Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 3

eftergilt ensanmv dynastiska intressen hos föreningens stiftare, vore icke rättvist, ty Sverge hade vid detta tillfälle ombud, hvars fosterlandskänsla man icke kan och icke bör ifrågasätta, Förklaringen borde sökas deruti att Sverge väntade att Norge, sedan sinnena blifvit lugnade, skulle sjelfvilligt ingå på att undanrödja dylika frön till missnöje, eller att Norge med själ och hjerta skulle sluta sig intill Sverge; men huru har detta hopp blifvit uppfyldt? Jo oupphör-. ligt nya anspråk hafva blifvit framställda, och! hvarje medgifvande från Sverges sida har gjort anspråken större och oförsyntare. Hvarje förslag till ömsesidiga närmanden har blifvit förkastadt, med ängslig småaktighet har man från Norges sida velat lossa de band, som redan funnits, och nyligen har man genom önskan om ett eget konunganamn för Norge velat göra till och med en blott personalunion tvifvelaktig. Storthingets beslut om upphäfvändet af norska grundlagens 14 bevisar ett allt annat än vänligt sinne, och hvad har Sverge under allt detta gjort? Har det icke låtit sina billiga anspråk hvila, har det icke med tystnad tålt förolämpningar af Norges enskilda medborgare? Jo, men Norge må icke tro, att detta är af liknöjdhet. Tror kanske Norge, att Sverge, utan en bitter känsla, kunnat se införandet af det nya riksvapnet, der Sveas urgamla kronor och Götbas lejon öfver trenne strömmar fått nöja sig med en fjerdedel hvar, och der Norges vapen intager halfva platsen, tydande således på Norges principala ställning inom unionen. Tror kanske Norge, att Sverge glömt förändringen af flaggan? Nej, Sverge har kännt detta, det har djupt kännt det, men det har döljt sina blödande sår och sökt förklaringen till alla dessa anspråk uti en misstro, som kan låta tänka sig hos en svagare stat, och det har tålt allt det:a, i hopp att möjligen kunna framkalla en vänlig sinnesstämning hos brödrafolket. Såled es kan Norge icke uti Sverges handlingssätt finna något stöd för sin misstänksamhet. Talaren hade nyligen sett i tryck framställd den åsigten, att Sverge genom sina lysande minnen skulle ega en makt, som det kunde blifva frestadt att begagna för att göra återeröfringar. Talaren kände sig öfvertygad om, att så icke är, att så aldrig blir. Minnet af Finland lefver kärt och dyrbart i hvarje svenskt hjerta, och minnet af den sista gemensamma stridens hjeltemodiga uppoffringar skall aldrig förblekna i svenska sinnen, men uti denna tanke finnes intet begär efter en återeröfring. derföre att Finland skulle icke mera vilja ingå med oss en sådan förening som förr, och derföre, att en förening med. Finland för oss först då skulle blifva nyttig och varaktig, när Newaflodens böljor uppslukat den stolta kejsarestad, hvars palatser resa sig på dess stränder. Från det olyck: liga ögonblick, då Carl XII:s sjelfviska envishet beröfvade oss den jord, på hvilken Ryssland grundat sin hufvudstad, var Finland för oss förloradt och kan aldrig återvinnas. Nej, det är icke sådana eröfringar, som Sverge vill; det är sådana, om hvilka Tegner sjunger i sitt Syea, då han, sedan han begråtit Finlands förlust, utbrister: Led flodens böljor kring, som tämda undersåter, Och inom Sverges bygd eröfra Finland åter! Borde icke Sverges längtan efter sådana fredliga eröfringar hafva öfvertygat Norge om att vi mena och menat ärligt med detsamma? Må Norge derföre bortlägga sin misstro — ännu i dag bjuda vi det handen. Men fattas icke denna hand såsom den erbjudes, vill Norge fortfarande hysa denna misstro, så, huru kär än föreningen är för Sverge, är det för stolt att längre vilja se den fortfara, och må vi då hellre hvar för sig vandra vår egen bana. Talaren instämde med utskottet uti önskan om en revision, som betryggar båda staternas inre och yttre trygghet. I fråga om hr Dalmans motion skulle talaren icke velat understödja utskottets förslag, utan låta konungen derom fritt besluta, och med kännedom om hans