Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 3

Utskottet har visserligen, som det vill synas, inskränkt sig till att fordra mycket litet; men då detta lilla är af den beskaffenhet, att mycket stort derur kan alstras, så måste man undersöka, huruvida detta lilla är berättigadt. SAR Med afseende på ständernas förmenta rätt att yttra en önskan om uppskof med beslut i ståthållarefrågan, vill jag först anmärka, att det icke torde finnas mera än två slag af rättigheter: sådana,som kunha härledas ur sakens egen natur, och de, som uppkomma genom öfverenskommelse, lag eller dylikt. Ligger det nu i naturen af föreningen mellan två sjelfständiga och lika beträttigade riken, att en medborgare i det ena skall hafva rätt att kunna blifva högste embetsman i det andra? Nej. Finnes detta uti något kontrakt mellan Sverge och Norge bestämdt såsom en Sverges rätt? Åter nej. Grundloven bestämmer endast såsom en Norges konung tillkommande rätt att till ståthållare i Norge utnämna en svensk; men denne nämnes icke i den ordning svensk lag föreskrifver, han blir ieke en svensk embetsman, icke ett Sverges ombud i Norge, som för sina åtgöranden såsom sådan är ansvarig inför Svergeslag, utan han nämnes af Norges konung till norsk embetsman, svär norsk embetsmannaed, njuter norsk lön, handlägger Norges angelågenheter och är ansvarig enligt 75 och 86 4 af Norges grundlag. Hvad kan väl en sådan embetsman lagligen vara för Sverge? Ingenting, ej ens en laglig rapportör. I samma ögonblick han blir ståthållare förlorar han ju nätt och jemt alla de qvalifikationer, som tillhöra en svensk embetsman. Af den lagliga svenskheten står ingenting annat qvar än börden, liksom vore han embetsman i hvilket annat land som helst. Skall detta stadgande derföre kunna anses röra Sverge på sådant sätt, att Sverge ur detta förhållande kunde härleda något rättsanspråk på deltagande i lagbudets förändring; då skulle också alla jordens folk vara berättigade att deltaga i förändring af 28 R. F., der Sverges konung berättigss att till svenska embeten utnämna utländningar; ty denna tillerkänner utländsk man alldeles samma rätt till svenska embeten som 14 N. G. tillerkänner svenske män att blifva ståthållare i Norge. Hvad skulle vi väl säga, om främmande folk skulle vilja hindra oss att upphäfva detta stadgande? Och likväl äro stadgandena om det ena och det andra landets rätt nästan ordagrannt lika uttryckta. Är nu Sverges rätt i denna sak ingen, och Sverges lagliga gagn deraf intet, huru kunna vi då blanda oss deri? Helt annorlunda var danske konungens rätt att utnämna en dansk man till dansk, inför Danmark ansvarig, ståthållare i det danska Norge. Den svenske ståthållaren i Norge var fordom möjligen någonting nyttigt för Norge. Embetet framstår för den opartiske, forskaren såsom ett medgifvande åt unionskonungen att få till Norges gagn använda en svensk man såsom en van hand och en opartisk hjelp vid ordnandet af dess unga samhälle; det är allt. Denna mening ärock i offentliga h.ndlingar från den tiden antydd. Vilja norska statsmakterna frånsäga sig denna rätt, må det vara deras ensak. Den må se ut som en svensk hegemonialrätt; men öfverhöghet öfver enfri,sjelfständig och fullkomligt likberättigad (se 42 N. G.) är en logisk motsägelse; anspråk derpå ett politiskt oförstånd, ett foster af nationalfåfänga, hvilket, så långt man kan spåra dess fjät i historien, alltid kommit olyckor åstad. rt Att unionens utländska angelägenheter skötas af Sverge, har man velat anse såsom ett praktiskt be vis på Sverges öfverhöghet. För mig visar det sig dock blott såsom ett öfvertagande af ett unionelt besvär, liksom när en bolagsman åtager sig att vara korrespondentredare i ett bolag, utan att derföre grubbla på öfverhöghet. Men, säger man, utan detta vilkor hade kontraktet aldrig kommit till stånd: det är ett af Sverge ensamt tillagt vilkor, och kan således