Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

andsposten via Marseille, 1860. 8. A. Bromans tjentejubileum. Styrelsens af Sverge officiella kommuvikationsanstalter. Postseriptum. — Hallands enskilda bank hade den 29 istl. Februari ordinarie bolagsstämma, vid hvilken svenne af direktionen föreslagna förändringar i bankreglementet godkännes, den ena angående större frihet för direktionen attbestamma vilkoren vid kredisivers beviljande och den andra angående samma rät.ighet för direktionen vid emottagande af penningar på depositionsräkning. Direktionen erhöll full decharge. Till bolagsmännen beslöts en utdelning af 30 dr pr aktie. — Till ledamöter i direktionen valdes her L. P. Andersson, C. Hammar, P. Ljungberg, G. Hamilton, G. Lewenhaupt, A. P. Nyman, Fr. Brummer, P. Möller och J. P. Dillberg, samt till suppleanter hr Björnmarck, riksdagsman Anderson och hr . Wallberg. — Från Oscarshamn skrifves i tidningen Hermoder : Den yvigtiga frågan om Emåns upptensning kar åter förevarit och inträdt ufi ett nytt stadium. I egenskap af vid sammanträdet den 5. Oktober sistl. år utvald ordförande, hade hr ryttmästaren Hultenheim kallat samtliga strandlottsegare till samman: träde å Staby gästgifvaregård den 15 Febr. Man frångick nu det vid föregående sammanträdet fattade beslutet, att samtlige delegarne skulle deltagaikostnaden för upprensningen, ehuru derigenom icke mindre än 6302 tunnland jord hade blifvit odlingsbara mot en kostnadssumma, beräknad till 95,951 rdr rmt. Då emellertid hela flodsträckan delar sig i trenne dälder, bland hvilka Fliserydsdalen är den nedersta, beslöto strandlottsegarne inom det sistnämnda området att upprensningen derinom skalle ega rum och att oförtöfvadt gå i författning om förberedande åtgärder för arbetets verkställande. — Hudiksvalls Weckoblad meddelar från Delsbo följande berättelse om en björnjagt: För omkring 14 dagar sedan begaf sig en äldre nan, bosatt nära gstgifvaregården Ede, ut i skogen att hugga ved. Här påträffade han en större björn som försänkt i djup sömn, låg i sitt ide. Som vår vedhuggare ej hade med sig annat vapen än sin yxa och dessutom ansåg sina krafter alltför svaga att mätas med björnens, skyndade han hemåt fö: att tillkalla hjelp samt fick med sig tre bonddrängar. I brådskan hade dock två af dessa gripit till sina yxor; den tredje var ännu sämre beväpnad, ty han hade blott en grof stör. Utan att ihågkomma sina dåliga vapen, skyndade de alla fyra tillidet, der de funno björnen ännu sofvande. Genom att in sticka käppar och störar retade de björnen att sticka fram hufvudet i öppningen af idet, hvarpå den ena af bonddrängarne gaf honom ett väldigt hugg öfver nosen. Nalle rusade då ut sprang på den ena af sina angripare, slog omkull honom och sargade illa hans ena hand. Emellertid sprang en af der kullslagnes kamrater fram och gaf björnen ett nytt kraftigt hugg i sidan. Björnen släppte då sitt of. fer samt tog till flykten likväl helt långsamt, ty han tycktes vara illa sårad. De fyra karlarne, som så go, att de omöjligen, endast beväpnade med yxor, kunde förfölja björnen, begåfvo sig hem för att få ytterligare hjelp. De togo derpå med sig en person beväpnad med bössa, följde björnens blodiga spår samt påträffade honom snart. Vid åsynen.af sina förföljare reste nalle. sig.på bakfötterna och gick dem grinande till möte, men träffades af ett väl riktadt skott i bröstet och föll död på stället. — Ur d:r P. Wieselgrens nu från trycket utkomna föredrag om union och unitet, hvartill vi senare skola återkomma, meddela vi följande lilla stycke: Ett minne! För 31 år sedan gick den, som nu har ordet, upp att se den plats vid Fredrikshall, der Carl XII föll. Jemte vägen låg en tiggare, som, något drucken, talade idel smädelse mot norrmän. Han sade sig ha som soldat både 1808 och 1814 gjort bjeltedater vid infall i Norge. Ingen af norska folket aktade på gubben; men som Jag i anledring af hans dialekt tviflade att han var född i Sverge, frågade jag efter hans födelseort. När han uppgaf Kexholm eller något dylikt, sade jag till folket: Det är en ryss. Så talar ingen som är född i Sverge. Bry er ej om att höra på den drucknes pladder, Då svarade flera, äfven af de fattigaste, att det var ock deras öfvertygelse, att ej Svenskarne så talades Dylika kämpar för den svenska äran torde bidragit mer än den press, man främst anklagar, för den uppretade sianesstämningen, om en sådan verkligen kunnat tränga sig ned i de djupa fölklederna, det vi dock torde få betvifla.? — På samma gång vi betyga Posttidningen vår erkänsla för det några ord kunnat vexlas med lugn och sans uti den genom så mycken hatsig KAlamil nttråkada narcka ståthållare