Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 3

i klara oförtydbara paragrafer, skola efterföljas, och dervid tryggar jag mig till fullo. Att rikets ständer böra hos K. M:t anhålla om afslag på norska Storthingets gjorda framställing, är slutligen ej min åsigt, evär jag anser att rikets ständer lagenligt och formelt äro förhindrade att behandla denna fråga, som rör ett norskt riksembete, och förenar jag mig derföre i den af friherre Sprengtporten gjordajanhållan om proposition på afslag af den 3:dje punkten i betänkandet. (Forts) Borgareståndet. Öfverläggningen i norska frågan öppnades af Hr Dalim. Då jag går att yttra mitt bifall till utskottets förslag i första punkten må det tillåtas mig att med få ordofå beteckna den synpunkt, hvarifrån jag anser unionen vid revisionen böra betraktas. Våra fäder tänkte en gång en stor tanke, den att Nordens folk på ömse sidor fjellet skulle blifva ett politiskt samhälle, utan att den ena nationen uppgått uti den andra, Denna tanke har länge rufvats i våra bröst; men den måtte ej hvila på riktiga förutsättningar; ty under det snart halfva sekel, som vi rufyat derpå, har dock derur ej kläckts några handlingar, hvarigenom tanken blifvit en för oss mera välgörande verklighet. Vi stå målet nu föga närmare än 1814: Mången skulle säga: fjermare, och hänvisa på det brus, som nu går genom allt Sverge. Äfven jag är ej okunnig .om stormen; äfven jag har sett huru missnöjets kärl småningom fyllts med dikt och sanning och slutligen flödat öfver bräddarne; men jag ser i detta förhållande blott en kris i en längsam sjukdom, som bådar en god utgång. Icke början af slutet på unionen, utan början af slutet på förvecklingarne. Denna storm betyder visserligen att. man funnit sig bedragen i sin väntan; men den betyder äfven att den känslopolitik, som var svensk för 50 år sedan, ännu är folkets politik: den fulla känslan vill alltid gifva mycket, men väntar också att få skörda, utan att så noga göra sig reda för huru och på hvad sätt skörden skall kupna framkallas; och — hvad värre är — samma känsla öfvergår till liflig harm, när hon finner sig bedrage på skörden, bemött med stel fordran på småsinnad rätt och otidig fruktan för aldrig tillämnad kränkning. Det kalla förståndet deremot är ej så gifmildt: det sår ej utan att beräkna utsädets fröbarhet, och myllans kraft, och klimatets art. Det missräknar sig, detta oaktadt, äfven det, men det harmas icke öfver en misslyckad skörd, det öfvergifver ej arbetet, fast det varit förgäfves, utan forskar efter orsaken och söker lärdom af olyckan. Det är till denna beräknande förståndspolitik vi måste öfvergå, det är till den jag hoppas vi skola komma, när den sprakande fyrverkeripjesen brunnit ut. Vi måste aflägga känslans ovana att harmas, ty harm pryder illa statsmannen, och söka orsaken till vårt bedragna hopp icke endast på ena, utan på båda sidor fjellet, icke endåst utom, utan äfven till någon del inom de af oss sjelfva gjorda anordningarne; liksom naturforskaren, då han icke lyckas lösa en vetenskaplig uppgift, icke söker orsaken till sin motgång i nyckfulla naturkrafters vidriga lek, utan i sin egen oförmåga att ordna dem så, att de befordra hans syfte. Och liksom han efter misslyckandet genast skyndar att pröfva sina förutsättningar och examinera alla faktorer, förkasta det som skadar och tillägga det som brister, så böra äfven vi med kallt hufvud taga de unionella frågorna sådana som de äro och söka ordna dem så; att saken bringas till en god utgång. Ty vordens enhet är en politisk uppgift af en sådan vigt, att man icke genom ett eller annat misslyckadt försök bör afskräckas ifrån att arbeta på dess lösning. Svensk och norrman hafva så mycket gemensamt, äro i så många afseenden lika ställda, och främst af alla likheter står den, att den enes fall för utländskt våld oundvikligt äfven medför den andres. Skola vi väl