Aftonbladet – 20 mars 1860, sida 2

Made: på och Öfverensstämmande med den 1 svenska sonstitutionsutskottets betänkande af den 25 April 1815 omtalade jemlikhet i rättigheter mellan de båda rikena; men då denna aldrig i de antagna unions: akterna finnes såsom allmän grundsats fastställd, betyda naturligtvis de medgifvanden. som i vissa fall skett, intet utöfver dessa fall, än mindre i strid mot !e flera förhållanden, der sjelfva unionsakterna visa tt ieke någon jemlikhet varit afsedd. Också har, till stöd förlikställighetsgrundsatsen, mestadels åberopats 1 S i Norges grundlag och i riksakten, enligt hvilka 3 Norge är ett fritt och sjelfständigt rike.. Men ett lands frihet och sjelfständighet förutsätter icke itt det, förenadt med ett annat land, skall vara med detta fullkomligt likställigt, isynnerhet om föreningen skett med ett betydligt större och mera befolkadt :;and; och frihet och sjelfständighet har ett land, lika väl som en enskild person, åt sig bevarat, äfven om let, i förhållande till ett annat, icke alltid skulle få appträda såsom med detta fullkomligt likställigt. I slla händelser lärå icke de fall, der en likställighet tfivnes medgifven, betyda mera för erkännandet af denna såsom allmän grundsats, än de förhållanden, i afseende å hvilka unionsstadgandena tydligen visa, att någon likställighet ej varit afsedd, bevisa emot rkännandet af en sådan grundsats. Om å ena sidan villigt erkännes att någon särskild icke finnes hvarken i det ursprungliga fördraget, som var Grundloven, eller sednare uti riks:kten, som uteslutande är egnad att uttrycka denna ikställighet, så måste deremot medgifvas, att denna !ikställighet icke är i någon motsagd, eller, med andra ord, att Sverges principala ställning i unionen rågonstädes, hvarken i särskild eller uti någon annan , finnas ens antydd, och då tvenne hvar för sig sjelfständiga, suveräna: stater förenas, då de ställa sig under en gemensam konung, så måste ovilkorlizen följa af hvarderas förbebållna sjelfständighet, itt den ena icke är beroende af den andra, icke är afhängig af den andra, icke är på något sätt eller vis ställd under den andras förmynderskap. Deremot framstår dels i 42 af Norges grundlag tydligt och klart, att grunden för föreningen verkligen är likställighet. Det heter: (se 42 s Norges grundlag). Detta rör ju endast 3:ne , säger man; men dessa WS äro just de vigtigaste och de enda som utgjorde föremål för närmare uppgörälse, och det vill visa att grunden för all uppgörelse rikena emellan skulle vara likställighet. Likställigheten rikena emellan är ju uppenbarligen ådagalagd uti den anda, som genomgår riksakten, der såväl vid konungaval, tronföljareval, förmyndareval, som också vid tillfalle af interimsregering, den allra sorgfälligaste vigt tyckes lagd på fullkomligt lika rätt åt båda folken — eller, med andra ord, andanrödjande af ens minsta skymt till företrädesrätt åt någondera sidan. Men, mina herrar, om dessa i ögonen fallande för bållanden utgöra bevis för likställighetens tillvaro — om ingen läsning i eller ens mellan raderna antyder annat förhållande (och öfverlåtenhet till konungen huru de ministeriella målen skola afgöras måtte väl icke bevisa något principat för Sverge), så blir detta förhållande, jag menar Norges goda rätt att vara ett med Sverge likställigt rike, i ögonen fallande, och 9betvifveligt då man i Kongl. Maj:ts nådiga propotion till rikets ständer af den 12 April 1815 läser jljande: Till vinnande af detta föremål borde, vid bestämmande af folkets gemensamma rättighet, en fullkomlig jemnlikhet dem emellan upprättas, utan afseende på deras antal eller deras lands afkastning, och då man sedan tager kännedom om konstitutionsutskottets utlåtande af den 25 April och om rikets ständers skrifvelse af den 8 Maj, hvilka i allo gilla och godkånna den kongl. propositionen. Vidare är att lägga märke vid, och jag beder eder, mina