Aftonbladet – 20 mars 1860, sida 2

angaenäo norska ifragan Ridderskapet och Adeoln. (Forts. från gårdagsbladet ) Frih. ÅA. OC. Raab: Jag anhåller att först få yttra mig öfver första punkten. Då jag icke blott gillar det slut, hvartill utskottet kommit i denna punkt utan yrkar att ifrågavarande revision måtte blifva mera vidtomfattande än utskottet föreslagit, kan jag deremot icke gilla de motiver utskottet anfört. En revision anser jag af högsta behof påkallad af följande skäl: . 1:0 Att åtskilliga bestämmelser i vår grundlag ej fullt öfverensstämma med riksakten. 2:0 Att fiera bestämmelser så väl i Sverges som Norges grundlag obestridligen äro af den beskaffenhet att de röra båda rikena och att de följaktligen efter mitt omdöme icke borde få ändras utan båda rikenas bifall, hvadan de ock borde inflyta i föreningsfördraget. 3:0 Att, då missförstånd nu beklagligen uppkommit emellan brödrafolken, det är af lika vigt för båda rikena att förbållahdena klart tydligt och framför allt sanningsenligt och opartiskt utredas. Då norrmännen å sin sida visat sig misstänksamma och alltför ömtåliga i småsaker; då de gått för långt så väl i omsorgen om sin värdighet som någon gång i anspråk i öfrigt, hafva vi å vår sida begått det felet att hafva alltför sorglöst behandlat unionsfrågan — tagit för liten kännedom om dithörande ämnen, och derföre ofta — hvad nu är fallet — låtit missleda oss i våra omdömen af skriftställare, som af mer eller mindre vrångt uppsåt eller sinnelag vanställt förhållandena för oss. Derföre hafva vi fått oriktiga föreställningar om norrmännens förhållanden och således gjort dem icke blott de rättvisa, utan och flera orättvisa beskyllningar. Allt detta behöfver utredas. Ljus och sanning äro de enda medel som kunna slita brodertvisten. Men just derföre att ljus och sanning erfordras i saken, kan jag ej annat än på det högsta ogilla utskottets motiver, hvilka synas tillkommit under intrycket af lidelserna, och derföre blifvit ofta partiskt, stundom skeft, i allmänhet anstötligt framställda: Jag har med nöje erfarit af flera ekonomiutskottets egna ledamöter att de sjelfva ogilla betänkandet. Jag förmodar att de lätit, som ofta händer, dera strofer undfalla sin uppmärksamhet och att de skola sjelfva erkänna befogenheten af de anmärkningar jag nu går ait göra. Sedan utskottet yttrat sig med försvar af 1814 års politik, fortfar det pag. 27: Återstår dock att, i afseende på sättet och formerna för föreningen, bedöma huruvida dessa vid föreningens ingående blefvo så välbetänkt afvägda och erhöllo den tydlighet och fullständighet, som med rätta måste anses vara en oeftergiflig nödvändighet, derest föreningens höga ändamål skola, till båda rikenas bästa, uppnås. . Alt så icke skett, derom har den allmänna meningen i de båda rikena länge varit cnse, eburu den, i fråga om hvad som. närmast vore att förbättra, Synes hafva tagit en olika riktning, i det att i Sverge önskningar mera uttalats för åstadkommande af en närmare gemenskap mellan de båda folken, i Norgeåter sträfvandet gått ut på att, snarare afvärjande än befordrande allt som kunde leda till gemenskap folken emellan, för Norge förverkliga den ställuing inom föreningen, som man ansett sig ega att grunda på åsigten, att unionens hufvudprincip vore fullkomlig jemlikhet mellan de båda förenade rikena. Det är i sanning allt för mycket begärt att, på den korta tidrymden af några och fyratio år, det gamia nationalhatet och de gamla inrotade fördomarne skulle bortfallit och lemnat rum för förtroende de båda nationerna emellan. Åren i nationernas lif äro ej mer än dagarne i individens. Man bör ihågkomma att Norge hade 400 år förut blifvit såsom sjelfständigt rike införlifvadt med ett annat, men genom bristande vaksamhet om sina rättigheter småningom, snart sagdt sig