Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 2

ges Grundlov föreskrifter, hvilka deremot saknas i våra grundlagar. Granskar man emellertid de uti dessa SS upptagna exempel på dylika mål, som angå båda rikena och fordra behandling i sammansatt statsråd, så angå de antingen de förenade rikenas eller unionsstatens ställning till främmande makter, såsom fråga om krigsförklaring och freds. afslutande, eller ock styrelsen öfver denna unionsstat vid tillfällen af konungens Tesa utomlands, sjukdom eller dödliga frånfälle under det tronföljaren är omyndig eller ingen tronföljare finnes. Häraf ha vi för vår del ansett oss kunna draga den slutsats, att sammansättning . af de båda rikenas statsråd ej bör grundlagsenligt komma i fråga fär behandling af andra regeringsärenden än sådana, som angå båda rikena, betraktade såsom politisk enhet. Denna enhet är för handen, då rikenas regent förklarar krig emot eller afslutar fred med en främmande makt. eller då fråga uppstår om ordnande af gemensam styrelse af förbundsstaten, men den kan omöjligen existera vid behandling af frågor, som gå ut på att värna det ena rikets rätt emot det andras ingrepp. Det är just tvåheten, om icke tvedrägten, som här gör sig gällande. De kännetecken vi nu uppgifvit på mål, som fordra gemensam bebandling af sammansatt statsråd, träffa ock fullkomligt in på frågan om antagande af en unionsflagga, en symbol, ärnad att beteckna, och detta i främsta rummet inför främmande makter, förbundsstaten eller de förenade ri kenas enhet. Att uppgiftens lösning blef misslyckad derigenom att symbolen snarare betecknar tvåfalden än enheten, medgifves villigt, och vi torde framdeles komma i tillfälle att närmare utveckla vår åsigt i detta ämne, men detta resultat förändrar icke frågans karakter. Helt annan är beskaffenheten af sådana frågor, uti hvilka de båda folken framstå mot hvarandra som parter eller kontrahenter Dessa kunna ej behandlas af ett för båda gemensamt råd, utan måste lösas af hvardera statsmakten för sig. Aro båda kontrahenterna ense om att förändra fördragsvilkoren, så blir denna förändring ett nytt kontrakt; äro de det ej, så förblir fördraget in statu quo. Makten hos den, som vill bibehålla, måste alltid tänkas starkare än dens makt, som vill upphäfva eller förändra. Men huru rimmar sig denna, som vi tro, obestridliga sats med den föreställning, som hos somliga gör sig gällande, att rättigheten för konungen, man må tänka sig honom såsom svensk, norsk eller unionskonung, atti Norge tillsätta en svensk ståthållare, hvilar på ett mellan de båda folken, eller på båda folkens vägnar, ingånget fördrag, men att, det oaktadt, det ena af dessa folk jemte konungen skulle kunna upphäfva detta fördrag, utan att det andra folket dervid egde vidsträcktare rättighet än att kunna, genom tre eller flera rådgifvare, deremot inlägga en vanmäktig protest? Att, äfven med iakttagande af en sådan rättighet, en ojemförligt större makt öfver fördraget stannar på den norska sidan, i jemförelse med den svenska, är uppenbart, och hvart har då den jemlikhet i detta hänseende, som ligger i naturen af ett fördrag, tagit vägen? Eller vill man kanhända påstå, att Svea rikes ständer, fastän de icke hafva makt att förhindra stipulationens upphäfvande från norsk sida, skulle, under ett motsatt förhållande, eller att norrmännen ville hafva densamma qvar, kunna förbjuda konungen, att till ståthållare i Norge utnämna en svensk? Det förhåller sig verkligen så, att de svenskar, som äflas att åt oss häfda rättigheten till inblandning i ståtbållarskapsfrågan, icke kunna utmäta denna rättighet iringare dimensioner än såsom ett Svea rikes ständer tillkommande absolut veto, såvida de ej vilja se marken sjunka undan deras fötter. Men för ett så dristigt påstående hafva: de skyggat tillbaka och derigenom sjelfva fällt domen öfver sina satser. När konungen i Sverge såsom pacifikationsvilkor förbehöll sig (i egenskap af Norges konung) rättighet, att i det landet insätta en svensk till ståthållare, så skedde det visserligen icke i det lumpna syftemålet, att skafta svenska män en rättighet i Norge, utan det skedde för att hafva tillgång till en pålitlig väktare öfver en då revolterad nations trohet mot sig och — hvarföre icke? — mot unionen. Det var en majestätsrättighet, etter hans tanke behöflig för att kunna styra Norge, som han förskaffade sig, icke en international rättighet åt kronan Sverge. Af sådan orsak har stadgandet få.t rum endast iGrundloven, men icke tillika i riksakten. Meny utropar man, denna majestätsrättighet är emellertid af högsta vigt för Sverge att få bibehållen. Ja hvarföre icke? Ludvig XVIII ansåg det vara af högsta vigt för Frankrike, att icke smittas af den i Spanien år 1820 utropade Cortes-konstitutionens demokratiska grundsatser, hvarföre han skickade dit en armå för att återupprätta sakernas gamla ordning, och Österrike gjorde deteamma med Neapel och Sardinien af samma skäl, eller att åtgärden var af högsta vigt för absolutismens upprätthållande i Österrikes italienska besittningar. Behöfs det mer än anförandet af dessa exempel, för att visa hvart det kan taga vägen, då man lägger förment statsnytta till grund för folkrätten??? (Forts.) 4 GAB AP -—O AR OA DM BR AV Re om om I map för — Malmö Nya Allahanda, som i norska ståtbållarefrågan omfattat enahanda åsigter som Aftonbladet, uttalar sig äfvenledes, likasom vi så ofta gjort, för angelägenheten af enrevision af unionsfördraget såsom det i den norska frågan framför allt vigtiga. Tidningen yttrar sig derom sålunda: Hvad som emellertid i afseende på den invecklade norska frågan synes otvifvelaktigt är, att en revision af föreningsfördraget är högst nödvändig, såvida nemligen unionen skall ega bestånd och icke ständiga tvister uppstå. I riksakten böra sådana bestämmelRR a fr LYL