Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

sin fader till grafven. Hans moder hade dött flera år förut. De högtidliga ord, som presten hade uppläst vid hans faders graf, återkommo i hans minhe då han nu vandrade genom de mörka gatorna, under det månen sparsamt framträdde emellan de framilande stormmolnen. Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve. Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. . Uti en stad, beherrskad af bilan, ensam om natten med en naturlig känsla af sorg öfver de tre och sextio, hvilka den dagen blifvit aflifvade, och öfver morgondagens offer, hvilka i häktet ännu åfvaktade sin dom, och så allt framgent och dag efter dag, var den tankekedja, som ur djupet af hans själ upphemtade de heliga orden, liksom ett rostigt ankare från bafsbottnen, lätteligen funnet. Han letade icke efter dem; de infunno sig sjelfmant, och han upprepade dem inom sig, och gick vidare. Försänkt i allvarsamma betraktelser öfver de föremål, som omgåfvo honom; öfver ljusskenet från kamrar, hvilkas invånare nu gingo till hvila, under några få tysta timmar glömmande dagens fasor; öfver dessa kyrkor, i hvilka ingen gudstjenst mera firades sedan folket kommit derhän på sjelfförstörelsens väg efter att i många år hafva varit hållet i vantrons och vidskepelsens mörker af ett fanatiskt och osedligt presterskap; öfver de ensliga begrafningsplatserna, invigde, — såsom inskriften nu lydde på deras portar — ,åt den eviga sömnen: öfver de fullproppade fängelserna: öfver dessa gator, på hvilka de tre och sextio offrens färd till afrättsplatsen var en sådan fullkomlig hvardagssak, någonting så simpelt och naturligt, att icke ens en liten spökoch gengångar-historia någonsin upp