icke utan vårt bifall upphäfvas. Detta skall vara ett skarpt bevis. Låtom oss. derföre se äfven det kallt i synen. Huru upprättas väl ett kontrakt mellan x och y? Jo x föreslår ju vissa vilkor och y andra, och af dessa delar uppkommer öfverenskommelsen, som 1 sin helhet står i samma ställning till dem båda. Ty icke kunna de af y föreslagna vilkoren hafva andra egenskaper än de som x framställt. På samma sätt förhåller det sig med ifrågavarande kontrakt. Vissa delar deraf äro af norskt ursprung, andra af svenskt; men hela kontraktet måste, oberoende af ursprunget, vara lika mycket gällande; och är norska Grundloven ett kontrakt, så kah ingen enda dess del upphäfvas af den ena kontrahenten ensam — — — så vida icke kontraktet medgifver detta. Men nu bestämmer Grundloven, huru han .må lagligen förändras; och i dessa bestämmelser-förbehålles ingen rätt åt Sverge, så vidt Grundloven icke medför förändring eller modifikationer i Sverges rikes regeringsform. Hvilka dessa delar ansågos vara är äfven genom kontrakt bestämdt. Detta kontrakt är riksakten. Öfver det, som icke finnes der, hafva vi ingen kontraktsenlig rätt. Detta må vara illa eller väl, klokt eller oklokt, detta hör icke till saken, som nu är i fråga; men mig synes det vara alldeles klart, att vi ej i detta fall kunna ega en rätt, som vi oss icke förbehållit. Vill Sverge och Norge inflytta flera af Grundloven i riksakten och förvandla dem till gemensam egendom, så kan detta icke ske annorlunda än genom en sådan frivillig öfverenskommelse, som den af 1815, då riksakten antogs. Men Grundloven, det oss emellan slutna kontraktet, innehåller att en förändring af densamma ej må motsäga Grundlovens principer. Nu uttrycker, säger man, stadgandet om ståthållareskapet en princip, och således får det icke ensidigt upphäfvas. Denna princip skulle väl då vara öfverhöghetsprineipen, men denna -princip kan icke utan våld på all logik deduceras ur detta stadgande. Deremot finner man lätt, att den princip, som fullkomligt tydligt och bestämdt uttalas ifrån första till sista 4 af Grundloven, är principen af Nordens förening och Norges frihet och sjelfständighet. Det är denna höga, ädla princip, hvilken inga förändringar få motsäga. Detta är våra fäders löfte till Norge, som vi måste hålla 1 ärlig helgd, som vore det gifvet af oss sjelfva. Utskottet har oekså ej föreslagit någon inblandning i Norges angelägenheter, det har blott helt anspråkslöst begärt uppskof med handläggning deraf. Jag kan icke ens gilla detta, ty vi veta allt för väl att denna obetydliga begäran innebär detsamma som begäran om afslag. Hvarföre icke sjunga rent ut? Har Sverge rätt att fordra mera, hvarföre fordrar man det ieke med tydliga ord? Hvem berättiga oss att utan skäl skänka bort landets välfångna rätt? Men är hela vår rätt obevislig, hvilket utskottet med bestämdhet erkänner, då det förklarar, att viket ständer icke ega befogenhet att 4 beslut öm ändring el ler upphäfvande af samma stadgande deltagar, är vår rätt således ingen till det hela, huru kunna vi på samma obevista grunder fordra någon del deraf? Här måste det heta: allt eler intet. Den ur samma rol uppräxta rätten är hel och odelbar: den måste vara helt oeh hållet vår, eller ock ha vi ingen del deri. AS När jag talar om vår rätt att begära uppskof, kan jag naturligtvis ej vilja bestrida ständernas rätt att, enligt 60 R. O. framföra en önskan till konunger i hvilket ämne som helst; men af denna rätt kan icke härledas rätten att i hvad ämne som helst önska hvad som helst. Jag kan ju hafva rätt att tala till en person, utan att hafva rätt att af honom begära hvad som helst. Jag bar alltid märkt att humanitetens fordringar vunnit genklang i detta stånd. Nåväl, det är en humanitetens fordran, hvars tolk jag nu varit; det är också i dess och den svenska ärans namn jag yrkar att mean icke ens med fjäderlätt hand må vidröre