gula flaggan, — hvartill jag enskildt må ega desto större skäl, som min far och mina förfäder utmärkt sig under densamma, och derigenom beredt mig rättighet att här föra talan, kan jag lika litet betrakta brödrafolkets färger främmande för oss, som känna mig sårad af en tillsats i vår flagga, som påminna er om den ökade styrka vårt sjöförsvar kan få genom föreningen med Tordenskölds och Adlaers tappre landsmän: Har engelska flaggan blifvit nedsatt i Europas — i verldens — ögon, derföre att de skottska färgerna der fått rum —? Nej, m. hrr!s Det var just från den tid som Englands flagga fick denna tillsats, som det mer och mer inkräktat det välde som detta land nu har på hafvet. Men i de rader jag sednast uppläste står ännu ett anmärkningsvärdt ord — svensk mans förmåns — Ståthållarebefattningen i Norge skulle derföre vara oss dyrbar, att den kunde såsom förmånv tillfalla en svensk man! Huru skef är icke denna uppfattning al RR KR KR