Aftonbladet – 10 mars 1860, sida 2

Förefalla de er misstänkta? frågade den yngre brodren? i Ni ser, min herre, att jag ämnar använda demp, svarade jag, och sade ingenting vidare. Det var endast med mycken svårighet som jag fick patienten att svälja det läkemedel jag gaf henne in. Emedan jag efter en stund ämnade ge henne en dosis till, och emedan jag måste afvakta verkan af den första, satte jag mig ner bredvid sängen. Hon hade till sköterska en qvinna med ett förläget och nedslaget utseende, hästru till betjenten i huset, och hvilken höll sig på afstånd i-ett hörn af rummet. : Huset var förfallet, fullt af fuktighet, och temligen illa möbleradt; det tycktes ha varit nyligen för kortare tid bebodt. Några gamla, tjocka gardiner voro uppspikade framför fönstren, för att dämpa ljudet af den sjukas rop. Dessa rop. fortforo oupphörligt, på sätt jag ofvan beskrifvit. Yrseln var så våldsam, att jag icke hade vågat lossa banden från hennes armar; jag tillsåg endast, att de ieke skulle klämma henne för mycket. Den enda lilla förbättring, som förspordes i hennes tillstånd, bestod deruti, att hennesansigte fick ett något lugnare uttryck då jag lade mina händer på hennes bröst. Men ropen fortforo på samma vis, och i samma regelbundna ordning. som slagen i ett urverk. Jag hade sålunda suttit vid pass en halftimme vid sidan af sjuksängen, då den äldre af de båda bröderna, hvilka under tiden hade stått och sett på, sade: Vi ha en patient till. Jag frågade, förvånad : Någon farligt sjuk? Det får ni sjelf bedöma, svarade -han i vårdslös ton, och tog ett ljus. — — — Den. andre patienten låg i ett annat vindsrum, -som var ett slags skulle ofvanpå ett stalls Öfver en del af denna skulle var ett lågt inre tak; för öfrigt var han öppen ända upp till