Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 3

Ekonomiutskottets betänkande i norska frågan. (Slut från gårdagsbladet.) Utskottet öfvergår härefter till yttranden öfver dr särskilda motionerna. Hr grefve Anckarsvärd utgår i sin motion frå klander af den politik, som gjorde sig gällande då Norge, i stället att med Sverge införlifvas, blef så. som en sjelfständig stat med Sverge förenadt. Onek ligen vill det synas, som skulle större gemensam styrka, större inbördes fördelar kunnat blifva dr begge staterna och folken till del, om en follkomlig förening till en stat egt rum, än som kunde vinnas genom förening mellan två stater, der stridiga anspråk och söndrade intressen alltid vida lättare skulle förmå att göra sig gällande. Men det oeftergifliga vilkoret för att viona dessa fördelar, var att Norges folk skulle på samma sätt uppfattat saken och ur synpunkten af sitt bästa ingått derpå. Då dette vilkor icke uppfylldes kunde och borde också en sådan närmare förening eller sammansmältning af de båda folken icke förverkligas. Sverges rikes ständer och folk insågo och erkände detta redan år 1815; och det borde då icke nu, nära ett halft sekel senare och efter det nationaliteternas rätt tillvunnit sig vida mera afseende än förr, ifrågasättas att man skolat förvägra åt ett beslägtadt grannfolk den rätt att bevara och få erkänd sin egen nationalitet, som man lifligt yrkar åt andra folk. Men ehuru således den politik, som vid föreningens stiftande upptog Norge deri såsom ett fritt och sjelfständigt rike, icke förtjenar att klandras, återstår dock att, i afseende på sättet och formerna för föreningen, bedöma huruvida dessa vid föreningens ingående blefvo så välbetänkt afvägda och erböllo den tydlighet och fullständighet, som med rätta måste anses vara en oeftergiflig nödvän. dighet, derest föreningens höga ändamål skola till båda rikenas bästa uppnås. 4 Att så icke skett derom har den allmänna meningen i båda rikena länge varit ense, eburu den, i fråga om hvad som närmast vore att förbättra, synes hafva tagit en olika riktning, i det att i Sverge önskningar mera u talats för åstadkom. mande af en närmare gemenskap mellan de båda folken, i Norge åter sträfvandet gått ut på att, snarare afvärjande än befordrande allt, som kunde leda till gemenskap folken emellan, för Norge förverkliga den ställning inom föreningen, som man ansett sig ega att grunda på åsigten att unionens hufvudprincip vore fullkomlig jemlikhet mellan de båda förenade riena. Den historiska framställning af förhållandena, soma här ofvan blifvit gjord, visar burn Norges Storthing, sedan det,efter konung Oscars anträde till regeringen, fått uppfyllda nästan alls sina förut fram-tällda önskningar i detta hänseende, sådant oaktadt icke upphört att fortgå i sitt nyssnämnda sträfvande, utan åter upptagit detsamma i försöken att borttaga ståtbållareembetet, till hvilket äfven svensk man kan nämnas, under det samtidigt härmed de af konungen framlagda och af deh ällmänna meningen i Sverge enstämmigt gillade förslagen om vättre ordnande af handelsförhållandena emellan de Såda länderna och om domars exekutiva krafti gods, huru uppgjorda af svenska och norska män gemenamt och uppenbart åsyftande båda rikenas bästa, af samma storthing förkastades. . Om, såsom utskottet ;Dlager, allt detta otvetydigt visar behofvet af ett bättre ordnande af föreningshållandena mellan de båia länderna, derest föreningen skallkunna, till båda olkens bästa, fortfara, torde det ej vara ur vägen att undersöka i hvad mån den från Norges sida yrkade nufvudprincip i unionen, eller de båda staternas fullsomliga likställighet, redan verkligen finnes erkänd amt huruvida den vid revision och fullständigande if föreningsstadgandena må kunna läggas till gruud och städse vinna tillämpning.