Aftonbladet – 19 mars 1860, sida 3

sranskning af alla de punkter i utskottets recit, på ivilka förslaget om bifall till hr Dalmans motion plifvit grundadt, äfvensom att i korthet få vidröra len öfversigt, som betänkandet lemnar af sjelfva notionerna, I sådant ändamål påpekades först huru i grefve Anckarsvärds motion hade åberopats Norges afträ!ande genom Kielertraktaten såsom utgångspunkten ör föreningen med Sverge och såsom Sverges statsrättsliga rätt till konungariket Norges oinskränkta nförlifvande med Sverges krona under enahanda förnållanden som storfurstendömet Finland under så många seklers lopp var förenadt med Sverge.s Visserligen hade motionären sjelf tillagt att, såsom det eter det inträffade att Norges folk, af sin ståthållare prins Christian Fredrik eggadt till uppror, motsatte sig traktatens fullgörande, bvarigenom Sverge aödgades att ytterligare med vapenmakt tilkämpa ig Norges underkastelse.Men denna underkastelse, var hr grefven tillagt, blef dock genom den s.k. föreningen ordnad på ett sätt, som ådagalade huru Sverges urgamla ära och historiska anseende, såsom från hedenhös Skandinaviens mäktigaste stat, från illa synpunkter åsidosattes af den svenske regentens och dess svenska rådgifvares vidunderliga och allt annat än svenska politik. Redan en sådan framställning som denna från en så gammal oeh vördad kämpe för frihet oeh lagbun-!et samhällsskick, som hr grefve Anckarsvärd, måste vara egnad att göra ett starkt intryek på alla de läsare, som icke äro i tillfälle att närmare granska innehållets historiska beskaffenhet. Det vore också ganska förklarligt att hr grefven, som sjelf genomlefvat den period då Sverge gjorde den stora förlusten af Finland och genom en påföljande politik gick miste om dess återvinnande, samt: derutöfver måste vidkännas andra uppoffringar, ännu kunde känna en frisk smärta häröfver och deraf föranledas till klagan, då man i föreningen med Norge utan tvifvel icke hade fått det slags ersättning för Finland eller åtnjutit den större fördel, som många troligen öreställt sig skulle bafva vunnits genom en sammansmältning mellan Norge och Sverge. Det varderföre icke talarens mening att lägga grefve Anckarsvärd till last, att han under detta intryck talat om Kielertraktaten såsom utgångspunkt och rättsgrund för föreningen, så mycket mindre som man sett en annan ledamot vid denna riksdag i högvördiga presteståndet försöka en formlig bevisning, som dock blifvit formligt vederlagd, för samma skefva påstående. Icke dess mindre måste det vara påfallande att ekonomintskottet icke funnit nödigt att särskildt och mera bestämdt fästa uppmärksamhet på villfarelsen af detta antagande, icke heller af den vilseförande uppgiften att Sverge hade med vapenmakt tillkämpat sig Norges underkastelse, då det ikväl 1 sjelfva inledningen till riksakten är uttryckigt intaget att föreningen tillkommit icke på grund f vapenmakt, utan genom Norska Storthingets beslut, hvilket utan tvifvel icke hade existerat, om Norge hade blifvit eröfradt samt genom frivillig öfverenskommelse. Likaså hade bordt anmärkas den oriktiga supposition, som förekommer i hr grefvens motion i slutet af sidan 3 i betänkandet att ntlandet ej kände aågot annat konungarike Norge än det genom trakvaten i Kiel från Danmark afsöndrade och med Sverge förenade, till följd hvaraf unionsrepresentasionen tillhörde och mäste ensamt tillhöra Sverge, svvn; Cet främsta af de förenade rikena.s Deförende kenungar kena kallas likväl i alla diplomatiska hardlirgar och kabinettsskrifvelser les royaumes unis, cke le royaume uni, de Suede et de Norvege, hvilket tyckes tillräekligt vederlägga herr grefvens antagande. Herr grefven hade vidare, utan minsta anmärkning ,från utskottets sida, gjort en skildring af föreningens beskaffenhet, som icke kunde förfela ett visst intryck på den med sakförhållanden mindre bekante, då han, såsom det synes 1 slutet af-sidan 2 i betänkandet, jemfört densamma å ena