Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 3

någon allmän likställighetsgrundsats icke finnes i Norges grundlag uttalad, och, enligt hvad ofvan är visadt riksakten, som icke heiler innehåller någon sådan allmänf örklaring om likställighet, tillkommit på framställning af Sverges rikes ständer och i enlighet med af dem uppgjordt förslag, de förmåner, som sålunda å! Norrge medgåfvos genom att, utöfver hvad norska grundlagen innebar, för vissa fall medgifva likstäl lighet, icke rätteligen kunna eller böra gifvas annar än en inskränkt tolkning och följaktligen ej berättig: till påståendet om en fullkomlig likställighet i all: hänseenden. Emot en sådan tolkning talar ock det förhållandet, att i norska grundlagen blifvit gjord: förbehåll, tili följd af hvilka Norges förpligtelser : vissa fall ej äro desamma, utan minire än Sverges och då, äfven från norsk sida, väl icke yrkats att Sverges ställning i unionen skulle vara lägre än Norges, hvilket likväl blefve fallet om likställighet i rät tigheter vore förenad med till Norges förmån gjords olikheter i förpligtelser, så visar sig äfven bäraf, ati likställighetsgrundsatsen icke ännu är gällande och ati icke någon de båda rikena emellan redan träffad öfverenskommelse påkallar dess förverkligande. I fråga åter derom, hvilka grundsatser, som vid en revision af föreningsfördraget borde följas, torde det vara af synnerlig vigt att taga i betraktande, dels under hvilken förutsättning hittills antagnz stadganden tillkommit, dels ock hvad syftemål föreningen numera lofvar att uppfylla, och i hvilket eller hvilka afseenden den är af vigt och betydelse för båda rikena. Det visar sig härvid otvetydigt, att man å Sverges sida afsåg och hoppades på ett sådant närmande de båda folkenfemellan, som har sin rot i ömsesidigt förtroende, och att man tänkte sig detta lättast och bäst kunna tillvägabringas derigenom, att allt tvång emot det mindre talrika folket aflägsnades och att såmedelst. den obestridliga fördelen för båda folken af en innerligare förening finge tillfälle att småningom mer och mer tillvinna sig erkännande, utan-att, genom åsidosättande af någotdera folkets anspråk närmandet dem emellan gjordes förhatligt. En sådan förhoppning var: så mycket naturligare, som Sverges folk, under medvetandet af sina afsigters renhet, kunde förvänta, att öfvertygelsen om den fasta samamnslutning, båda folkens väl kräfde, snart skulle föra begge in på den bana, der deras bästa snärast och säkrast kunde vinnas, helst då åt båda de nära beslägtade nationaliteterna lika fritt utrymme lemnades att göra sig gällande. Denna förhoppning har icke blifvit uppfyld. Det norska folket har, i sin hängifvenhet för sträfvandet att bevara sin nat onalitet, betrcktat hvarje förslag, åsyftande att förverkliga det närmande folken emellan, som, enligt Sverges föreställning, skulle utgöra föreningens syftemål och styrka, såsom försök att på bekostnåden af No:ges nationalitet sammansmälta folken, samt fördenskull afvisat hvarje tillmötesgäende uti ifrågavarande riktning och, allt efter som sympatier härför kunnat visa sig i Sverge eller i Norge, nära nog stämplat dessa såsom ett attentat eller ett föräderi mot Norges sjelfständighet och statshöghet.1) Men då saken kommit i detta skick, hvilka äro då de fördelar, som af den politiska föreningen mellan länderna skulle hemtas? De kunna vara af två slag: i det yttre; större kraft till gemensamt försvar; i det inre, de fördelar, som folken ömsesidigt kunna hemta af lättad gemenskap i handel, i öfriga affärsförhållanden, i rättsligt afseende samt genom antagande af likformiga inrättningar för dessa och andra ändamål. Men hvad dessa sistnämnda fördelar angår, så låter det ej förneka sig. att om den allmänna meningen inom de båda folken är gynsamt stämd för dem; de kunna förverkligas, utan behof af någon politisk förening, ja, hvad Norge vidkommer, saknas ej skäl för antagandet, att de skulle lättare kunna genomföras, derest icke denna gåfve fruktan för sammansmältning en