Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

j stått bland folket i sammanhang med guillotinens oupphörliga verksamhet — fördjupad i betraktelser öfver allt detta, öfver lifvet och döden i denna stad, som nu beredde sig till sin korta natthvila efter dagens vilda dåd, återvände Sydney Carton öfver Poiit Neuf till stadens iner besökta gator. Få vagnar voro i rörelse; ty genom att åka i vagn utsatte man sig för att bli misstänkt, och de adlige gömde sina hufvuden i röda filtmössor, och traskade omkring i becksöms: skor. Men skådespelshusen voro alltid fulla, och . folket utströmmade just nu från dem, pratande och skrattande. Vid porten af ett teaterhus stod en liten flicka med sin mor, tvekande om de skulle våga sig öfver gatan i den nära bottenlösa smutsen. Han bar den lilla öfver gatan, och innan den späda armen hade löst sig från hans hals, bad han henne ge honom en kyss. ; Jag är uppståndelsen och lifvet, säger Herren: den, som tror på mig, han skall lefva, och om han än död blefve; och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Nu sedan gatorna blifvit tysta och natten inbrutit, hviskade dessa ord i genljuden af hans steg och susade, svalkande, I luften. Lugn och fridfull till sinnes, upprepade han dem då och då högt för sig sjelf; men han upphörde intet ögonblick att höra dem. . Natten började lida till ända, då han stod på bron och lyssnade på vattaet, som sqvalpade mot de murade stränderna af YIsle de Paris, på hvilken, i ståtliga massor, husoch kyrkor lyste i månskenet. Kom så den första morgongryningen, framtittande kall och blekgiå på fästet. Då förbleknade och bortdog natten med sin måne och sina stjernor, och det tycktes för en liten stund som om hela skapelsen hade hemfallit under dödens välde,