sjelf omedvetet, öfvergått till afhängigt — till ett accessorium af annat rike. Och hvad hade väl varit orsaken att Norge så forlorat sin statshöghet under detattSverge bibehöll sin? Jo, Norge hade, såsom Geijer säger: blödt bort sin sjelfständighet. Det hade under föregående krig redan på 11och 1200-talen sett blomman af sin adel — sett sina mest framstående personligheter falla. Det saknade vid tidpunkten af Kalmarunionens upplösning män, såsom Engelbreckt, Sturar, Gustaf Wasa, som förstodo att elektrisera nationen till motståndskraft. Norge hade derefter sett och bittert erfarit, huruledes ett mindre folk, snart sagdt omedvetet, kunde, om det ej var på sin vakt, falla till aecessoriump under ett större. Deraf denna oaflåtliga omsorg att äfven i de minsta detaljer söka iskttaga rikets värdighet — deraf det ofta uppenbarade misstroendet — deraf denna så kallade norskhetsifver —misstaget nemligen att tro sig handla i Norges sanna intresse, då de oupphörligt äflats att äfven i de minsta småsaker förekomma skymten af något sorts svenskt företräde. Men mina hrr! hafva vi väl haft skäl vänta på denna korta tid en närmare anslutning, än som egt rum — hafva vi väl kunnat föreställa oss att det nyvaknade ungmodiga frihetsbegäret skulle annorlunda gestalta sig — att misstroende skulle lemna rumför förtroende? Och månne vi ej från vår sida gifvit norrmännen anledning till misstroende? Men derom lävgre fram. Om vi rådfråga vår egen historia och vilja endast hågkomma hvad nyligen den frejdade Fryxell berättat. om förhållandena i Skåne under Stenbockska fälttåget der, böra vi hågkomma att skåningarne ännu 50 år efter Skånes införlifvande med Sverge voro vida mer danskt än svenskt sinnade, och ho vet huru det medgåttSkåne,omej Stenbock genom slaget vid Helsingborg hade räddat denna dyrbara provins, på samma gång han med sina bragder ökade vår vapenära! Huru var det med Skottland? Det var ju öfver 100 år med England förenadt innan dessa båda länder slöto en närmare förbindelse och framstodo som helstat. Hade man der sträfvat efter amalgamation i otid, vet ingen om de ännu varit förenade. Huru gick det med Holland och Belgien, som 1815 förenades, men redan 15 år efter stodo i blodig inbördeskamp och derefter åtskildes. Men intet historiskt exempel bör ligga Sverge och Norge mera för ögonen, än Spaniens och Portugals. Dels genom arfsrätt, dels genom vapnens makt satte år 1580 Philip II i Spanien äfven Portugals krona på sitt hufvud, hvarigenom dessa länder då förenades, Portugisarne, ömtåliga om sin värdighet och anspråksfulla, blefvo af Philip behandlade med allra största fogsamhet och med den uppmärksamhet, att han t. o. m. qvarstannade 2:ne år i landet. Sinnena legnade sig. Men Philip dog 1598 och hans efterträdare förstodo ej så förståndigt behandla portugisarne, som Philip gjort. Deraf oupphörligt missnöje. Å ena sidan öfverdrifna anspråk, å andra öfverdrifna fordringar, tills ändtligen 1640, 60 år efter förevingen, en revolution, under hertigen af Braganza, utbröt, och rikena åtskildes. . I veten väl. mina herrar, att från den tiden hafva båda dessa af naturen så gynnade länder städse sjunkit i välmåga, anseende och betydenhet. Huru rikt och mäktigt kunde icke ett förenadt Spanien och Portugal varit! Måtte både svenskar och norrmän lägga detta exempel på hjertat! Ckonomiutskottet hade sannerligen icke bordt, till uppslag i sitt klander emot norrmännen, yttrat någou förundran deröfver, att 45 år icke varit tillräckliga att bortsopa fördomar och misstroende nationerna emellan. Utskottet fortfar: Den historiska framställning af förbållandena, som här ofvan blifvit gjord, visar huru Norges Storthing, sedan det, efter konung Oscars anträde till regeringen, fått uppfyllda nästan alla sin förut framställda Mn Tänon Adidas 0 MAR E