ökad kraft. Atminstone blir dgt svårt att på annat sätt tyda den omständighet, att emot väckt förslag i denna syftningen kunnat anföras det skäl, att den politiska föreningen mellan Sverge och Norge icke nödvändigt fordrade detsammas antagande, ett skäl som naturligtvis förfaller i samma stund den politiska föreningen ej vidare existerar. Följden häraf blir emellertid att vigten och betydelsen af föreningen numera egent ligen är att söka i den ökade kraft till gemensamt försvar mot yttre fiender, som de båda länderna derigenom erhålla, en vigt och betydelse, som är desto större, då de, hvar för sig mindre stater, genom sitt läge kunna utsättas för mäktiga grannars eröfrings försök. Men från denna synpunkt af det gemensamma försvaret, såsom föreningens egentliga syfte. ligger det ock i öppen dag huru litet någon likställighet de båda rikena emellan eger rum eller någonsin lärer kunna förverkligas. — Jemlikhet i rättigheter måste förutsätta och medföra jem likhet i skyldigheter. Denna regel gäller för stater såväl som förenskilda, och der en afvitelse från densamma inträdt, der har ock jemlikheten upphört och i stället för likställigheten inträdt den med större skyldigheter betungades underordnande under den, hvilken, så att säga, för lägre pris berättiga att erhälla de förmåner, den andra nödgades dyrare betala. För det gemensamma försvaret ställer Sverge till unionskonungens disposition hela sin försvarsstyrka, medan Norge genom grundlagsbud betagit unionskonungen rättigheten att använda de: vida större delen af dess armå eller alla de truppe: som ej äro linietrupper, utanför Norges gränser, å 7. 8. till ånvat änNorges försvar, likasom man bc tagit konungen rätt att, utan Storthingets samtycke använda någon enda deaf armån eller skärgårdsflottan till anfallskrig; ett sväfvande och tvetydigt stadgande, som en gång haft-sin motsvarigheti Sver ges grundlag och lemnat sorgliga minnen i dess bi storia. Huru under sådana förhållanden man ens kan tala om en likställighet mellan de båda län derna må i sanning anses oförklarligt. Och likväl då i unionskomiten ett förslag till föreniogsfördra; i denna syftning utarbetades, ansågo sig Norges representanter hafva gått långt i medgifvanden -oc! ga anspråk på dylika från Sverges sida, derföre att de ingått på borttagande af förbehållet rörande an fallskrig och på landtvärnets användande äfven inon Sverge, dock med Storthingets samtycke. Det skull sannerligen ej behöfvas mera än ett i gemensamt intresse företaget krig, der dylika stadganden tilläm1) Då utskottsafdelningens förslag till utlåtande i denna del hade en väsendtligen olika lydelse, talarde iom sammansmältning o. s. v., återgifva vi här afdelningens förslag, så lydande: Det visar sig härvid otvetydigt, att man å Sverges sida afsåg och hoppades på en sammansmältning mellan de båda f.lken, hvilken man trodde lättast och bäst skulle kunna tillvägabringas derigenom att allt tvång emot det mindre talrika folket aflägsnades och att såmedelst den obestridliga fördelen för båda folken af en sådan innerligare före ning fick tillfälle att småningom mer och mer tillvinna sig erkännande, utan att, genom åsidosättande af någotdera folkets anspråk, närmandet dememellan gjordes förhatligt. Svergehade: förr sett med sig sammansmälta delar: af så väl Danmark som Norge på ett sätt som gjorde dem till lika fria, lika sjelfständiga delar af riket, som dettas äldsta provinser, och allas invånare lika hängifna ett gemensamt fosterlands väl och bästa. Den tanken kunde då ieke vara förmäten att, med sådana exempel för ögonen, med insigt om den fasta sammanslutning båda folkens väl kräfde och då åt båda de nära beslägtade nationaliterna lika fritt ntrymme lemnades att göra sig gällande, den fria öfvertygelsetis väg snart borde föra dem in på den bana, der bådas bästa synts snarast och säkrast kunna vinnas. Dessa förhoppningar hafva icke blifvit uppfylda. Det norska folket har icke blott, i sin hängifvenhet för sträfVESA IRIGEES AI ERE te 0 Aa RR RR RER