vishet och upphöjda tänkesätt, så vore hans. utslag nog för Sverge. Men om han kommit till Samma öfvertygelse som representationen, så skulle dess enhälliga beslut gifva honom ett stöd vid vägrandet af sanktion, hvarföre talaren önskade bifall till betänkandet i tredje punkten. Friherre H. Hamilton. Då diskussionen redan blifvit så långt utspunnen och tagit den vändning den nu gjort, anser jag mig pligtig att vara kort, och kan det äfven, i det jag instämmer i allt hvad friherre Sprengtporten och största delen af hvad friberre Raab yttrat. Jag vill till ekonomiutskottet uttala min tack för att utskottet i sitt nu under behandling varande betänkande, i-hvad den första motionen eller grefve Anckarsvärds angår, undanröjt det, som med skäl kan anses alltför bittert mot en hädangången regent, alltför sårande för brödrafolket, och endast tillstyrkt en revision, om hvilkens nödvändighet alla äro eniga, samt afstyrkt ständernas bifall till hvad den andra motionen, hr Dalmans, innehöll mest kränkande mot Norges en gång erkända rätt, den att sjelf få vårda sin grundlag. Hvad motiverna för utskottets betänkande åter an går, anser jag ej behöfligt att upprepa hvad redan är anfördt mot deras olämplighet, utan inskränker mig till att instämma i allt hvad deremot blifvit sagdt, samt till att taga fasta på. hvad den siste värde talaren försäkrat oss om, eller att det ej är någons mening att dessa motiver i sin helhet skola medfölja den blifvande underdåniga skrifvelsen i ämnet, att mycket deri kan vara af den art att det bör utgå, samt det är tids nog att tala derom, när expeditionsutskottets förslag till underdånig skrifvelse inkömmer och skall underkastas den noggranna granskning ett så vigtigt statsdokument kräfver. — Det var mig kärt höra att den lagfarpe och skarpsinnige talaren lofvat att egna all:sin uppmärksamhet åt denna granskning, ty det är då i goda händer. För min del skall jag då, så långt min ringa förmåga sträcker sig, söka att biträda honom vid denna granskning och tillse, såvidt på mig beror, att 1 premisserna till skrifvelsen ej inflyter något af allt det, som i. utskottets-betänkande är sårande för Norge eller stridande mot dess i I och 4285 riksak en klart uttalade rätt att vara ett fritt och sjelfständigt rike. Jag önskar den måtte blifva uppställd i så nära likhet som möjligt med det af friherre Sprengtporten framställda förslag till motiver. Som jag redan sagt, instämnier äfven jag i förslaget till underdånig anhållan hos K. M:t om en nödig revision af föreningsstadgandena, och önskar den måtte blifva så fullständig som möjligt. I den Punkt, som rörer inbördes-försvaret och konungens rätt att disponera de norska stridskrafterna så till lands som sjös med samma frihet som Sverges grundlag tillerkänner regenten, önskar jag. dock den förändring, att rikets ständer måtte-hos K. M:t anhålla om en nådig framställning i ämnet redan till Norges nu församlade Storthing. Det slutliga antagandet al EK. M:ts förslag uti detta det för unionen mest makt Påliggande ämne kan då ske om tre år, annars måste det dröja hela ses år, och måste hvar och en, äfven Orge, anse nödig: att den saken kommer på klar fot så fort det möjligen ske kan. Jag saknar dessutom en punkt ibland dem, som utskottet föreslagit såsom grunder för den blifvande revisionen. Utskottet slutar visserligen sitt förslag i den vägen med ett med flera, men anser. jag sen sak jag afser så vigtig, att jag önskar den mätte sär skildt redan nu uttalas. Då vi nemligen just af den diskussion, som nu Pågår rörande en paragraf i norska grundlagen, hvilken af majoriteten af Sverges ständer Janses vara af unionel beskaffenhet, men i Norge ej erkännes vara det, se ett bevis på att det är af stor vigt att det en gång blir afgjordt. hvilka paragrafer i de båda grundlagarna, men synnerligast den norska, som äro af unionel natur och derföre ej få förändras annat än på det för sådana frågor föreskrifna sätt. samt att de må öäfvorfluttas till ri