Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 2

ev BSJILACE JUAGHUET pe FALLER. SELL BAG: UI ntrycket i Norge af konungens blifvande beslut ämnet. Vi ha endast talat om intrycket af le svenska ständernas möjliga åtgörande, och åra ord föllo sig äfven bokstafligen sålunda: Ett försök, om det göres, att inverka på konungens beslut såsom Norges konung, kan möjligen foriryta norrmännen, men det kan icke förnärma dem.n När man citerar på det sättet som Dagligt Vlehanda, då är det ju en lättsak att ?nedsöra? och förkättra sina motståndare, utan at! ehöfva inlåta sig i sakdiskussion. — Som svar på Dagligt Allehandas upprop ill landsortspressen att uttala sig i norska rågan, innehåller Norrköpingskuriren, i det med dagens post hitkomna numret, början till Nn uppsats i detta ämne, som vi göra oss ett nöje att här återgifva: ?Nya Dagligt Allehanda har till landsortsoressen ställt en uppmaning, att mangrannt yttra sig i frågan om ståthållareskapets uppnäfvande i Norge. Vi hafva förut yttrat oss, som vi tro, tillräckligt tydligt i detta ämne, med hvilket, enligt vårt tycke, pressen redan ultför mycket sysselsatt sig; men då vi förmärka det vara N. D. A:s afsigt att nu antälla stor revy med landsortens tidningar och sjelf gifva åt deras meningar en större publivitet, så vilja vi för vår del efterkomma uppmaningen och än, en gång utsäga vår tanke så klart och tydligt, att något missförstånd lerom ej må ega rum. g Den första reflexion, som pennkriget i denna råga är egnadt att framkalla, är ett djupt veklagande af det sätt hvarpå striden blifvit förd, ett stridssätt, som redan länge pröfvat den läsande allmänhetens tålamod. Man fråsar sig med förundran, hvad det uti denna vist egentligen är, som så kan reta häftigheten, bitterheten och begäret alt få rätt. Men gåtan löses kanhända, då man eriurar sig, att bland kämparne finnas lärda herrar, af hvilka naturligtvis ingen kan ha orätt. Sjelfva saken förekommer oss temligen enkel och lättlöst, så snart man dervid endast förmår lösgöra sig från alla känslor, rättmätiga eller orättmätiga. Vi hafva försökt att försätta oss på denna lugna ståndpunkt och skola nu för läsaren framlägga en i möjligaste korthet gjord sammanfattning af vårt resonnemang. Påståendet, att Norge, i afseende på denna frågas afgörande, står, enligt gällande fördrag, i ett visst beroende af Sverge, har under denna tvist framstått i väsendtligt olika dimensioner, den ena, att frågan. skall underkastas icke blott den svenske konungens (och följaktligen äfven hans statsråds), utan jemväl den svenska representationens pröfning; den andra, att ständerna väl icke hafva något veto i denna fråga, men att åtminstone svenska statsrådet skall höras för att komma i tillfälle att bevaka Sverges rätt. Huru vid detta hörande skall tillgå, derom hafva likväl skiljaktiga meningar yttrats, ty än har det — om vi rätt följt med kontroversen — påståtts, att frågan, oberoende af dess föredragning i det norska statsrådet, bör tillika föredragas i svenskt, än att ärendet skall afgöras i svenskt statsråd med tillkallande af Norges i Stockholm vistande trenne regeringsledamöter, än att det skall behandlas i norskt statsråd med tillkallande -af tre svenskar. Då den först angifna ståndpunkten, eller att Sverges ständer skulle kunna säga nej till Stortingets beslut, numera öfvergifvits äfven af de hetsigaste kämparne, kunde det synas öfverflödigt att yttra sig derom, men efter vår åsigt bör denna sida af saken i främsta rummet redas, emedan hon utgör den bake, på hvilken hela tvisten hänger. Unionen, den må vara att gråta eller fröjda sig åt, är en union mellan de båda folken, de båda rikena, och som icke får, i någon af dess bestämmelser, ensidigt rubbas af någondera kontrabenten. Den,som påstår att ståthållarefrågan är en unionel fråga, måste derföre, efter vår uppfattning, följdriktigt tillerkänna svenska r.ksdagen afgörande röst deruti, eller ock medger han, att frågan icke är unionels Men när nu hvarken riksarkivarien Nordström, hr Dalman, grefve Anckarsvärd eller någon annan representant eller skriftställare, som tagit någon lifligare del i denna tvist, eller ens Dagligt Allebanda, tilltrott sig att drifva den satsen, att konungen icke kan, utan ständernas bifall, sanktionera Sthortingets beslut om ståthållareembetets afskaffande, och derigenom bögtidhgen erkänt, att frågan icke är unionel, och då riksdagen desto hellre bör antagas hafva instämt i denna åsigt, som hr Dalmans motion i annat fall otvifvelaktigt blifvit remitterad till konstitutionsutskottet och icke till ekonomiutskottet, hvarfö e äflas man ännu, att med det oegentliga namnet unionel beteckna en fråga, som, då uttrycket rätt väges, omöjligen kan tillerkännas denna karakter? Är det derföre att man, till en början och utan att närmare öfverväga uttryckens vigt, råkat taga munnen något för full och nu omöjligen kan förmås att erkänna det? Vi frukta att så är. För vår del kunna vi icke medgifva detta ords riktiga användning på andra mål än sådana, som röra de båda resp. staternas konstitutionella förhållanden, äfvensom vi påstå, att inga andra, förbundsstaten rörande, förhållanden kunna få namn af konstitutionella än sådana, som blifvit af båda rikenas reyresentationer öfverenskomna och af unionskonungen sanktionerade, och hvilka, för attlagligen upphöra, måste i samma ord.ing undanrödjas. Hvilka dessa mål äro visar återigen riksakten. Utom de unionella målen, hvilkas karakter vi nu sökt angifva, finnas dock naturligtvis många som angå båda rikenas gemensamma rättigheter och intressen, men att för dem begagna anförda benämning är, efter vår uppfattning, oegentligt: Huruledes dessa mål skola behandlas 1 sammansatt svensk-norskt eller norsk-svenskt statsråd, derom lemna 4,