sidan med Svenska och Polska kronornasförening på ett och samma konaungahufvud, och på den andra sidan med Kalmar: snionen, och hänvisat till historien om de följder dessa föreningar medfört. Hvar och en, åtminstone inom detta stånd, kände likväl den himmelsvida skilnaden såväl emellan nyssnämda föreningars beskaffenhet sinsemellan, som emellan hvardera af dem och föreningen emellan Sverge och Norge. Emellan Polen och Sverge fanns ieke riogaste tecken till samband annat än det tillfälliga att Sigismund för sin person bar än det ena, än det andra landets krona på sitt hufvud, då deremot Sverge och Nerge äro enligt föreningsfördraget oskiljaktiga från hvarandra, icke blott genom gemensam suceessionsordning samt konunga-, tronföljareoch förmyndareval, äfvensom interimsregering, utan oek derigenomsatt de; sjelfständiga hvar för sig uti inre förhållanden genom särskilda grundlagar oeh samhällsinrättningar, utgöra och äro representeräde såsom en oskiljaktig stat med gememtamt intresse i alla politiska förhållanden som röra utlandet. Kalmarunionen åter stod ju !ångt närmare en sådan amalgamation som den en viss fraktion fu synes eftertrakta emellan Sverge och Norge, då danska fogdar huserade här i landet. Men hvad blef följden häraf? En sinnesstämning, som slutligen stegrades derhän, att det danska oket afkastades oeh föreningen upplöstes. Svenska natioaen räknar perioden af denna upplösning ännu såsom ett af de mest fomantiska och i kärt minne förvarade skiften af sin historia. Uti hr Dalmans motion har, såsom det hufvudsakliga stödet för rikets ständers yrkade inblandning i fråga om ståthållareembetet, blifvit anfördt, enligt reciten på sidan 6 i betänkandet: När dåvarande kronprinsen af Sverge, Carl Johan, medelst konventionen i Moss ingick uppå att antaga den af norska folket vid riksförsamlingen i Eidswold beslutade konstitution, skedde sådant med förbehåll om vissa ändringar deri, hvilka, efter öfverläggning thed norska folkets representanter, skulle bestämmas, Denna öfverenskommelse ratificerades af konung Carl XIII, efter anmälan och pröfning i svenska stätsrådet; den 30 Augusti 1814, hvarvid uttryckligen förklarades att den norska statsförfattningen skulle vinna laglig kraft sedan de för begge rikenas förening oundgängliga jemkningar och rättelser deri egt rum. Tenligbet med detta svenska konungens, af svensk embetsman kontrasignerade beslut, egde sedermera, vid det i Oktober månad i Kristiania sammankomma urtima Storthing, underhandlingar rum mellan å Sverges sida utsedda kommissarier samt Storthinget, dervid bland annat den förändring i Eidswoldska konstitutionen beslutades, att konungen skulle ega att till riksståthållare i Norge utnämna antingen en norrman eller sveusk. Det var först i följd af och med bekräftelse af denna traktatmessiga öfverenskommelse mellan norska folkets representanter å den enä och Sverges kommissarier å andra sidan, som konung Carl XII gaf sin sanktion åt Norges grundlag. Syftemålet med denna historik kan endast hafva varit att finna ett bevis för nödvändigheten af Sverges samtycke innan riksståtbållareembetet kan upphäfvas, dels deruti att rat fikatiopen af öfverenskommelsen i Moss skett af konung Carl XIII i svenskt statsråd, dels att de omnämnde kommissarierna varit utsedda å Sverges sida. Det bör kanske också icke nekds att om så vöre, så låge deri verkligen någon anledning till ett stöd för motionen. Men beklagligen förhåller det sig ej så. Konventionen i Moss blef hvarken ratificerad af konung Carl XIII eller i svenskt statsråd; man kan på det tryckta dokumentet läsa att den Dlifvit ratificerad af Carl Johan å konungens vägnar och aldeles icke i något statsråd, hvilket sednare likväl antydes af utskottet på sid 9 ibetänkandet. Vidare är att märka, att instruktionen för de svenska kommissarierna aldrig blef föredragen eller beslutad i svenskt statsråd, utan helt och hållet utom detsamma; och slutligen ses det af sjelfva på