då låta mensklig oskicklighet och upjagade nationella passioner åtskilja hvad Gud med så starka band förenat! Skall likväl icke bandet brista, så måste alla föreningens vilkor noga undersökas, alla rättstörhållanden utredas, hvartdera rikets rätts-sför noga bestämmas, ju förr desto bättre; laga arfskifte upp göras, möjlighet beredas att utan bråk: slita unionella tvister och ingenting lemnas oklart; ty intet förstånd förmår uträkna, hvilka spöken som kunna ur mörkret framträda för passionens öga. Det är derföre jag understöder utskottets förslag att ännu en gång försöka en revision af föreningsfördraget, men med det uttryckliga förbehåll, att Sverge. ej: dervid . skall spela rollen af den ensamt medgifvande parten... De ensidiga koncessionernas tid må å vår sida vara förbi. Men också de obehöriga fordringarnes och anspråkens å båda sidor. Grund lovens-1 och 42 5 anvisa tydligt rikenas ömsesidiga sfullkomligt lika ställning. Deri må ingen :rubbning ske. : Vi hafva hittills gifvit mycket och haft intet gagn och föga tack. Icke som skulle jag vilja påstå att vi haft rätt att fordra tacksamhet derför att våra fäder skänkt Norges rike friheten och nästan lifvet; ty hafva de, som jag tror, derutibandlat politiskt klokt och blott uppfyllt sin pligt såsom en human nation, så hafva vi, deras söner, väl skyldighet att inlösa deras gifna löften efter traktaternas ordalydelse, men ingen rätt att fordra tacksamhet, eller att återtaga -hvad som en gång blifvit frivilligt skänkt. Utskottet har ej tilltrott sig uppräkna alla de oklars och otillfredsställande punkter i unionen, som tärfys revision, Jag tilltror mig det än mindre, och hvad än värre är, jag tror ej ens att någon nu kan göra det fullständigt, ty ingen lärer kunna beräkna, på hvilket fält misstron kan plantera draktänder. Önskligt vore derföre, att den unionella represintation, som, enligt utskottets förslag skulle handlägga de unionella:ärendenä, blefve permanent, och således kunde sammanträda, när konungen funne. dess åtgärd nDödig.Det är detta tillägg till utskottets förslag jag utbeder. mig få föreslå detta högtärade stånd. Särskildt anhåller jag få fästa. ståndets uppmärksamhet påsett par af de svårasteunionella missförhållandena: den illa ordnade interimsregeringen och konungens inskränkta disposition öfver Norges försvarsmedel. De fel, hvarmed stadgarne härom äro behäftade, behöfver jag här icke antyda, emedan de äro allmänt kända. Jag vågar derföre till ståndet hemställa, buruvida det icke vore. skäl att hos. konungen anhålla, att han, oberoende af revisionen, ville framställa proposition tillvederbörande. om skyndsamt afhjelpande-af dessa oformligheter, Det vore attbegära något nyttigt och praktiskt, och icke att, såsom i ståthållarefrågan, fara efter ett tunnt moln, som-enå dast fören mycket frisk, nationalfantasi kan framstå såsom-en jätte. ; Då-jag för öfrigt förklarar -mig instämma med det resultat; hvartill. utskottet kommit, måste jag dock på det bestämdastesbestrida: riktigheten af de motiver; hvilka utskottet framlagt. för sitt beslut..De utgå från högst egendomliga åsigter och äroutvecklade med en så högst egendomlig dialektik, att jag ej kan underlåta att deröfverframställa åtskilliga kritiska anmärkningar. Talaren öfvergick derefter till en sträng kritik öfver de af utskottet framställda motiver, påstod att man, under bemödandet att bevisa det obevisliga, Sverges supremati öfver Norge, råkat-ut för .missödet att bevisa just motsatsen, om något skall anses bevist, då det påstås, att af förenade riken det större blir underordnadt genom sina större bidrag, hvilket vore detsamma som att-säga att den rike är underordnad den fattige genom sin rikedom, den starke underordnad den svage genom sin styrka 0. 8. V. Yrkade bifall till motionen om revision, men förkastande af motiverna. å Jag vill nu gifva skäl för min åsigt af eller om