herrar, uppmärksamma denna vigtiga omständighet, att Norges Grundlov, med alla de förändringar som från svensk sida åstadkommits och sådan han nu är, var redan före den 4 Nov. af Sverges konung godkänd. Sverges konung och Sverges folk förklarade ju dermed huru Grundloven skulle förstås, och erkände så högtidligt som möjligt denna likställighet. Huru kan det nu falla ekonomiutskottet in att, 45 år derefter, advokatoriskt neka för det öppna, ridderliga tillbud, som det svenska folket gjorde brödrafolket, påjhvilket det då trodde. Åtminstone må det ej kunna komma ifråga att ridd. och adeln skulle vilja, genom förnekelse af hvad konung och föregående ständer högtidligen förklarat, utfäst ochkasserat, ådagalägga att uti dessa löften, uti det broderliga handslag, som då gafs, låg ett svek — det vore ett grymt förnärmande mot våra föregångare, hvartill jag hoppas vi ej skola göra oss skyldiga . Men slutligen, mina herrar, kan jag ej i denna fråga undgå att framhålla em inkonseqvens, som utskottet låtit komma sig till last. I fråga om 144 Norges Grundlov har utskottet icke relat bygga på det bestående och stadfästa fördraget, utan har genom en bårdragen slutledning komnit till sitt resultat i tredje punkten på grund af de förhållanden, som föregingo slutliga föreningsragets ingående, — der bygger utskottet på den förmenta andan. Här åter förnekar utskottet all betydelse åt alla de försäkringar och!iförklaringar, som föregingo fördraget, och vill uteslutande bygga på bokstafven. Jag ber nu få uppläsa 2 strofer: Det bör dessutom erinras, att då obestridligen nåzon allmän likställighetsgrundsats icke finnes i Norges grundlag uttalad, och, enligt hvad ofvan är visadt, riksakten, som icke heller innebåller någon sådan allmän förklaring om likställighet, tillkommit på ramställning af Sterges rikes ständer, och i enlighet med af dem uppgjordt förslag, de förmåner, som såiunda åt Norge medgåfves. samt Det visar sig härvid otvetydigt, att man å Sverges sida afsåg och hoppades på ett sådant närmande de båda folken emellan, som har sin roti ömsesidigt förtroende, och att man tänkte sig detta lättast och bäst kunna tillvägabringas derigenom, att allt tvång emot det mindre talrika felket aflägsnades. Är detta ett grannlaga språk? Än mer — är detta ett på rätt och sanning grundadt språk ? Hade Sverge eröfrat Norge? Hade Sverge verklivev i sin makt år 1814 att sjelf. bestämma vilkoren? Detta är möjligt och jag får säga, att jag anser det ser än troligt, men, mina hrr, det blef åtminstone oförsökt och är således obevisadt. Hvarföre då tala ur en öfversittareton? Är detta klokt, rätt och värdigt? Hvad skulle vi säga, om ett sådant språk förles emot oss? Detta språk kan anstå en eiler annan tidning, så i ena som andra landet, men icke den värdighet som utvalda ledamöter af rikets ständer böra iakttaga. I ingressen till riksakten förklarade Sverges konung och ständer, att föreningsbandet var ej af vapen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt. Hvarföre nu vilja såra brödrafolket med en antydan, som visst icke kan främja framgång åt den tillstyrkta revisionen? Utskottet hade -bordt erinra sig Carl Johans ord: Med lämpa och lugn samt med aktning för deras rättigheter kunna Nordens friborna söner förmås äfven till stora uppoffringar, men mot hotelsen väpna de sina sinnen och mot förtrycket yttra de en3manlig kraft.s På samma sida heter det: Emot en sådan tolkning talar ock det förhållanle, att i norska grundlagen blifvit gjorda förbehåll, vill följd af hvilka Norges förpligtelser i vissa fallej iro desamma, utan mindre än Sverges, och då äfven rrån norsk sida väl icke yrkas, att Sverges ställning i unionen skulle vara lägre än Norges, hvilket likväl vlefve fallet, om likställighet i rättigheter vore förenad med till Norges förmån gjorda olikheter i förpligtelser. På sidan 29 längst ner: i igheter måste förutsätta och medTN ena