Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 2

Man finner häraf, att Dagligt Allehanda påbördat. oss just raka motsatsen af hvad vi sagt. Vi ha nemligen framställt det såsom ett underligt rätthafveri, om konseljledamöterna skulle afgå,! för det att rikets ständer gjorde eller uraktläte att göra den ena eller andra framställningen till konungen; men vi ha deremot framställt det såsom vittnande om ett konstitutionelt. sinnelag, omministeren afginge, i fall konungen icke kunde fästa något afseende på en af ständerna verkligen beslutad och gjord framställning. Äfven den, som kunde anse den supponerade framställningen ej blott obehöflig, utan äfven skadlig för Sverges intressen i den unionella frågan, skulle: då icke kunna ogilla ett sådant steg från ministerens sida, emedan det kunde tölkas såsom ett vittnesbörd om deras sympatier för ett parlamentariskt system, af hvilka man visserligen hittills ej sett särdeles märkliga spår hos oss i vigtiga saker (t. ex. i tryckfrihetsfrågan, der regeringen hos ständerna led ett så kolossalt nederlag, hvilket likväl icke hindrade rådgifvarne och bland dessa åtskilliga. som ännu i dag äro i konseljen, att lugnt sitta qvar på sina taburetter), men som dock i alla händelser måste respekteras, om de en gång uppenbarade sig. På samma sätt förhåller det sig med en annan af Allehandas uppgifter. Tidn.ngen påstår, att Aftonbladet skall ha yttrat: att det väl icke kunde förnärma, men åtminstone förtryta Norge, om konungen skulle, i enlighet med utskottets tillstyrkande, uppskjuta frågans afgärande. Nu är likväl förhållandet, att Aftonbladet i det åsyftade yttrandet på intet sätt talat om intrycket i Norge af konungens blifvande beslut i ämnet. Vi ha endast talat om intrycket af de svenska ständernas möjliga åtgörande, och våra ord föllo sig äfven bokstafligen sålunda: Ett försök, om det göres, att inverka på konungens beslut såsom Norges konung, kan möjligen fortryta norrmännen, men det kan nicke förnärma dem. När man citerar på det sättet som Dagligt Allehanda, då är det ju en lätt sak att ?nedgöra? och förkättra sina motståndare, utan at! behöfva inlåta sig i sakdiskussion. ENN